Saga låg på soffan och stirrade upp i taket. Oroliga tankar snurrade som vintervindar och höll henne vaken. Hur skulle hon kunna sova, när hennes lilla älskling var sjuk? Varför lämnade jag in henne till förskolan just idag? Om hon bara fått stanna hemma en dag till kanske hon sluppit bli smittad Hennes hjärta drog ihop sig som en kall knut, och luften tog slut i lungorna. Den unga kvinnan reste sig och gick fram till fönstret. Över villaområdet vältrade sig det typiska grådaskiga svenska novemberskyn, tungt och lågt. Redan tredje dagen i rad föll småslöddrigt regn, som om hela världen grät ett envist, höstligt regn mot rutorna. Saga suckade djupt.
I sängen rörde lilla Tyra på sig, stönade drömmande och började hosta. Saga rusade genast fram, kände på den brännheta pannan hon behövde ingen termometer för att förstå att febern ännu en gång skjutit i höjden. Hon tände försiktigt nattlampan och fiskade ändå fram termometern, stack in den under Tyras armhåla.
Fyrtio! Herregud vad ska jag göra?
Tyra öppnade ögonen, hela ansiktet blankt av feber.
Mamma, jag är så varm
Jag vet, lilla vän, det kommer gå över, mamma är här
Elias vaknade och satte sig tungt bredvid dem. Saga började om med ännu en omgång flytande febernedsättande, men värmen ville inte släppa taget om deras dotter. När gryningen smög sig fram blinkade det blåljus utanför och en ambulans svävade fram genom regnet och tog Saga och Tyra med sig genom drömtyget till sjukhuset.
Sjuksköterskan såg medlidsamt på den bleka, skrämda mamman, klappade henne tyst på armen med van hand och stack varsamt en tunn nål med dropp in i Tyras lilla arm.
Ta det lugnt, vi hjälper er nu. Allt kommer att bli bra.
Saga svarade inte, bara suckade så att de inre orosmolnen rasade kring hennes hjärta. Men faktiskt, ganska snart lättade Tyras andning, hon öppnade ögonen och bad om vatten. Och när Saga vände sig låg där på sängen mitt emot ett litet barn med otroliga, blå ögon som tycktes kunna suga in hela världen. Flickan, som kanske var sex år, var skör som ett gammalt väsen, och hennes okammade, blonda hår låg tovigt ut över de smala axlarna. Hon hade håliga strumpbyxor och en urvattnad t-shirt, träskor med blå sjukhusskydd under sängen.
Hej.
Hej. Kom du i natt?
Ja, det blev sent.
Vad heter du?
Jag heter Saga, och det här är Tyra. Vad heter du?
Jag heter Majken.
Har du varit här länge?
Jo. Jag blir utskriven på fredag.
Det är ju flera dagar kvar, det är bara måndag idag.
Är din mamma med dig?
Nä Mamma dog när jag var väldigt liten. Och pappa började dricka och dog också. Sen hamnade jag på barnhem.
Hon suckade som en trött gumma.
Jag bor där Men det är bättre här faktiskt. De är snälla och ger mat, och de stora barnen retas inte.
Majken hoppade ner från sängen och började dra på sig sina träskor.
Det är snart frukost. Vill du att jag ska hämta något?
Nej, lilla vän, jag klarar mig
Saga såg flickan försvinna ut i korridoren och kände hur det knep smärtsamt i hjärtat. En annan granne på avdelningen följde Majken med blicken, suckade och viskade: Bra unge, så snäll och ödmjuk. Livet har inte varit rättvist mot henne…
Telefonmelodin ringde och slog som en klocka genom drömmen.
Hallå?
Hur är det nu, Saga? Och hur är det med Tyra?
Mamma, vi är på sjukhuset.
Åh herregud… vad är det som har hänt?
Oroa dig inte. Tyras feber steg så mycket, men det har vänt nu. De tror det är bronkit, hon sover.
Stackars lilla solstrålen. Vilket sjukhus är ni på? Jag kommer direkt! Vad ska jag ta med?
Jag glömde mina inneskor och Tyras rosa pyjamas. Och Mamma, här finns en flicka från barnhemmet. Kan du ta med lite schampo, tvål? Och har du kvar Sonjas gamla kläder?
Vilken flicka menar du?
Jag berättar senare. Kan du ta med någon tröja, ett par tights, en liten morgonrock? Och viktigast små tofflor för ungefär sex år.
Självklart gumman, jag fixar det.
Nästa morgon var Tyra piggare och skrattade redan med sin nya vän. Saga smög ut och tog tag i närmsta sjuksköterska.
Ursäkta, får Majken ingen påhälsning?
Nej. Någon kommer vid utskrivning och hämtar henne.
Får hon bada?
Sjuksköterskan log vemodigt. “Inte bara får, hon borde. Men vi räcker inte till.”
Den kvällen var Majken skinande ren, sprudlande lycklig i en ny rosa pyjamas, och de små tofflorna med broderade hundar knastrade mjukt mot golvet. Allt Saga gett henne gömdes vaksamt under kudden, tofflorna puttades in under madrassen.
Varför gömmer du sakerna, Majken? undrade Saga.
Annars blir de stulna
Saga kunde bara svara med en tung suck.
När nattlampan slocknat drömde Majken sig bort. Hon gick på en solig, grönskande svensk sommarväg, höll lilla Tyras hand i sin, på andra sidan gick Saga. Åh, om hon ändå också hade en mamma. Om någon bara ville smeka hennes hår, pussa henne godnatt, svepa henne i varm pyjamas och slunga henne mot taket i skratt, om pappa funnits. Om alla var lyckliga då skulle hon tvätta disk och golv, pyssla om Tyra, lära sig bokstäver och siffror, allt, bara hon blev älskad. Bara hon också fick en mamma…
Hon drog efter andan. Visst, ingen slog henne på barnhemmet. Men föreståndaren, stränga Karin, skällde alltid. Barnen retades, stal mat och kläder. Nyligen tappade Majken sin tallrik på köksgolvet och som straff låste man henne i ett mörkt, dammigt förråd som luktade så fränt av rutten potatis och gamla skolplanscher att allt blev svajigt. “Du får sitta med råttorna nu”, fräste Anton med ett hånflin. Majken var livrädd för råttor, och hela natten grät hon tyst, ryggen tryckt hårt mot dörren. När kvällen kom var hon så trött och frusen att febern började, och det var så hon hamnat på sjukhuset
Vid minnet sprang tårarna ur ögonen och rann över hennes kinder. Hon snyftade.
Plötsligt kände hon en varm hand i sitt hår. Hon slog upp ögonen.
Saga
Men lilla vän. Inte gråta, nu. Det blir bra, du ska se
Saga slöt henne hårt i sin famn, pannan mot det flaxande blonda håret.
Gråt inte, min lilla
Majken närmade sig tystnadens trygghet, och det kändes som om en riktig mamma höll om henne.
Saga?
Ja?
Tänk om du var min mamma
Nu föll Sagas tårar, beslutet växte i hennes bröst, en stilla övertygelse inte från huvudet, utan från hjärtat. Nu gällde det bara att tala med familjen.
Mamma förstod direkt och stöttade henne. Särskilt farmor, som själv växt upp utan föräldrar. Men Elias var inte överlycklig.
Har du blivit tokig? Förstår du att det här är för alltid?
Ja! Jag vet. Och jag vet också att om jag inte gör detta, kommer jag ångra mig varje dag i livet, förstår du?
Han såg bort.
Jag vill träffa henne.
Okej.
På kvällen gick de tillsammans ut i korridoren. Elias tog Tyra i famnen, pussade henne på huvudet.
Du är min skatt, jag har saknat dig
Han vände sig till sin fru som såg in i hans ögon och sa: “Här är Majken det här är Elias.”
Majken höjde sina stora, blå ögon och nickade försiktigt mot mannen.
Hej!
Och hej själv! Roligt att träffas.
Jag med
Något klang mjukt genom Elias’ själ. Han såg på sin fru, och tårarna fyllde hans ögon. Han nickade.
Några månader senare stannade en bil utanför barnhemmet där Majken bodde. Saga och Elias klev ut. Fönstren fylldes av små nyfikna ansikten.
Majken! Det är dina, de är här för dig!
Lycklig som en vårvind sprang Majken leende mot sina nya föräldrar.
Hej Majken! Nu åker vi hem?
Det lilla hjärtat svällde och brusade av lycka:
Ja, mamma!
