Han hade precis nått sitt sjuttioårsfirande, hade uppfostrat tre barn och sedan sin fru gått bort för trettio år sedan. Han hade aldrig gift om sig. Inte för att han saknade möjlighet han hade bara helt enkelt inte lyckats, haft otur, eller helt enkelt haft för många ursäkter. Skulle man egentligen räkna upp dem alla? Det var ju inte det som stod i vägen för honom just då.
De två pojkarna hade alltid varit bråkiga och käpphänt. Skolan efter skolan flyttades de tills en fysiklärare på en liten högstadieskola i Värmland såg att de faktiskt hade en talang för naturvetenskap. Plötsligt försvann alla slags bråk, och tonårstiden blev hur skulle man uttrycka det ganska lugn.
Dottern, Alfhild, hade svårigheter att komma i kontakt med jämnåriga. Skolpsykologen föreslog redan en psykiatriker. Men då dök en ny ämneslärare i litteratur upp och startade en skrivklubb för nybörjare. Alfhild fastnade på en gång. Hon skrev från morgon till kväll, och hennes noveller hamnade först i skoltidningen och sedan i alla möjliga författargrupper.
Kort sagt: pojkarna fick stipendier till KTH:s fakultet för naturvetenskap och teknik, och Alfhild gick vidare till Litteraturinstitutionen på Uppsala universitet. Så stod han åter ensam. Det märktes plötsligt tystnaden var nästan så hög att den kunde ha låtit som en varghyl.
Han började fiska, odla och föda upp grisar på den stora tomten vid Klarälven, strax norr om Karlstad. Det gick bra; han tjänade en anständig summa i svenska kronor, men insåg att en vanlig fabriksingenjör på en verkstad i Örebro ofta fick mindre lön. Så han kunde äntligen köpa en rimlig bil åt sina barn, slå ihop slantar till deras vardagsköp och ge dem lite finare kläder. Det var dock så att hans tid nu gick åt åt gården och handel med grisar, men han trivdes med det.
Tio år gick och nu närmade han sig åter sitt jubileum. Han planerade att fira i ensamhet. Pojkarna hade alla bildat familj och jobbade med ett hemligt försvarsprojekt, så de kunde inte komma på helgen. Alfhild reste runt på författarsymposier och kunde knappast göra stopp. Så han tänkte inte bjuda in någon.
Någon gång på egen hand, tänkte han. Det är väl inget att fira. Jag sitter bara här med mina grisar, en flaska whisky och tanken på Märta
Dagen kom. Tidigt på morgonen gick han ut för att kolla grisar och den speciella utfodringen. När han gick ut på den fortfarande stjärnbeströdda ängen framför huset, stötte han på ett märkligt, avlångt paket inlindat i en presenning.
Vad i hela friden är det här?! muttrade han, och då
Plötsligt, som om någon hade tryckt på en startknapp, flammade flera strålkastare upp. Ljuset avslöjade familjen som samlats bakom huset: hans två söner med sina fruar och barn, några släktingar, och Alfhild med en lång man i glasögon med tjocka linser. Alla höll ballonger, visslade i suppor och tryckte på knappar på visslande luftpistoler. Samtidigt ropade de och svingade armarna:
Grattis på födelsedagen, pappa!
Han glömde helt bort paketet. De hindrade honom från att gå in i huset där fruarna redan bar fram tårtor.
Stanna, pappa, stanna, sa Alfhild. Vill du ha ögonbindel?
Varför inte, svarade han.
Hon svepte en tjock duk omkring hans nacke och snurrade honom några varv innan hon ledde honom någonstans.
Vad har ni för bus på gång? frågade han.
En liten present, svarade en av sönerna.
Hoppas den är billig? undrade han. Jag behöver inget.
Oroa dig inte, pappa, sa en annan. Det är bara en liten grej, en gest av tacksamhet.
De förde honom fram till paketet, och Alfhild ryckte av duken från hans ögon. Musiken från högtalarna dånade, trummorna smattrade. Nu stod han framför det insvepta föremålet, och barnen ryckte åt alla tre sidor och rev av presenningen.
I det bländande ljuset av strålkastarna avslöjades en skinande Volvo 240!
Han nästan svimmade av förvåning och föll nästan baklänges, men någon fångade honom och satte honom på en stol.
Herregud, herregud, herregud stönade han.
Lugna dig, pappa, sprutade Alfhild vatten i ansiktet på honom. Du har velat ha den här bilen hela ditt liv.
Men den måste ju vara otroligt dyr, mumlade han.
Inte dyrare än pengar, svarade en av sönerna.
Alfhild pekade på förarsätet.
Kom, sätt dig, vi vill ta bilder.
Han öppnade dörren och försökte kliva in, men där stod en kartong.
Vad är det här? frågade han.
Öppna den, sa Alfhild.
När han öppnade såg två små ögon stirra upp från botten. Han tog upp en liten, fluffig varelse och höll den mot sig:
En riktig thailändsk kattunge! Precis som den vi hade med er mamma. Kommer du ihåg, pappa? Bombka. När du var liten älskade du den så mycket
Självklart minns vi, pappa, svarade barnen.
Han satte sig inte i bilen. Istället gick han upp på övervåningen, till sitt rum, och visade den lilla kattungen på ett foto av Märta. Tårarna rann nerför hans kinder.
Ser du, Märta? Ser du? frågade han bilden. Jag har klarat det. De har inte glömt
Barnen gav honom dock ingen ensam stund. Bordet nere var dukat och skålarna började gå runt. Alfhild smög sig fram och viskade i hans öra att hon var gravid i fjärde månad och att hennes fästman skulle komma på besök. Hon skulle bo kvar här, för hennes skrivande kunde ske var som helst, och hennes fästman skulle åka till sina föräldrar i New England innan de gifte sig i stadskyrkan om två veckor.
Är du okej med det, pappa? frågade hon.
Det känns som en dröm, svarade han och kysste henne på pannan.
Kvällen gick åt i småprat, smultron, glas och minnen. Alla hade det bra. På kvällen gick han till Märtas grav och satt länge och pratade med henne.
Livet fick ny mening, särskilt med den där bilen. Kanske skulle han köpa nya kläder, ta en tur till Örebro eller Göteborg.
På sängen sov den lilla thailändska kattungen.
Tommi, sa mannen, och upprepade: Tommi.
Tommi spann och sträckte sig så långt hans lilla kropp tillät. Mannen la sig ner, smekte den varma, mjuka magen och somnade.
Morgonen kom tidigt. Grisar skulle matas, trädgården skötas och fisken väntade. På övervåningen sov Alfhild med sin fästman.
När pojkarna med sina familjer åter reste hem, föll tystnaden åter. Tommi kröp efter sin människa, föll i grisens fodertråg och fastnade i nätet på pråmen, för att sedan försöka äta fiskematen. Mannen skrattade och pratade med den lilla rackaren:
Det är som att återfå ungdomen, sa han och smekte den.
Tommi jamade och bet i mannens hand med sina små tänder.
Du rackare! ropade mannen och skrattade.
Det här är ingen djup berättelse. Det är bara en påminnelse till alla som fortfarande kan åka hem till sina föräldrar:
Vänta inte på morgondagen.
Kör iväg redan idag!
