Min före detta svärmor förföljer vår familj.
Min svärmor, Sigrid Nilsson, är femtiotvå år gammal och hon är mamma till min avlidna hustru Märta. Jag gifte mig när jag var tjugotre, och strax innan bröllopet blev Märta gravid. Så föddes vår dotter, Svea.
Efter bara två år tog livet en vändning. Märta blev svårt sjuk och gick bort alldeles för tidigt.
Jag och Svea blev ensamma kvar. För att få vardagen att fungera flyttade vi till mina föräldrar i Uppsala det var smidigast, eftersom min arbetsdag var tio timmar lång och mina föräldrar kunde ta hand om Svea under dagarna. Det var den överenskommelsen vi levde med.
Ganska snart blev jag befordrad och jag köpte ett hus utanför staden, bara en halvtimme från mina föräldrar. Så Svea fick ibland vara med morfar och mormor, och ibland med en inhyrd barnflicka (jag insisterade på att de skulle få vila ibland, ville inte belasta dem för mycket). Nu är Svea åtta år.
Så bestämde sig min svärmor Sigrid för att flytta till samma stad där vi bodde hon ville vara nära sitt enda barnbarn. Det var större än bara ett litet steg, nästan som att glida över isen från en annan värld tusentals kilometer! Men kanske självklart, tänkte jag. Märta var hennes enda barn, Svea hennes enda barnbarn. Vem vill flaxa runt ensam bland höga granar och snötäcka fjäll?
Men från det ögonblick Sigrid flyttade dit, blev allt konstigt.
Hon befinner sig nästan alltid i mitt hus. Hela dagen lång, sittandes i köket när jag kommer hem från jobbet som om huset vore gjort av genomskinlig is och ingen kan gömma sig. På helgerna är hon där från soluppgången till solnedgången, som ett mjukt, men märkligt envist norrsken. Och hon lämnar inte ens när Svea är i skolan.
Hon hittar alltid märkliga ursäkter:
Ingen kvinna, inget hem. Dammet samlas snabbare än snöflingor, du klarar dig inte ensam.
Blommorna hänger, bara några dagar till och de vissnar bort tillsammans med gamla drömmar.
Tjuvarna smög i kvarteret i går, men hos dig gick de förbi, för jag satt som en vaktande älg.
Oroa dig inte, jag rör inte dina kronor.
Det är nästan som om hon tror att Märtas ande har följt mig och bor i huset med oss. Ibland hör jag hur Sigrid står mitt i vardagsrummet och pratar med någon, fast där bara finns glittrande tomrum.
Efter många knaggliga samtal kändes hennes beteende alltmer pinsamt och invaderande. Jag trodde hon förstod. Men nej.
Förra veckan rann den sista droppen över kanten. Jag har träffat en kvinna, Hedda, i ett och ett halvt år. Denna helg var perfekt för en kväll hemma. Svea var hos mina föräldrar och jag bjöd hem Hedda middag, film, lugnet, vi sjönk ihop som smör på varma stenar i soffan.
Plötsligt var det som att hela hallen andades; jag hörde ett dämpat duns, ett sus bland jackor och skor. När jag vände mig om såg jag Sigrids suddiga siluett, likt ett eko ur midvintermörkret, smygande in utan att ens knacka. Och blommorna? Var det de som lockade henne?
Men det var inte jag som hann samla upprördheten. Det var Sigrid själv som exploderade i vrede och anklagade mig, innan jag ens kunde reagera svek, otrohet mot Märta och sorglig respektlöshet.
Jag stod som förstenad i det skumma ljuset. Tillslut tog jag mod till mig, förklarade, tog tillbaka nyckeln och sa:
Du är inte längre välkommen här!
Sigrid har ingen annan än oss. Många även mina föräldrar säger att jag borde visa medmänsklighet. Men någonstans måste en gräns dras. Jag får väl låta Svea besöka mormor ibland, för det är hennes barnbarn. Men vårt hus förblir vår borg, omgärdad av drömmens tystnad och stjärnornas vaktande ljus. Punkt slut.







