Märta, vi tar bara lite. Packa med din signaturpaj och ett par burkar med hjortronsylt på vägen, släpar Erik fram med ett brett leende.
Märta stirrar på gästen och kan inte fatta hur fräck han är. Hur vågar han be så otacksamt?
I hennes huvud snurrar tankarna på hur hon knåpat degen så den skulle bli perfekt, hur hon fixat huset för deras ankomst.
Och nu sitter Erik, som hela veckan inte lyft ett enda verktyg, i skuggan och kräver ett takeaway av hennes bakverk.
Hon kastar en blick på Axel, som verkar ha glömt att hans bror ens är här.
Erik, är du säker på att du inte är lite väl kräsen? frågar Märta, försöker hålla lugnet.
Skitsamma, Märta! avfärdar han utan att vända sig om. Vi är ju släkt, vi måste dela. Och du har ju en hel hög med allt här!
Märta känner illet blandad med ilska växa inombords.
Stugan vid Siljan, köpt för tre år sedan, har varit deras fristad. På sommaren har det aldrig funnits lata dagar: tidiga morgnar, rötning, bärplockning, hönsskötsel, förberedelser inför vintern. Varje hjälp hade varit guld värd.
Så Eriks krav kändes som ett slag i ansiktet. Han såg inte eller ville inte se allt slit.
För honom var stugan bara en gratis semester, och Märta och Axel var personal.
Allt började för tre veckor sedan när Erik ringde och föreslog att komma förbi, hjälpa till omkring huset och samtidigt njuta av naturen.
Erik och hans fru Olivia är stadsmänniskor genom och genom: fester, barer, bio, shopping på helgerna.
Hjälpa till? svarade Märta tveksamt.
Men Erik gick på i full fart:
Självklart! Vi är ju familj! Det blir lättare för er och frisk luft för oss. Jag har länge velat plocka hallon och tända en bastu
Märta la på och satt kvar på verandan, fingrarna lekte med förklädens tyg. Hon kände igen Erik han lovar ofta men håller sällan. Trots tvivel tände Axel en eld när han hörde nyheterna:
Kanske får vi plocka bär. Och du, Axel, du kan hjälpa mig med staketet.
De följande dagarna sprang Märta runt som om presidenten själv skulle komma på besök. Hon tvättade och strök sängkläder, förberedde rena handdukar, körde in till Uppsala för att hämta färsk fisk, kött till grillen, frukt och sötsaker så att släktingarna skulle känna sig välkomna.
Kanske blir det bra ändå, mumlade hon för sig själv medan hon hängde upp handdukarna. Om bara lite hjälp så är det redan bra.
När Erik och Olivia äntligen dök upp, mötte Märta dem med ett leende, men döljer sina tvivel.
De verkade helt avslappnade, som om de precis kommit hem från en spaweekend.
Så är vi här! ropade Erik glatt och brett armarna.
Märta tvingade fram ett leende och bjöd in dem till bordet. På verandan stod redan sallader, varma piroger och en kall bärkompott.
De första trettio minuterna pratade de livligt, bytte nyheter, och sedan lade Axel fram planerna för de kommande dagarna.
Imorgon kör vi först gräsklippning, sen plockar vi bär. Mycket att göra men vi klarar det tillsammans.
Ja, ja, självklart, nickade Olivia, men i hennes ögon märkte Märta en liten förvåning och en gnutta förvirring gräsklippning verkade vara en främmande sak för henne.
Märta kände i bröstet ett föraning: hjälpen kanske bara skulle bli en illusion.
Den första dagen gick i festens tecken. Märta försökte inte tänka på hur gräset stod knäligt, jordgubbarna var ihopsnärjda i ogräs och i ladugården väntade hinkar med äpplen.
Erik var i toppform: han berättade skämt på hög volym, skämtade om att han tröttnat på stan och såklart att han ville komma ut i naturen.
Olivia poserade i en ny sommarklänning mot solnedgången och sjön, och tog massor av selfies.
Axel log han var glad över att få sin bror här och hoppades att jobbet skulle gå snabbare nu.
Men redan nästa morgon började humöret vända.
Märta vaknade i gryningen av tuftsandet från tuppen, snörade på sina gummistövlar och gick ut i gården. Dagg glänste på gräset, luften doftade av nyklippt timmer och hö. Hönsen pickade efter mat.
Hon hällde upp frö, och blicken gled mot gästrummet gardinerna dragna, fönstret stilla.
Vid åttonde timmen hade hon redan matat fåglar, plockat en hink gröna gurkor och vattnat röttor.
Axel kom med en kopp te och meddelade:
Erik och Olivia åkte in till staden. Säger att de har brådskande ärenden.
Märta nickade tyst, även om något grovt gnagde i henne. Hon hade hoppats att hjälpredorna skulle dyka upp efter frukost.
De kom tillbaka först på kvällen, strålande och nöjda. Erik släpte ur bagaget på verandan med påsar fulla av chips, läsk och lite torrfisk, som om han gjort en heroisk insats.
Märta, du har ett riktigt kurort här! ropade han, slankade ner i sin hängstol. Allt fixas ju av sig självt!
Nästa dag kände Märta ilskan koka. Hon sopade gräset själv, släpte tunga hinkar, tvättade golv och lagade middag.
Erik låg i en hängmatta, scrollade på telefonen och klagade på huvudvärk.
Jag tror jag har blivit förkyld. Ligger kvar idag.
Olivia sträckte sig på en strandhandduk vid vattnet och tog selfies. På hennes Instagram dök upp nya hashtags: #Lantliv, #PerfektSommar, #NaturensRo.
Varje dag blev Märta mer utmattad och irriterad. Hon gick upp klockan fem, la sig ner först efter midnatt, diskade och städade efter gästerna.
De erbjöd ingen hjälp de trodde faktiskt att deras närvaro i sig var en gåva.
Vi kom ju på besök, undrade Olivia när Märta bad om hjälp med disken. Bör gäster ju inte jobba?
Från den stunden hängde hennes leende på tunn tråd, och varje förfrågan från gästerna kändes som ett slag mot hennes tålamod.
Sakta men säkert närmade sig en brytpunkt: gästfriheten var på väg att gå mot sitt slut.
På femte dagen kunde hon inte hålla tyst längre. Ilskan som byggts upp sedan deras ankomst nådde sin gräns.
Hela dagen jobbade hon i trädgården, rensade rader, släpte vattenhinkar, medan Erik skrattade på verandan med Olivia som låg i en solstol och pratade med sina vänner.
När Axel kom tillbaka från fälten, smutsig och trött, mötte Märta honom med ett bestämt ansiktsuttryck.
Jag orkar inte längre, sa hon. De har inte ens plockat undan porslinet! Idag bad Erik om att tvätta hans skjorta och Olivia klagade på att frukosten var enkelt.
Axel nickade och de bestämde att kvällen skulle innebära att gästerna fick hjälpa till nästa dag: Erik skulle fixa staketet med Axel, och Olivia skulle ta hand om att rensa jordgubbarna.
Märta hoppades att de åtminstone skulle förstå: semester är skönt men gården sköter sig inte av sig själv.
Erik, i morgon måste vi laga staketet, sa Axel vid middagen. Kan du hjälpa till?
Självklart, självklart, viftade Erik bort medan han tuggade på en grillad korv och stirrade på sin telefon.
Det var tydligt att han brydde sig mer om sina meddelanden än om arbetet på tomten.
Nästa morgon steg Axel tidigt. Luften var frisk, doftade av hö och dagg. Han hämtade verktyg från ladugården, kollade brädor och spikar, och bryggde en stark kopp te till sin bror för en god start.
Han knackade på gästrummets dörr. Tyst. En andra knackning, högre. Bara ett surrande från luftkonditioneringen svarade. När Axel öppnade, var rummet tomt. På nattduksbordet låg en lapp:
Vi är i stan, är tillbaka på kvällen! Grillkväll ikväll!
På kvällen kom Erik och Olivia tillbaka, tunga med påsar kött, torrfisk och läsk. De skrattade om fruktansvärda trafikstockningar och värmen. Märta, helt slut, stod nästan på knä vid verandan.
Vi hade ju avtalat om att hjälpa till på gården, sa hon.
Ah, ja, ja, svarade Erik nonchalant, viftande med en köttpåse. Imorgon hjälper vi självklart till! Jag lovar.
Men på morgonen, den sjunde dagen, annonserade han:
Vi måste snabbt iväg. Synd att vi inte hann hjälpa till!
Och direkt efter det, med ett leende:
Märta, packa vår signaturpaj och ett par burkar med hjortronsylt på vägen. Det är ju fantastiskt!
Märta kände hur ilskan kokade i henne. En vecka av hårt arbete gryningsplockning i trädgården, oändlig matlagning, tvätt, städning och omsorg för otacksamma gäster exploderade i ett fast beslut.
Vi ger er inget mer, sa hon med jämn röst, men rösten darrade. På en vecka gjorde ni ingen skitig jobb.
Erik frös till is, hans ansikte rodnade, ögonen smalnade.
Så där är ni! skrek han, och rösten sprack. Vad händer med gästfriheten? Vi kom ju med hjärtat i handen!
Med vilket hjärta? svarade Märta iskallt. Ni kom för att vila på vår bekostnad! Jag har gjort allt arbete medan ni bara låg i hängmattan och shoptrade!
Axel, som sällan bråkade, steg fram, la en hand på sin systers axel och såg rakt in i Eriks ögon. Med lugn men bestämd röst:
Erik, du erbjöd hjälp själv. Men allt ni gjort är att äta, dricka och klaga på värmen.
Vad fan pratar du om, Axel! exploderade Erik, tog ett steg fram. Vi är familj! Du vill ha pengar för maten! Skämtas du, bror!
Olivia, som stod vid räcket, suckade högt, lyfte armarna mot himlen som om hon ville visa sin förakt, och gick mot bilen.
Hon satte sig i bilen och smällde igen dörren.
Vi kör, Erik! ropade hon från motorutrymmet. Här blir vi inte uppskattade! Och familjen heter
Erik vände sig mot Axel och Märta, ville säga något, men ryckte bara bort handen som om han skakade av alla anklagelser och gick snabbt mot sin bil.
Han smällde i bagageutrymmet, satte sig i förarsätet och såg på med en blandning av förvåning och förbittring, som om världen plötsligt förrådde honom.
Han ropade över axeln:
Släng era pajer! skrek han medan han stängde bakluckan. Vi kommer aldrig tillbaka igen!
När bilen försvann runt kurvan stod Märta och Axel kvar på verandan. En lättnad spreds, men också en tung trötthet efter den emotionella stormen.
Axel suckade djupt och satte sig på trappsteget.
Erfarenhet är dyr, men värdefull, sa han, och tittade på sin syster med förståelse. Fler slaktare kommer inte på vår gård.
Märta nickade, insåg att detta verkligen var en lärorik erfarenhet.
På kvällen gick de omkring i trädgården, räknade upp alla jobb som fortfarande väntade.
Staketet behövde fortfarande repareras, jordgubbarna rensas, och höet var fortfarande oberäknat.
De gick långsamt längs grusvägen, lyssnade på kvällens ljud från trädgården. Märta insåg att tröttheten från hårt arbete var mer behaglig än tröttheten från någon annans fräckhet.
På kvällen gjorde paret te i bastun och serverade hjortronsylt samma sylt som Erik så envist bett om.
De blickade ut över sjön, och Märta kände att deras lilla stuga åter blev deras lugna värld.
Framtiden kommer bara att välkomna gäster som tar med sig en spade, inte en smartphone, sa hon med ett skratt. Det viktigaste är att hjälpa varandra och visa respekt.
