Åter igen kom mamma med sin rumskamrat och ännu en främling. De var redan halvvåta av drinkar när Majken, som hade suttit i hörnet bakom en liten byhylsa, drog sig undan.
Och ingenstans att gömma sig, snön ligger redan tjock på gatan. Allt är så tråkigt. Till sommaren ska jag gå ut femte klass, flytta till Uppsala och börja på lärarcollege. Jag blir studenthem, fast skolan bara är tio kilometer bort.
Mamma och gäster slog sig ner i köket. En klunk vätska skvätte i ett glas, en doft av isterkorv spreds. Majken svalde en ofrivillig saliv.
Vänta lite! skrek mamma.
Vad menar du?
Ni är två
Det är första gången med två, kom en raspig röst från Mats, mammas rumskamrat.
Ett glas föll mot golvet och lät som krossat kristall. Majken kröp djupare in i hörnet. Plötsligt tystnade allt.
Lyssna, Niklas, hon sover, ropade en annan röst från vardagsrummet.
Jag har hört att hon är fin, men jag har något på hjärtat
Hon har ju en dotter
Vilken dotter?
Majken, hon är redan stor. Kanske gömmer hon sig i rummet.
Hämta henne hit, svarade Niklas med ett glatt skratt.
Majken, var är du? kom Mats in, såg Majken och log med en obehaglig mun. Kom, sitt med oss!
Jag trivs också här.
Vad skäms du för? Mats försökte krama henne.
Majken slet upp en vas på nattduksbordet och kastade den över Mats huvud. Glaset krossades, skriket ekade. Hon rusade mot dörren.
Håll fast henne! skrek Mats.
Men Majken var redan vid ytterdörren. Hon hade ingen tid för skor, gick barfota i strumpor, gamla shorts och en sliten Tshirt ut i den kalla vintern.
Män i mörka rockar följde efter. Gatorna i byn var öde. Vart kunde hon springa i snön? Bakom hördes skrik. Vid ett enormt hus hördes en vovve skälla, sedan ett rop på hunden.
Majken kastade sig mot grindarna och knackade. En fyrtioårig man öppnade dörren.
Hjälp! viskade hon med stora ögon.
Stig in! han ryckte i hennes arm och stängde dörren.
Erik, vem är där? ropade en kvinna från verandan.
Här är hon, svarade husägaren och pekade på Majken. Det är några män som jagar efter henne.
Kom snabbt in! kvinnan grep Majken i armen. Berätta vad som har hänt.
Majken, gå ut ordentligt! ropade Mats.
Erik, låt bli! skrek kvinnan. Gå in i huset!
Rop från gatan och en hundskall i trädgården.
Vi måste ringa polisen, kvinnan tog fram sin telefon.
Majken, vänta. Jag löser det själv. De är väl bara lokala killar.
Hur tänker du lösa det?
På bästa sätt. Lugna henne! mannen tog en påse, gick till kylskåpet, lade i en flaska mjölk och en bit isterkorv.
Han klappade hunden i trädgården och gick sedan ut. Mats rusade mot honom:
Ge tillbaka Majken!
Här, ta och gå!
Mannen öppnade påsen, log och nickade åt sin kompis.
Vi drar, Mats!
***
Hej! Jag heter Birgitta, kvinnan satte en vattenkokare på spisen. Sätt dig, berätta vem du är och vad som hänt.
Jag heter Majken, började hon, tänderna klemde. Jag bor på den här gatan, men från kanten av byn.
Är du Kiras dotter?
Ja.
Vi har hört talas om din mamma, fast vi först kom hit nyligen.
Majken sänkte huvudet och började gråta.
Sluta, gråt inte! Birgitta lutade sig fram och tryckte mjukt mot hennes bröst. Det var en märklig gest för Majken. Hon kramade tillbaka och grät ännu mer.
Bra, vi dricker te nu.
Ägaren kom in i rummet:
Allt är i ordning.
Vad gör vi med den här sköna flickan? Birgitta pekade på Majken och log plötsligt.
Vi pratar imorgon om det. Först dricker vi te och tar henne till badet.
Vill du ha något att äta? Birgitta ställde fram en kopp te. Hon log igen. Jag ser att du är hungrig.
På bordet dök smörgåsar och rester av en tårta upp.
Ät, ät! sa husägaren och såg hur Majken stirrade på maten.
Ingen pressade mer på med frågor. De såg att hon var blyg.
När middagen var avklarad tog Birgitta med gästen till badrummet:
Tvätta dig, ta den här morgonrocken!
***
Majken önskade bara en sak: att inte bli kastad ut på gatan den kvällen. Det var så skönt att ligga i ett varmt bad medan kylan grep tag i världen utanför. Men nu var det dags att gå, värdarna väntade.
Hon steg upp. Mannen och hans fru satt i soffan. Majken log ursäktande:
Tack!
Så, Majken, började husägaren prata. Så jag förstår att ingen tänker leta efter dig längre. Du vill inte gå hem?
Majken sänkte blicken djupt.
Imorgon, tidigt på morgonen, måste vi åka
Jag förstår, Majken sänkte blicken ännu mer.
Du får stanna här ensam. Öppna inte dörren för någon! Vår hund Jack släpper ingen in. Är det klart?
Ja! ropade hon, överväldigad.
Du kan laga borsjtj åt oss innan vi kommer tillbaka, skämtade Erik Romson. Klarar du det?
Klarar jag, svarade Majken snabbt, fortfarande rädd för att bli utslängd. Jag kan laga mat och städa.
Städa gärna även nedanför, sa Birgitta.
***
Hon vaknade tillsammans med värdarna. Liggandes i sängen, rädd för att bli utslängd igen. En bil mullrade i gården. Efter en stund blev allt tyst.
Hon reste sig, tvättade sig. På köket stod en rykande vattenkokare, på bordet bröd, isterkorv och ost. På arbetsbänken vilade fläskrevben.
Hon åt frukost, plockade undan tallrikarna, torkade av bordet, tvättade golvet. I korridoren såg hon en dammsugare, slog på den och började dammsuga.
Plötsligt hörde hon en röst bakom sig:
Vad betyder allt det här? ropade en röst.
Hon vände sig hastigt. En ung man, omkring arton år, med bruna ögon och nyfiken blick.
Jag dammsuger, mumlade Majken. Och du är vem?
Jo pojken skakade på huvudet, tog fram en telefon ur fickan:
Mamma, jag är hemma. Vem är det här?
Son, låt den här flickan stanna hos oss ett tag.
Vad menar du?
Han gömde telefonen, granskade Majken från topp till tå och gick sedan mot köket.
Ska jag göra te? frågade hon.
Jag fixar det själv.
***
Majken fortsatte dammsuga, torkade varje dammpartikeln som om den bar hemligheter från köket. Pojken åt frukost, gick in i badrummet, kom ut naken, doftande av lotion.
Hej, värd! Ge mig en flaska till! hördes ett rop från gatan.
Vad är det nu? pojken gick fram till fönstret.
Släpp inte in dem! skrek Majken rädd.
Han tittade på henne med ett leende, gick mot dörren. Majken rusade till fönstret. Vid staketet stod Mats med en vän och skrek något. Majken kände hur rädslan steg.
Johan, husets son, kom ut. De sprang mot honom och plötsligt föll i snön. Majken trodde både han och hennes vän föll samtidigt.
Pojken böjde sig ner, sade något. De reste sig med sänkta huvuden och gick mot Mammas hus.
***
Pojken återvände. Hans blick föll på den stilla Majken. Han gick fram:
Är du rädd?
Utan att kunna kontrollera sig själv kastade hon sig mot hans bröst och började gråta.
Vad heter du? frågade han plötsligt.
Majken.
Jag heter Johan. Allt är okej, de kommer inte tillbaka.
Johan gick upp till sitt rum och kom inte ner förrän kvällen. Majken lagade borsjtj, satte sig vid köksbordet och funderade.
Självklart ville hon stanna här bland dessa vänliga människor, men hon förstod att hon hade passerat gränsen för vad som var lämpligt.
Värdarna återvände. Birgitta skakade förvånat på huvudet och beundrade ordningen. Erik Romson smakade på borsjtjen och nickade.
Jag tror jag ska åka hem, sade Majken dyster. Tack för allt!
Majken, stanna några dagar till!
Tack, Birgitta! Jag måste gå hem, upprepade hon.
Hon steg mot dörren och stannade upp. Sedan igår hade hon vandrat i huset i en främlingsrock och främmande tofflor.
Kom! tog husägaren henne i axeln och ledde henne till vardagsrummet.
Hon öppnade en garderob, betraktade kläderna länge. Hon tog fram jeans, en tröja och en varm sportjacka.
Klä på dig! Vi är nästan lika långa.
Du nej
Du ska inte gå naken hem. Klä på dig, klä på dig! Jag blir inte fattig.
Hon klädde på sig, sneglade i spegeln. Så vackra kläder hade hon aldrig haft.
I korridoren tvingade husägaren henne att ta på en mössa och vinterstövlar.
Majken, håll dig varm!
Tack, Birgitta!
***
Livet gick vidare i en gammal men inte helt förgången ström. Mamma fick jobb på en gård. Mats försvann med sin vän någonstans.
Våren kom. En dag satt Majken hemma och plugga när någon knackade på dörren. Hon tittade ut och såg Johan vid staketet. Han nickade åt henne, som om han sa: gå ut!
Hon gick inte hon flög iväg.
Hej! log Johan.
Hej!
Mamman ropade på dig.
***
Och så gick hon in i huset där hon hade haft den lyckligaste dagen.
Hej, Majken! mötte hon på tröskeln husägaren och omfamnade henne.
Hej, Birgitta!
Kom in! Vi tar te!
Birgitta satte ner Majken, hällde upp te och satte sig själv vid bordet.
Jag har en sak att säga. Vi ska resa till Turkiet i en månad, hennes ansikte ljusnade av drömmande leende. Sonen är sällan hemma. Skulle du kunna ta hand om huset? Ge Jack mat, katten också, vattna blommorna. Jag har massor av växter.
Självklart, Birgitta!
Bra, tog hon fram en påse pengar. Här är tjugo tusen kronor.
Birgitta, varför?
Ta dem! Vi blir inte fattiga. Gå, så visar jag dig allt.
Majken memoriserade var i huset de många krukorna och tunnorna med blommor stod, var kattmaten och hundköttet fanns. Birgitta ropade:
Johan! sonen kom snabbt ut ur sitt rum. Presentera Majken för Jack!
Kom! Johan la en lätt hand på hennes axel.
De gick ut i gården, lossnade Jack och började gå omkring.
Hela vägen berättade Johan om sina studier, karate, och affärerna med sin far.
Majken tänkte på något annat. Hon insåg tydligt att avgrunden mellan henne och Johan var lika stor som den mellan hennes mamma och Johans föräldrar. Ja, de var goda människor, men det var ingen askungesaga bara livet.
Om två månader är tentorna på college, jag måste klara dem. Jag ska studera, jobba, snurra runt, men bli en riktig människa. Jag ska gifta mig, men inte med den här killen. Han är underbar men inte min!
Jag är tacksam för kläderna och de tjugo tusen kronorna, det räcker för att överleva den första tiden i staden.
En inre känsla visade henne att detta ögonblick markerade slutet på hennes svåra barndom. Nu börjar vuxenlivet lika hårt, där allt bara beror på henne.
De nådde en liten sommarstuga. Majken klappade Jack på halsen, log mot Johan och gick hemåt. Imorgon börjar hennes jobb i stugan. Bara jobb och så är det!
