En dag kallade pappa in mig på sitt rum: han ville prata om något allvarligt, åtminstone var det vad han sa. För att vara ärlig blev jag lite orolig. I vardagsrummet väntade en kvinna på mig. Min familj kretsar kring min pappa, som har tagit hand om mig, uppfostrat mig och gett mig ovärderligt stöd. Efter att jag föddes lämnade min mamma oss, och min pappa valde att inte gifta om sig, kanske av rädsla för att bli sårad igen. Livet har inte alltid varit lätt för min pappa, och jag ville bli vuxen så snabbt som möjligt för att kunna hjälpa honom med allt som en ansvarstagande människa gör. Eftersom vår ekonomi var ansträngd började jag arbeta redan som femtonåring. Jag skrev artiklar för lokaltidningen, och efter tre år fick jag ett bättre jobb. Några år senare fick jag ett kontorsjobb som gjorde mig självständig och gjorde att jag kunde försörja både mig själv och pappa. En dag kallade pappa på mig för ett seriöst samtal, åtminstone enligt honom. Jag kände mig lite nervös. I vardagsrummet väntade en kvinna som, enligt pappa, var min mamma. När hon såg mig brast hon ut i gråt, bad om ursäkt och försökte krama mig, men jag kunde inte förmå mig att krama henne tillbaka. Jag drog mig försiktigt ur hennes famn och gick därifrån utan att säga ett ord, och lämnade de äldre ensamma. Jag bestämde mig för att låta pappa hantera situationen på sitt sätt. Jag kan inte förlåta någon som kallhjärtat lämnade mig och pappa och inte ens brydde sig om att höra av sig på min födelsedag under alla dessa år.

15 mars

I dag ropade pappa på mig att komma in i hans rumhan sa att han ville prata om något allvarligt. Jag blev direkt lite orolig. När jag gick ut i vardagsrummet satt det en kvinna där.

Pappa har alltid varit centrum i mitt liv. Det är han som har funnits där för mig, tagit hand om mig och gett mig all omtanke och trygghet jag någonsin behövt. Mamma lämnade oss direkt efter att jag föddes och pappa sa alltid att han inte hade lust att gifta sig igen; jag tror han var rädd för att bli sårad en gång till. Livet har inte varit särskilt rättvist mot honom och det har fått mig att vilja bli vuxen snabbare, just för att kunna hjälpa och stötta honom så mycket jag kan.

Med tanke på hur det såg ut ekonomiskt hemma började jag arbeta redan när jag var 15. Första jobbet var att skriva små texter för lokalpressen här i Uppsala. När jag hade fyllt 18 fick jag ett bättre jobb. Några år senare landade jag ett kontorsjobb som gav både frihet, en schysst inkomst och möjligheten att hjälpa till hemma. Jag kunde försörja både mig själv och pappa. Så häromdagen, när han sa att han ville prata allvar, gjorde det mig nervös. Kvinnan som väntade i vardagsrummet visade sig vara min mamma.

När hon såg mig brast hon ut i gråt och försökte krama om mig medan hon bad om ursäkt, men jag kunde inte förmå mig att besvara kramen. Jag drog mig försiktigt ur hennes famn och gick ut utan att säga ett ord, och lät pappa vara kvar där med henne. Det kändes bäst att låta honom ta hand om det på sitt sätt. Jag kan faktiskt inte förlåta någon som bara lämnar sitt barn och aldrig brytt sig, inte ens så mycket som att ringa och säga grattis på födelsedagen på alla dessa år.

Sitter här nu och försöker sortera tankarna. Jag kanske borde vara öppen för henne, jag vet inte. Men just nu känns det inte rätt.