Efter några dejter bjöd 45åriga Karin mig hem. Vid middagen ångrade jag mig för att ha hamnat i hennes lägenhet jag var varken förberedd eller sugen på det som väntade.
Jag körde mot Karins lägenhet i en liten röd Volvo med en flaska rött vin på passagerarsätet och med ett barnsligt, nästan fånigt humör som fick mig att rodna redan på vägen. Jag var 48 år gammal. Det var väl dags att bli lite klokare, att läsa mellan raderna, att känna av människor utan att bygga luftslott efter två eller tre möten. Men nej. Erik, som jag heter, visade sig ändå vara en romantiker på vissa sätt och en idiot på andra. Ibland överlappar de två egenskaperna.
Vi hade träffats på en dejtingsajt för en månad sedan. Först skrev vi meddelanden, sedan möttes vi ett par gånger på ett café i Vasastan. Karin hade gjort intryck på mig. Jag ljuger inte. Hon log varmt, lyssnade uppmärksamt, skämtade utan den där avtrubbade frågeställningen: Har du ett eget hem? Vad hände med ditt ex? Betalar du underhåll? Vad har du för framtidsplaner?.
De första mötena var lätta. Vi promenader, kaffe, prat om film, jobb, om hur dejting i vår ålder snarare liknar en arbetsintervju med en gnutta hopp än en romantisk saga.
Vi skrattade. Jag skrattade. Det kändes som om vi förstod varandra.
Sedan sa hon helt enkelt:
Kom på lördag. Vi kan sitta ner. Jag lagar något.
Jag hörde naturligtvis inte bara jag lagar något, utan hela en föreställning om en mysig kväll stilla, med vin, samtal i köket och kanske något mer. En man hör vad han vill höra, särskilt när han redan tre gånger har föreställt sig en varm, tyst middag med samtal och en möjlig fortsättning. Jag hade till och med strukit min skjorta med ett strykjärn ett slags tyst erkännande av allvarliga intentioner.
Jag köpte en flaska rött vin. Jag stod länge i Systembolaget och kände mig som en sommelier i en liten teater i Småland. Jag valde en medelprisklass inte den billigaste, men inte så dyr att jag skulle ångra mig när jag såg notan.
Jag kom till Karins lägenhet klockan sju. Hon öppnade dörren nästan omedelbart, som om hon stått och väntat bakom den. Hon var i en elegant klänning, med noggrant gjort hår och dämpad sminkning. Allt var vackert kanske för väl för ett enkelt vi sitter ner i lugn och ro.
När jag steg in insåg jag direkt att lägenheten var förberedd för min ankomst som om en inspektionskommission, hyresvärdens mamma och en president för bostadsrättsföreningen skulle ha kommit. Golvet glimmade. Verkligen glimmade. Jag tog av mig skorna som om jag fruktade att sätta spår av min manlighet på parketten. Hallen doftade av renlighet, parfym och mat. Det fanns massor av mat enorma mängder.
Jag gick in i köket och blev mållös.
På bordet låg en sallad. Sedan en annan sallad. En het rätt i en form. En bricka med smörgåsar. Skivade ostar, några bullar och en soppa. En soppa, förstår du, för en romantisk kväll.
Jag såg på allt och sade:
Karin, väntar du på en hel bataljon?
Hon skrattade, men lite spänt.
Åh, sluta bara. Jag ville bara ge dig en ordentlig måltid. En man borde äta hemgjord mat.
Något i mig kliade lätt. Det var inte smärta, bara en liten kittling. En oskyldig fras men med en ton av en liten klocka i bakgrunden.
Jag räckte henne vinet.
Här, jag har medtänkt.
Hon tog flaskan, såg på mig och svarade:
Tack. Jag har också lite hemma.
Och så öppnade hon ett skåp.
Där stod tre flaskor.
Tre.
Jag kände mig genast som en man som kommer till ett bröllop med bara en blomma, när restaurangen redan är bokad för hundra gäster.
Oj, sa jag. Ska vi fira något stort?
Varför inte? svarade hon. Vi får väl prata ordentligt.
Det ordet ordentligt fick mig att rycka till. Vi hade bara träffats ett fåtal gånger. Ja, vi skrev meddelanden, ja, det var trevligt. Men hennes vi får väl prata ordentligt lät som om jag hade undvikit ett viktigt familjemöte i en månad.
Vi satte oss.
Hon började genast servera mig. Jag hann inte ens säga att jag först ville ha vin.
Prova den här lilla salladen. Den är med kyckling. Och den med svamp. Nu kommer den varma rätten. Vill du ha soppan?
Karin, låt mig
Vad menar du med låt mig? Sitt ner. Jag gillar att ta hand om.
Hon serverade som om jag hade vandrat tre dagar genom en fjällvärld och nu var mitt liv beroende av en extra köttbit. Tallriken blev snabbt ett litet matlager.
Jag åt. Ärligt. Allt var välsmakande. Jag kan inte säga något negativt. Karin lagade bra. Men jag började känna mig obekväm. Inte på grund av maten, utan för att det kändes som om ett osynligt avtal vilade på bordet, ett avtal som jag tydligen redan hade undertecknat utan att minnas när.
Hon satte sig mittemot mig, hällde upp vin till både sig själv och mig.
Så, nu sitter vi faktiskt hemma, inte på ett café, utan som riktiga vuxna.
Ja, ditt hem är riktigt mysigt, svarade jag.
Det var sant. Mysigt. Rent. Vackert. Men för mycket av det mysiga, som om någon pumpat in extra luft i en ballong.
Karin tittade på mig noggrant. Inte som en kvinna som ser en man hon gillar, utan som en revisor som granskar ett dokument utan underskrift.
Erik, jag har tänkt på oss, började hon.
Jag nickade. Gaffeln i min hand kändes omedelbart tung.
Om oss?
Ja, vi är ju inte barn längre. Vi är inte i tjugoårsåldern så vi kan bara springa runt på dejting.
Jag insåg då att kvällen tog en annan vändning än jag räknat med. Jag hade räknat med lättsam konversation, skratt, ett minne om grannen med borrmaskinen. Istället fick jag ett möte om min framtid.
Jag håller med att vi inte är barn, svarade jag försiktigt. Men vi lär fortfarande känna varandra.
Hon rynkade pannan.
Det som stör mig är tills vi vet. Hur länge ska vi lära känna varandra? I vår ålder måste man veta vad man vill.
Jag ville säga: Jag vill bara avsluta min sallad i fred, men jag sa inget. Uppfostran, jävlar.
Jag vill ha ett normalt förhållande, sade jag. Men jag tror att allt ska gå i sin egen takt.
Karin lutade sig bakåt i stolen.
Så, vad betyder i sin egen takt? Ett år på café?
Varför ett år?
Hur annars? Män säger alltid i sin egen takt. Sen visar det sig att det bara är bekvämt för dem. De kommer, sitter, går. Och kvinnan sitter och väntar.
Hon talade snabbare. Jag såg att hon inte hade hittat på detta precis nu. Det var förberett, övat, kanske till och med sagt framför spegeln medan hon torkade den fläckfria köksbänken.
Erik, jag vill inte att du väntar på någonting oklart, sade jag. Men vi har känt varandra i en månad.
En månad är tillräckligt för att avgöra om du är rätt person eller inte.
Jag tystnade. För henne var det tillräckligt. För mig, inte.
Hon sköt åt mig en annan tallrik.
Ät den varma rätten innan den blir kall.
Jag tog gaffeln automatiskt. Så jag satt där och åt kött och potatis medan hon berättade om mitt framtida liv. Det kändes som att bli matad innan en domslut.
Jag tänkte, sa Karin, att vi kunde gå vidare direkt. Du bor ensam. Jag är också ensam. Vi har båda lägenheter. Men mitt område är bättre, du har kortare pendling. Det finns plats för oss.
Jag lyfte blicken.
Plats för vad?
Hon såg på mig som om jag var dum i huvudet.
För oss, Erik.
Jag hade knappt druckit upp ett glas vin. Jag bara höll det.
Menar du att vi ska flytta ihop?
Vad är så förvånat?
Allt.
Hon log hånfullt.
Så tydligt.
Det var inte tydlighet, utan mer en förbittring som redan hade tagit på sig en kappa och väntade i hallen.
Erik, vi har knappt lärt känna varandra.
Du sa redan
För att det är viktigt.
Jag vill inte slösa min tid. Jag är inte en flicka. Jag är 45 år och vill ha ett normalt liv. En man vid min sida. Så vi kan äta tillsammans, lösa saker tillsammans, hjälpa varandra.
Orden var vanliga. Jag hade också drömt om värme, om sällskap, men mellan jag vill ha dig nära och du ska börja jobba som min man nästa vecka finns en enorm klyfta.
Jag försökte tala mjukt:
Jag förstår dig. Men ett förhållande blir inte bestämt över en middag.
Hon slog ner glaset hårt.
Hur blir det gjort? Genom sms? Genom promenader? Genom era vi får se?
Jag förstod att era inte bara handlade om mig. Alla män som tidigare gjort henne besviken satt där i tanken: exmannen, de som kom via dejtingsidor, den som lovade och försvann. De åt hennes sallader i mitt namn. Jag var den som skulle svara.
Jag är inte dem, sa jag tyst.
Hur kan du veta?
En ärlig, obekväm fråga.
Jag såg på henne. Hon var vacker, trött, samlad och oerhört spänd, som om hon höll i den sista chansen att få ett liv att gå ihop.
Jag kände medlidande. Men medlidande är en dålig grund för ett förhållande. Man kan bära en väska till dörren, men man kan inte bo i den.
Hon reste sig plötsligt.
Jag ska hälla upp mer soppa.
Erik, jag orkar inte längre.
Inga problem, lite till.
Jag vill inte.
Hon tog ändå skålen.
Den där lilla detaljen krossade mig mer än alla ord om gemensamt liv. Jag sade inte, men hon hörde mig inte. Det var inte för att hon var ond, utan för att hon redan hade ett manus i huvudet där jag var en duk för hennes soppa.
Hon placerade skålen framför mig.
Ät. Det är hemlagat.
Jag såg på soppan och tänkte: Erik, du kom för romantik, men du hamnade i en casting för framtida makar med en provsmakning av första, andra och moraliska förpliktelser.
Det fick mig att le, nervöst men ändå lite roat.
Vad skrattar du åt? frågade hon.
Inget, bara
Är det roligt för dig?
Nej, bara situationen är märklig.
Märklig? Så jag är märklig för dig?
Jag var tvungen att svara varsamt.
Nej, bara att vi har gått in i allvarliga ämnen för snabbt.
Hennes ansikte blev kallt.
Såklart. Du kom inte för allvarliga ämnen.
Jag satt tyst. Jag hade kommit för att ha en trevlig kväll, men det var tydligt att hon hade andra förväntningar.
Vad kom du för, Erik? frågade hon.
Frågan hängde i luften.
Jag, en vuxen man med ett tidigare äktenskap, skilsmässa, bolån, egen renovering, en öm rygg och grått i skägget, kände mig som en tonåring som blivit tagen på en rökfickas.
Jag kom till dig, svarade jag.
Nej. Du kom för att ha en trevlig kväll.
Jag svarade inte.
Hon nickade som om hon redan bevisat sig själv.
Så var det. Jag visste det.
Att ha en trevlig kväll med en kvinna jag gillar är inget brott, säger du?
Vad händer sen?
Sedan fortsätter vi att prata, träffas, se om vi passar ihop.
Jag vill inte ha en man som testar mig.
Jag testar inte.
Du testar. Alla testar. Är jag bekväm? Är jag rolig? Är jag dyr? Tystnar jag när du behöver mig? Jag vill inte ha det.
Hon pratade inte bara med mig längre. Jag förstod att hon talade till en hel vägg av tidigare besvikelser.
Jag skjöt på tallriken.
Karin, jag tror vi bör avsluta.
Vad menar du?
Så här. Jag känner att du vill ha mer bestämdhet än vad jag kan ge just nu.
Vilken bekväm fras.
Den är inte bekväm. Den är ärlig.
Ärlig? hon fnyste. Män kallar alltid det de vill ha för ärlighet.
Det gjorde mig lite snuvig. Jag hade försökt vara sanningsenlig.
Jag lovade dig inte att flytta in.
Jag sa inte att jag lovade.
Men du talar som om jag redan är skyldig till något.
Hon reste sig hastigt.
Ingen är skyldig någon! Givetvis! Det är den där typiska manliga låten om vi tar det i lugn takt.
Jag reste mig också, utan att rycka. Jag förstod att jag inte kunde sitta kvar längre.
Jag tror jag går hem.
Hon frös.
På riktigt?
Ja.
Så du bara går?
Jag vill inte bråka.
Vem bråkar? Jag pratar med dig.
Du pressar mig.
Hon skrattade, men det var ont.
Pressar? Jag lagade middag, städade, väntade på dig, ville ha ett normalt samtal. Och du kallar det press?
Jag tittade på bordet med sallader, varma rätter, soppa, smörgåsar, tre flaskor vin. På detta skinande kök låg en duk som en soldat i parad.
Ja, sade jag. Så säger jag.
Det var det mest ärliga jag sagt hela kvällen.
Karin blekte, sedan rodnade.
Så jag har ansträngt mig förgäves.
Jag sa inte att du gjorde det förgäves.
Du menade det. Du var bara rädd. Du vill ha en kvinna utan krav, utan förväntningar, som ler, tar emot dig när det passar och inte vill ha något.
Nej.
Jo. Precis så.
Jag gick mot hallen. Hjärtat slog tungt, inte av rädsla utan av den fula känslan att jag just hade blivit en dålig karaktär i någon annans berättelse. Jag kunde inte göra mer.
Hon följde mig.
Erik, förstår du hur det ser ut?
Jag tog på mig skorna. Mina händer lydde inte längre.
Jag förstår.
Du kom, åt och går nu.
Det skakJag gick ut i den kyliga natten, med en tom flaska i handen och insikten att vissa middagar bara är speglar av våra egna osagda rädslor.
