Jag vill så innerligt hem, min son
Viktor Pettersson steg ut på balkongen, tände en John Silver-cigarr och satte sig tungt på den lilla pallen. En bitter klump steg i halsen, han försökte samla sig, men händerna skakade förrädiskt. Vem hade kunnat tro att dagen skulle komma när han inte längre fick plats i sin egen lägenhet?
Pappa! Sluta ta illa upp och bli arg! Lova, äldsta dottern, rusade ut på balkongen. Jag ber ju inte om så mycket… Låt oss få ditt rum, bara det! Om du inte bryr dig om mig, tänk då åtminstone på dina barnbarn. Snart börjar ju Emil och Kalle skolan, och de måste fortfarande bo i samma rum som oss…
Lova, jag tänker inte flytta till ett äldreboende, svarade Viktor lugnt. Om det är för trångt för er i min lägenhet kan ni flytta till Mikaels mammas trea. Då får ni egna rum, både du och pojkarna.
Du vet att jag aldrig skulle kunna bo ihop med henne! skrek Lova och smällde balkongdörren så hela köket skallrade.
Viktor smekte den gamla hunden Ludde, som troget stått vid hans och hans hustru Nadjas sida i alla år. Han mindes sin älskade Nadja och tårarna kom. De kom alltid när han tänkte på henne fem år hade gått sedan hon lämnat honom. Han hade känt sig som ett ensamt barn efter hennes bortgång. Hela livet hade de hållit ihop, han såg då aldrig framför sig att en ensam ålderdom väntade, trots dottern och barnbarnen.
De hade uppfostrat Lova med kärlek och värme, försökt ge henne de allra bästa värden. Något måste ändå ha gått förlorat… Hon hade vuxit upp till att bli kall och självisk.
Ludde gnällde tyst och lade sig vid Viktors fötter. Hunden kände av hans sorg och led med honom.
Farfar! Älskar du inte oss alls? Emil, åtta år, steg in på balkongen.
Vad säger du, pojke? Vem har sagt sådant strunt? Viktor såg förvånat på honom.
Varför vill du inte flytta? Vill du inte ge mig och Kalle rummet? Är du så snål? Emil såg på sin morfar med ilska och avsky.
Viktor försökte förklara, men insåg att Emil bara upprepade Lovas ord. Dottern hade redan satt tankarna i huvudet på honom.
Okej. Jag flyttar, sa Viktor med livlös röst. Ni får rummet.
Han orkade inte längre vara kvar. Han förstod att ingen ville ha honom där, inte svärsonen som slutat prata med honom, och inte barnbarnen som fått för sig att han tog deras rum.
Pappa! Menar du allvar? Lova rusade in, triumferande.
Ja, svarade Viktor sakta. Lova mig bara att du inte är elak mot Ludde. Jag känner mig som en förrädare…
Sluta nu! Vi ska ta hand om honom, gå ut med honom varje dag. På helgerna ska vi komma och hälsa på dig tillsammans med Ludde, lovade dottern. Jag har hittat det bästa äldreboendet, du kommer att trivas där, det lovar jag.
Två dagar senare flyttade Viktor till äldreboendet. Lova hade redan förberett allt, ivrigt väntat på att han skulle ge upp. Han klev in i det unkna, förråande rummet som doftade fukt och gamla madrasser och ångrade sitt beslut. Dottern hade ljugit om hur trevligt boendet skulle vara. Han hamnade på kommunalt boende där ensamma, sorgsna människor bodde.
Han packade upp sina få ägodelar och gick ner till gården. När han satte sig på bänken var han nära att falla i gråt. Runt omkring honom rörde sig hjälplösa gamlingar; han kunde bara föreställa sig hur livet skulle sluta här.
Ny här? En söt liten gammal dam slog sig ned bredvid honom.
Ja… suckade Viktor tungt.
Jag grät också i början, men sen vänjer man sig. Jag heter Valentina.
Viktor, presenterade han sig. Satte dina barn dig här också?
Nej, det var min systerson. Gud gav mig inga egna barn, så jag testamenterade lägenheten till honom och ångrar mig nu… Han tog över lägenheten och satte mig här. Tur ändå att han inte kastade ut mig på gatan…
De satt och pratade hela kvällen, mindes ungdomens ljusa dagar och deras andra halvor. Och direkt efter frukost nästa dag tog de promenad igen.
Valentina blev en ljuspunkt i Viktors dystra tillvaro. Han tillbringade så mycket tid ute som möjligt, kunde inte vara inne. Maten på boendet var hemsk; han åt knappt, bara för att orka.
Viktor längtade efter sin dotter. Hoppades att Lova skulle ångra sig, sakna honom, hämta hem honom. Men tiden gick och hon kom aldrig. En dag försökte han ringa, höra hur Ludde mådde, men ingen svarade.
En dag vid entrén fick Viktor syn på sin granne, Stefan Ivarsson. Stefan skyndade fram med en bekymrad min.
Så där är du! Din dotter påstod att du flyttat till landet, men jag förstod att något inte stämde. Jag trodde aldrig att du skulle överge Ludde…
Vad pratar du om? Viktor tittade förvirrat på Stefan. Vad har hänt med min hund?
Oroa dig inte, vi satte honom på hundstallet. Jag vet ju inte vad som hänt. Såg Ludde sitta dagarna i ända utanför porten. Frågade Lova om dig hon sa att du flyttat till landet och ska hyra ut lägenheten, flytta till maken. Hunden är gammal nu, sa hon, och du ville inte ta hand om honom mer. Viktor, vad i hela friden har hänt? Stefan såg hur Viktor bleknade.
Viktor berättade allt. Han sa att han var beredd att göra vad som helst för att kunna vrida tiden tillbaka, slippa det förhastade beslutet. Inte bara hade dottern berövat honom ett normalt liv till råga på allt hade hon kastat ut Ludde.
Jag vill bara hem, min son, snyftade Viktor.
Jag är här för precis detta. Jag är ju jurist och företräder ofta äldre som far illa. Jag har ett liknande fall just nu, där grannarna tagit en mans hus. Du är ju kvarskriven på adressen, eller hur? frågade Stefan.
Ja, om inte hon själv skrivit ut mig. Jag vet ju inte längre vad min dotter är kapabel till…
Packa ihop dig, jag väntar i bilen, sa Stefan. Så här får det inte gå till! Vad är hon för slags dotter?
Viktor slängde snabbt ner sina saker i en väska och skyndade ut. Vid dörren stannade han till hos Valentina.
Valentina, jag måste ge mig av. Min granne säger att dottern kastat ut Ludde och hyr ut lägenheten. Så är det, sa Viktor.
Men hur ska det gå för mig…? Valentina såg helt förstörd ut.
Oroa dig inte, när allt är ordnat hämtar jag dig, lovade Viktor.
Vem vill ha mig? viskade hon sorgset.
Förlåt. Jag måste gå. Jag lovar att hålla ord håll ut tills dess.
Viktor kunde inte ta sig in i sin egen lägenhet. Dörren var låst och han hade inga nycklar. Stefan tog med honom hem. Det visade sig snart att Lova redan flyttat till sin svärmor och hyrt ut lägenheten.
Med Stefans hjälp lyckades Viktor hävda sin rätt om bostaden.
Tack, sa Viktor tacksamt. Men vad ska jag göra nu? Hon kommer aldrig sluta kämpa ut mig…
Det finns en väg, förklarade Stefan. Vi säljer lägenheten, ger Lova hennes del, och för resten köper vi dig något eget kanske en liten stuga på landet.
Fantastiskt! Viktor lyste upp. Det är det bästa jag hört.
Tre månader senare flyttade Viktor Pettersson till en ny stuga. Stefan hjälpte honom i allt, och även nu skjutsade han honom tillsammans med Ludde.
Vi måste bara stanna på ett ställe först, bad Viktor.
På håll fick han syn på Valentina. Hon satt på deras bänk, blickade sorgset ut över gården.
Valentina! ropade han. Jag och Ludde är här för dig. Nu har vi ett hus på landet! Frisk luft, fiske, bär, svamp allt nära! Kommer du? log Viktor.
Men hur ska jag komma med…? sa Valentina förvånat.
Bara res dig och kom med oss! svarade Viktor med ett skratt. Nu bestämmer du dig! Här har vi inget mer att göra.
Kan du vänta tio minuter? Valentina log genom tårarna.
Självklart! sa Viktor och log.
Trots den ondska de mött från okänsliga människor fann de två sin chans till lycka ändå. De insåg båda att världen inte är utan goda människor, och att det alltid finns fler snälla än onda. Viktor och Valentina hade fått lära sig det och lyckades kämpa för sig själva. Till slut fick de ro och glädje i sina liv.
