31 december
Hela dagen hade jag sett Agnes pyssla och greja inför nyårsafton. Hon fejade lägenheten i Vasastan, lagade mat och ställde fram fina fat och glas på bordet. Det var hennes första nyår som hon inte firade hos sin familj, utan tillsammans med sin älskade. Redan i tre månader hade hon bott hos mig. Jag är femton år äldre än henne, skild, betalar underhåll till barnen och tycker om att ta en öl ibland… Men det verkade inte bekomma henne när känslorna fanns där.
Det var svårt att förstå vad som drog henne till mig. Jag är inte mycket för världen, varken utseendemässigt eller ekonomiskt. Snarstucken, snål på allt utom mig själv, och pengarna räcker aldrig långt. Och ändå hade hon blivit förtjust i mig – hela vänskapskretsen undrade vad hon såg.
Agnes hoppades nog att jag skulle uppskatta hur foglig och hemkär hon var, och att jag till slut skulle vilja gifta mig med henne. Jag brukade säga: Vi måste bo ihop först, se hur du sköter allt. Du vet, jag vill inte ha samma problem som med mitt ex. Vem mitt ex var förblev ett mysterium för henne, och jag gav aldrig några raka svar. Så Agnes kämpade på sa aldrig ett ont ord när jag kom hem på sniskan, lagade nya rätter, tvättade, städade och handlade för egna pengar. Hon ville absolut inte framstå som girig. Även nyårsmaten hade hon bekostat själv. Hon köpte till och med en ny mobil till mig i present.
Medan Agnes stod i köket och fixade inför kvällen, förberedde jag mig på mitt sätt, vilket mest innebar att jag gick ner till puben med några polare. Jag kom hem i glatt humör och meddelade att vi skulle få besök av några vänner till nyårsfesten mina gamla kompisar som Agnes aldrig träffat. Hon bäddade färdigt bordet och nu återstod bara en timme till tolvslaget. Hennes sinnesstämning var märkbart låg, men hon höll god min för sån ville hon visa sig, inte som mitt gamla ex.
En halvtimme före midnatt damp hela gänget in; ett högljutt sällskap av män och kvinnor. Jag livade upp och satte oss till bords, där kalorierna och ölen flödade. Agnes introducerades inte för någon; det var knappt någon märkte att hon var där. Alla hade fullt upp med sina historier och interna skämt. När Agnes påminde om att det bara var två minuter kvar till tolv och undrade om vi inte skulle hälla upp lite bubbel, blev hon betraktad som om hon var någon oinbjuden gäst.
Vem är hon? frågade en av tjejerna sluddrigt.
Hon är min sänggranne, skrattade jag, och skrattet rullade runt bordet.
De frossade i maten som Agnes hade lagat, och såg samtidigt ner på henne. Vid tolvslaget drev de om vilken smart grej jag gjort som fått tag på en gratis hushållerska. Jag skrattade med, tog för mig av maten och lät henne stå där osedd. Och inte en enda gång tog jag hennes parti.
Agnes smög ut i hallen, packade tyst sina saker och gick hem till sina föräldrar på Södermalm. Hon hade aldrig upplevt ett tristare nyår. Mamma sa med sin vanliga röst: Vad var det jag sa?, pappa andades ut och Agnes grät ut all förtvivlan hon bar på. Det var då de berömda rosaskimrande glasögonen föll av.
En vecka senare dök jag plötsligt upp hemma hos henne, när pengarna börjat sina och kylskåpet ekade tomt.
Varför stack du iväg? Blev du sur eller? Och när hon inte verkade vara på väg att förlåta mig, försökte jag ett annat spår:
Det är ju schysst att du chillar hos mamma och pappa medan jag svälter hemma! Börjar nästan låta som mitt ex, du…
Min fräckhet fick henne att tappa målföret helt. Hon hade i tankarna repeterat hur hon skulle säga allt hon tänkte om mig, men nu stod hon bara tyst, röd om kinderna. Det enda hon lyckades med var att be mig fara och flyga och sedan stänga dörren framför näsan på mig.
Så började Agnes ett nytt liv, och jag har förstått att man måste lära sig att behandla någon man tycker om med respekt. Annars är man ensam vid nästa nyår.
