**Dagbok, lördag 12 april**
Vara, till slut är det inget hemskt som hänt! Sådant rycker ibland upp hos män de blir förblindade och kan inte stanna i tid. Var lite klokare. Skulle du verkligen låta en annan kvinna vinna din man? Hon tror då att hon har besegrat dig! Kämpa för familjen! sa svärmor Ingrid.
På lördagsmorgonen körde jag med Dennis till mina föräldrar. Jag hade kommit överens om att Johan under en tid skulle bo hos dem.
När jag kom hem tog jag ut kartonger från balkongen och började packa. Först i barnens rum. Jag lade ihop kläder, leksaker, böcker, tejpade lådorna och märkte dem. Snart skulle bara möblerna vara kvar, och dem hade jag ingen avsikt att ta med mig.
Runt tolv ringde telefonen. På skärmen stod svärmor Ing rid.
Hej, Ingrid Viktor.
God dag, Vara. Johan har berättat allt för mig. Jag förstår att du är ledsen, men kanske ska du inte rusa på? Ta ett djupt andetag, tänk efter. Kanske är det inte klokt att riva sönder familjen på en gång? frågade Ingrid.
Det är inte jag som förstör familjen, utan Johan, svarade jag.
Vara, jag flyttar inte ansvaret från honom! Men kan du åtminstone förlåta honom den här gången?
Vilken första gång menar du? Er son har bara varit tillsammans med sin kollega i ett halvår och lurar mig. Och du säger förlåt? Nej, sa jag bestämt.
Vara, tänk på Dennis. Du berövar honom sin far. Men Johan älskar sin son!
Ingrid Viktor, Johan kan träffa Dennis, jag tänker inte hindra det. Men jag vill inte längre bo med er man. Låt oss avsluta det här jag packar, jag har inte tid.
Jag packade de två sista kartongerna, gick upp på sovrummet och började fylla väskorna med mina kläder.
Ingrid dök upp i lägenheten exakt en timme senare. Hon var fast besluten att i ett privat samtal få mig att se till att familjen inte gick i kras.
Samtalet snurrade i cirklar:
Vara, till slut är det inget hemskt som hänt! Sådant händer ibland med män de blir förblindade och kan inte stanna i tid.
Var lite klokare. Skulle du verkligen låta en annan kvinna vinna din man? Hon tror att hon har besegrat dig! Kämpa för familjen!
Ingrid Viktor, Johan är ingen pryl jag ska kämpa för! Föreslår du att jag bjuder in Ylva på en duell? På en boxningsring? Vad har hon med detta att göra? Om Ylva inte fanns, hade det kanske varit Ellen eller Kristina.
Jag ska berätta en hemlighet: Ivar Andersson, Johans far, begick också unga misstag. Men jag var klokare än dig och räddade familjen. Se, vi har varit tillsammans i nästan trettiofem år. Snart firar vi vårt korallbröllop.
Vad var då din hemlighet? log jag.
Jag orsakade inga bråk. Jag var snarare mjuk, lagade hans favoriträtter, intresserade mig för hans jobb, tog hand om mig själv klippte håret, gick ner i vikt, gick till jobbet med ett leende förklarade Ingrid.
Ibland kände jag att han kom hem från en otrogen kvinna och jag ville slänga hans tofflor åt honom, men i stället tog jag en stekpanna och slog i spisen så hårt jag kunde. Jag höll ut, log, och han stannade. Sonen växte med pappa, och vi fick en farfar.
Du är en fantastisk kvinna, Ingrid. Jag skulle aldrig kunna göra så. Jag har tyvärr en väldigt stark känsla för äcklighet. Det du just föreslog känns för mig som att äta ur en tvättbalja, svarade jag.
Ingrid flammade upp, reste sig hastigt och lämnade lägenheten utan ett farväl.
Jag fortsatte packa. Jag visste att det här inte var slutet; både Johan och Ingrid skulle fortsätta tränga sig på. Jag ville så snabbt som möjligt lämna den här lägenheten.
Nästa dag söndag kom min pappa. Tillsammans lastade vi väskor och lådor i vår nya skåpbil och körde iväg. På vägen bad jag pappa att stanna vid Ingrids hus så att vi kunde lämna nycklarna.
Du kan inte ana, berättade jag för min vän Märta nästa dag, gårdagen försökte svärmor övertyga mig att förlåta Johans lilla bus och inte gå på skilsmässa.
Vilka argument använde hon? frågade Märta.
Standardargumenten: du berövar barnet sin far, alla män fuskar, kvinnor måste vara klokare. Sedan delade hon med mig hur hon själv återfört en man till familjen i liknande läge.
Och hur? ville Märta veta.
Jag ska inte berätta, men tro mig, det var bara trams. Det skulle du inte ha gjort.
Har du redan lämnat in ansökan? frågade Märta.
Ja, redan i fredags, svarade jag.
Äntligen blir du fri från den där Casanova. Det var så trist att se honom med den där Ylvan, sade Märta.
Vad menar du med trist att se honom? Visste du att han var med Ylva? protesterade jag.
Jag var inte säker, men misstänkte, svarade hon ärligt.
Varför berättade du inte för mig? Jag trodde vi var vänner, klagade jag och reste mig för att gå.
Stanna! ropade Märta. Först måste du höra mig. Jag visste faktiskt inget. Jag såg samma saker som du, men drog andra slutsatser. Vi var på en firmafest.
Minns du hur Ylva snurrade runt Johan? Du såg det, eller hur? Hur ofta reste hon på affärsresa bara för att följa med honom?
Du sitter i bokföringen, hanterar papper, men tänkte du någonsin på varför Ylva ibland ersatte någon annan på resan? Jag misstänkte, men vågade inte säga nåt.
Du kunde åtminstone ge en hint.
Om jag hade fel och allt bara var min fantasi, vad skulle du då tycka om mig? Att jag ville skapa bråk? Kommer du ihåg Svetlana Bjelova?
Hon berättade för en vän att hon sett sin man med en annan kvinna och visade ett foto där han kramade henne.
Självklart uppstod ett bråk, men de försonades och Svetlana anklagades för att vilja förstöra ett starkt äktenskap av avund.
Svetlana lämnade senare företaget. Så ta inte illa upp. Om jag hade konkreta bevis hade jag säkert sagt det. Vad planerar du att göra härnäst?
Lägenheten är inte min, den står på svärmor, så Dennis och jag har flyttat till mina föräldrar. För tillfället bor vi där.
Om en vecka renoverar vi mormors lägenhet den hyrs ut, men hyresgästerna flyttade för en månad sedan. Det är bara två rum, men det räcker för oss.
Vi måste ordna med förskolan den gamla är långt bort, men min mamma känner någon som kan hjälpa till med en plats i den som ligger i vår egen gård. Jag ska gå i skilsmässa och ansöka om underhåll. Så är allt.
Accepterar Johan skilsmässan? frågade Märta.
Han säger att han inte vill skiljas, att han förstår och att det inte kommer att hända igen. Men jag orkar inte mer. En gång räckte. Han bad mig att inte ansöka om underhåll, för han skulle betala själv.
Och du?
Jag är emot. Jag vill inte träffa honom igen. Låt det bli officiellt. Han har sagt att han vill ha Dennis, men jag räknade hans resor i förra året åtta stycken.
Vad sa han?
Jag sparade den informationen till rätten. Så snart han vill ha Dennis, frågar jag vem barnet ska bo med när han är på resa. Jag har både jobb och lägenhet, så han får ingen chans.
Johan har faktiskt lämnat in en ansökan om att bestämma var barnet ska bo, och han hävdar att min tidigare fru inte kan ge Dennis den livsstil han förtjänar.
Ingrid Viktor svarade att min tidigare svärdotter gömmer barnet:
Hon har flyttat ut, tagit pojken från förskolan. Vi trodde de skulle bo hos Varas föräldrar, men de var bara där en vecka och försvann sedan.
Jag har vittnesmål från grannar om att vi bor i en två-rums lägenhet som ägs av mig, och att Dennis går i förskolan precis bredvid. Jag har också påpekat att Johans jobb innebär många resor, vilket gör det omöjligt för honom att ta hand om barnet regelbundet.
Allt som allt lyckades varken svärmor eller exman. Jag ville undvika kontakt med Johan och efter skilsmässan fick jag ett nytt jobb jag är duktig på mitt område och det gick smidigt.
Kort därefter kom nyheter av Märta:
Ylva har sagt upp sig och åkt iväg.
Vad menar du? undrade jag.
Våra systrar ordnade så att hon reste en månad, insåg att det inte fanns någon framtid här och sökte sig till huvudstaden. Så din tidigare man är ensam kvar.
Det spelar ingen roll för mig nu, svarade jag.
Och så gick det. Det är som att stå vid en brunn och inse att vattnet är torrt inget kan göras.
Vad tycker ni? Handlade Vera rätt? Kommentera gärna.
Vänner, om ni vill läsa fler berättelser lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva mer!
