I trettio år stod jag vid symaskinen på fabriken och slet, allt för att barnen skulle få ett bättre liv. Till min sjuttionde födelsedag skramlade de ihop till en blomsterkorg med leverans. Jag stod där i min tomma lägenhet med blommorna från budet och grät. Hade någon sagt till mig för fyrtio år sedan att jag skulle stå såhär, just på min sjuttionårsdag, hade jag trott att det var ett dåligt skämt. Men livet har en sorts rå svart humor det frågar inte om du är redo när poängen ska dras.
Den torsdagen vaknade jag ändå klockan sex, trots att jag inte behövde gå någonstans. Gammal vana. I trettio år gick jag upp innan gryningen för att hinna till första morgonskiftet på konfektionsfabriken i Borås.
Jag sydde förkläden, arbetsrockar, overaller. Borås var fullt av kvinnor på fabrikerna, krokiga över sina maskiner med fingerblod på tyget och framtidsdrömmar i hjärtat för vem gjorde vi det annars, om inte för barnen?
Min Torgny, frid över hans minne, var lokförare. Tillsammans höll vi ihop hemmet. Jag klagar inte vi hade vårt eget. Ett rum och kokvrå i Norrby, sedan bytte vi till två rum och kök ute i Sjöbo.
Fjärrvärme, liten balkong med utsikt över parkeringen. Men barnen hade alltid rena kläder, varm mat och böcker till skolan. Mattias fick ta privatlektioner i engelska, Ingalill gick på datakurs. Torgny tog alltid extra skift, jag sydde gardiner och klänningar åt grannfruarna på kvällarna.
Och det gav resultat. Mattias blev jurist nu har han egen advokatbyrå i Stockholm. Ingalill driver sin egen firma i Göteborg, något med marknadsföring, jag har aldrig riktigt förstått vad det är men folk betalar och det räcker för mig. Jag är stolt, verkligen. Men stoltheten smakar numera som te utan socker samma dryck, men något saknas.
Torgny gick bort för åtta år sedan. Hjärtat. Plötsligt, utan ett ord han la sig på kvällen och vaknade aldrig mer. Första året ringde barnen varje dag. Andra året en gång i veckan. Nu ringer Mattias på söndagseftermiddagen, om han inte glömmer.
Ingalill skickar sms. Korta, som om det vore telegram: Mamma, hur är hälsan? Kramar. Vad ska jag svara? Att det är bra, så klart. Vad annat? Att jag pratar med teven om kvällarna? Att kassörskan på ICA Maxi är den enda som byter ett ord med mig på lördagen?
Inför födelsedagen förberedde jag mig i en vecka. Dumma jag. Bakade ostkaka, på mammas gamla recept med mördegsbotten. Köpte en ny duk. Plockade fram porslinet vi fick av Torgnys mamma när vi gifte oss fyra kuvert, för Mattias skulle försöka hinna förbi och Ingalill skrev att hon ska kolla sitt schema.
På morgonen ringde Mattias. Trött röst, som om han inte sovit. Mamma, jag hinner verkligen inte, jag har en förhandling i domstolen, den blev flyttad från nästa vecka till idag. Men på lördag kommer jag, jag lovar.
En timme senare kom sms från Ingalill. Ringde inte ens. Mamma, konferens i Malmö, hinner inte hem men älskar dig, tar igen det i helgen!!! Tre utropstecken. Som om mängden tecken kunde ersätta hennes plats vid mitt bord.
Jag stod i köket och såg på de fyra tallrikarna. På ostkakan. På den där fåniga nya duken med solrosor som jag köpte för jag tyckte den var glad. Sen började jag ställa tillbaka allt igen. Tallrikarna i skåpet, duken vikt, kakan täckt med handduk.
Vid tre ringde porttelefonen. Budet. En ung kille, kanske tjugotvå, i mörkblå jacka. Stod där med en enorm blomsterkorg rosor, liljor, något mer jag inte kände igen. Och ett kuvert. Kära Mamma, vi önskar dig hälsa och allt gott! Kram, Mattias & Ingalill.
Killen log. Grattis på födelsedagen! Du är mycket älskad.
Jag tog emot korgen tung var den satte den på hallbordet och stängde dörren. Satte mig på pallen vid kapphyllan och satt där, kanske i fem minuter, kanske i tjugo. Blommorna doftade så starkt att det nästan blev för mycket i den lilla hallen.
På kvällen ringde Märta enda kvarvarande grannen jag har kontakt med. Sjuttiofem år, bor våningen under, lika ensam som jag. Elsy, du fyller ju år. Kom ner och ta te, jag har bakat äppelkaka. Jag gick. Vi satt i hennes kök till klockan tio. Märta frågade aldrig om barnen. Hon visste.
På lördagen kom Mattias. Själv, utan hustrun och barnen. Tre timmar blev det, varav en stod han på balkongen i telefon. Han lämnade ett kuvert med tusen kronor på hallbyrån. Ingalill hörde inte av sig något dök upp, mamma, men till jul kommer jag absolut.
Och då förstod jag något. Inte att barnen inte älskar mig. De gör det. På sitt sätt, i sina scheman, mellan domstolsfall och Malmökonferenser. De älskar mig som jag älskade mitt arbete hederligt, men med blicken på maskinen och tiden. I trettio år kämpade jag så de skulle slippa jobba som jag. Men ingen berättade för mig att priset för deras bättre liv blev mitt tomma hem.
Ostkakan åt Märta och jag tillsammans. Blommorna stod kvar en vecka innan de sloknade. Pengakuvertet la jag i lådan där Torgny brukade ha sina gamla SJ-papper.
Igår köpte jag mig en plats på en seniorresa till Österlen. Buss, två dagar, ett gäng äldre. Märta ska följa med. När jag berättade för Ingalill i telefon blev hon förvånad. Mamma, sedan när börjar du resa någonstans?
Sedan jag fyllde sjuttio, lilla vän, svarade jag.
Det blev tyst i luren, tre sekunder kanske. Sen sa Ingalill Vad kul, mamma och bytte ämne. Men de där tre sekunderna betydde mer än alla hennes utropstecken. Jag vet att hon en dag kommer att förstå. Kanske när hon själv är sextio och har ett tomt stolsrygg vid köksbordet. Men jag tänker inte vänta.
Jag är sjuttio. Jag har starka ben, bussbiljett och en granne som bakar äppelkaka. Torgny hade sagt: Elsy, sluta oroa dig, åk. Så jag åker.
