Erik Svensson närmade sig sitt sjuttioårsläge, efter att ha uppfostrat tre barn. Hans fru, Marta, hade gått bort för trettio år sedan och han hade aldrig gift om sig. Det gick helt enkelt inte inga rätta möten, otur, för mycket annat att tänka på. Man kan räkna upp otaliga ursäkter, men har det egentligen någon mening?
Hans två söner, Jonas och Lars, var riktiga bråkmakare. De hamnade i en och annan konflikt, så Erik hoppade från skola till skola tills en briljant fysiklärare märkte deras talang. Plötsligt tystnade all rivalitet och alla slags bråk löstes på ett ögonblick.
Dottern Alva var däremot mer av en tyst tänkare. Hon hade svårt att hitta gemensam mark med sina jämnåriga, och skolpsykologen föreslog en psykiatrisk undersökning. Men då anlitades en ny litteraturlärare som startade en författarklubb för nybörjare. Alva kastade sig in i skrivandet från morgon till kväll, och hennes noveller hamnade först i skoltidningen och sedan i lokala författarscener.
Kort sagt, pojkarna fick stipendier till ett prestigefyllt universitet till exempel KTH:s fysik och matematiks fakultet medan Alva fortsatte på ett litteraturprogram. Erik blev plötsligt ensam och märkte det med en gång. Tystnaden omkring honom var nästan så påtaglig som en varghyl.
Han började fiska, odla i trädgården och föda upp grisar på den stora tomten vid Lillån. Det gick ganska bra, tills han insåg att en fabriksingenjör på den lokala papperstillverkaren tjänade betydligt mindre än han själv. Så han tänkte kunna hjälpa sina barn ännu mer köpa dem prisvärda bilar, ge dem fickpengar och finare kläder.
Det innebar att hans tid försvann ännu snabbare. Alltid fanns något att sköta, men han trivdes. Tio år flög förbi och när hans sjuttioårsdag närmade sig, planerade han att fira ensam. Sönerna hade gått in i ett topphemligt försvarsprojekt och kunde inte komma på helgen. Alva reste runt på författarsymposier och hade ingen ledig stund. Så han tänkte inte bjuda in någon.
Det blir väl någon annan gång, muttrade han för sig själv. Jag har ingen anledning att göra uppståndelse. En ensam man med en flaska whisky, minnen av Marta och några frågor om hur de vuxit upp
Dagen kom och Erik steg upp i gryningen för att kolla på grisarna. Det var dags för den särskilda utfodringen. När han gick ut på den fortfarande månbelysta ängen framför huset, såg han något märkligt i mitten av gräset ett avlångt paket inlindat i en presenning.
Vad i hela friden är det? muttrade han, när plötsligt starka strålkastare svepte över ängen. Ljuset avslöjade hans söner med sina fruar och barn, några släktingar och Alva med en lång man i tjocka glasögon. Alla höll upp ballonger, visslade i pipor och tryckte på knappar som sprutade högfrekvent luft. De skrek, viftade med armarna och rusade mot honom.
Grattis på födelsedagen, pappa!
Erik glömde nästan det underliga paketet. Hans fruors män blev så ivriga att de inte lät honom gå tillbaka till köket där hans fruar redan dukade upp bordet.
Stanna, pappa, låt mig slå för dina ögon, föreslog Alva.
Varsågod, svarade han med ett leende. Hon band en tjock tygbit runt hans nacke och snurrade honom runt innan hon ledde honom någonstans.
Vad har ni planerat? frågade han förvirrat.
En present, pappa, svarade en av bröderna.
Hoppas den inte är dyr? funderade Erik. Jag behöver inget.
Oroa dig inte, sa en annan. Det är bara en liten grej, en gest av tacksamhet.
Alva ryckte av hans ögonbindel och musik från högtalarna fyllde luften med trummor och bas. Barnen rusade fram och ryckte av presenningen. I den bländande strålkastarljuset såg Erik en skinande **Saab 99** stå där, så vacker att han nästan tappade andan.
Han flämtade: Herregud, herregud
Lugna dig, pappa, skvätte Alva vatten i hans ansikte, du har alltid drömt om den bilen.
Men den är ju otroligt dyr protesterade Erik.
Inte dyrare än pengar, svarade en av bröderna. Kom, sätt dig i kupén, vi ska ta några bilder.
När Erik öppnade dörren fanns en kartong i baksätet.
Vad är det? undrade han.
Öppna den, sade Alva.
Han lyfte locket och två små ögon mötte honom från botten. En liten, fluffig, thailändsk kattunge kikade fram.
En äkta Thai-katt! Precis som den vi hade med Marta. Kom ihåg Bomba? När ni var små älskade ni den
Självklart minns vi, pappa, svarade barnen i kör.
Erik satte sig inte i bilen. Istället gick han upp till sitt rum på andra våningen, tog fram ett foto av Marta och visade kattungen. Tårarna rullade nerför hans kinder.
Ser du, Marta? Ser du? frågade han foto. Jag klarade det. Ni har inte glömt mig
Barnen lämnade honom inte ensam för länge. Bordet på nedervåningen var dukat och skålarna började klinga. Alva viskade i hans öra att hon var gravid i fjärde månaden och att hon och hennes fästman skulle bo hos honom ett tag. Hon skulle fortsätta skriva var som helst, och hennes fästman hade planerat att åka till sina föräldrar i New York innan de gifte sig i deras lilla kyrka.
Är du okej med det, pappa? frågade hon.
Det känns som en dröm, svarade Erik och kysste hennes panna.
Dagen gick i skratt, munsbitar och minnen. På kvällen satte han sig vid Marts grav och pratade länge med henne.
Livet fick en ny mening, särskilt med den där bilen. Han tänkte på att köpa kläder i rätt stil och ta en tur till den stora staden Göteborg.
På sängen låg den lilla thailändska kattungen och spann.
Tomka, sade Erik. Tomka.
Katten spann återigen och sträckte sig ut i sin lilla kropp. Erik lade sig ner, smekte den varma, mjuka magen och somnade.
Morgonen grydde tidigt. Grisarna skulle matas, trädgården vårdas och fisket fick inte vänta. På nedervåningen sov Alva och hennes fästman. Sönerna hade lämnat för sina hem, så tystnaden återvände. Tomka följde Erik tätt, föll i grisfodret och fastnade i nätet på båten. Sedan försökte han knapra på fiskefoder.
Erik skrattade och pratade med den lilla rackaren:
Det är som att ungdomen återvänt, sa han och klappade kattens rygg.
Tomka jamade och bet försiktigt i Eriks hand.
Åh, du lilla busunge! ropade han och brast ut i skratt.
Den här berättelsen handlar egentligen om ingenting annat än en påminnelse till dig som fortfarande kan köra hem till dina föräldrar:
Vänta inte på morgondagen.
Kör nu, idag!
