Min egen mamma kastade ut mig ur lägenheten för att min styvpappa var henne kärare! Jag bodde hos min pappa till jag var fem år – den lyckligaste tiden i min barndom. När han gick bort slutade mamma bry sig om mig och skaffade sig ett nytt liv. Vid åtta fick jag en styvpappa som ville kontrollera allt jag och mamma gjorde – hela mitt liv förändrades. Vi levde efter styvpappans regler, han delade ut sysslor men gjorde själv inget för att han var “trött efter jobbet”. Mamma tvingade mig alltid göra som han sa, hon var rädd för att han skulle bli arg och börja bråka. När jag blev tonåring började jag göra uppror – jag ville inte alltid komma hem efter skolan och städa, laga mat, tvätta hans bil, medan “det kära paret” satt framför TV:n. Då fick jag en örfil och en föreläsning om hur otacksam jag var, fast jag fick “så mycket” av dem. Allt jag fick var tak över huvudet och mat – som jag själv fick jobba för. Om jag ville gå en kurs, få extra hjälp eller träna, skrattade de bara åt mig och sa att jag först måste lära mig tjäna pengar. Kläder köpte de nästan aldrig till mig, och när jag råkade få något nytt blev jag påmind om det i veckor… När jag var arton och gick ut gymnasiet sa mamma att jag måste leta egen lägenhet – att jag borde börja jobba genast i stället för att plugga vidare, för jag fick inte bo kvar. Vi bor i en liten stad där det är svårt att hitta jobb. Egentligen ville jag bara hoppas att de skulle ändra sig om de såg att jag pluggade själv, men mamma blev bara hårdare. Så de sista tre månaderna, när jag egentligen skulle tagit studenten, jobbade jag som servitris – från tio till tolv på kvällen, med jättedålig lön och nästan inga dricks. Jag tjänade precis så jag kunde betala två månaders hyra, men hade knappt råd till mat. Mina betyg blev dåliga för att jag missade viktiga lektioner, så jag kom inte in på universitetet och hade ingen som kunde betala studieavgiften. Jag slutade på restaurangen och försökte hitta ett bättre jobb, för mamma och styvpappa frågade varje dag när jag skulle flytta. Till slut slängde de ut mig på riktigt… Jag testade jobba i en kemikaliebutik men blev förgiftad efter några dagar. När jag ville komma tillbaka hade de redan hittat en ny tjej. Tiden gick och inga andra jobb fungerade – överallt tjänade jag för lite för att klara mig på egen hand. Mitt i sommaren, på min födelsedag, kom min moster på besök. Jag hade inte berättat för någon, men när hon frågade vad som hände orkade jag inte hålla emot längre utan började gråta. Samma dag hjälpte hon mig packa och tog hem mig. Jag gjorde som mamma och styvpappa ville – flyttade bort – och då blev det faktiskt lättare för mig. Min moster hjälpte mig att hitta ett bra jobb i min stad, jag jobbade på bibliotek så jag kunde plugga samtidigt, och när jag klarade studenten året efter kom jag in på universitetet på egen hand. Moster hjälpte mig med allt, lämnade mig aldrig ensam med mina mörka tankar när mamma och styvpappa försökte övertyga mig om vilken hemsk och otacksam människa jag var. Tiden gick, jag tog examen och fick ett riktigt bra jobb. Idag är jag evigt tacksam mot min moster för att hon fanns där när allt brast – nu stöttar jag henne tillbaka och bjuder henne på fina semestrar.

Min egen mamma kastade ut mig från lägenheten för att hennes nya man var henne kärare!

Jag bodde med min pappa fram till jag var fem år, och det var den lyckligaste tiden i min barndom. När han gick bort slutade mamma att bry sig om mig, och istället började hon skapa en ny tillvaro för sig själv. När jag var åtta träffade hon en ny man som blev min styvpappa, och plötsligt förändrades allting i mitt liv.

Styvpappa bestämde tider och regler för allt, fördelade sysslorna hemma, men själv satt han bara i soffan och sa att han var “utmattad efter jobbet”. Mamma tvingade mig att göra allt han ville hon var rädd för att han annars skulle bli arg och det skulle bli bråk.

När jag kom upp i tonåren började jag göra uppror. Jag ville inte längre springa hem efter skolan för att laga mat, städa, tvätta styvpappas bil och hitta på ännu fler saker som de kunde ge mig. Medan “det nykära paret” bara satt framför TV:n fick jag en örfil och en lång föreläsning om hur otacksam jag var, som fick “så mycket”.

Allt jag fick var tak över huvudet och mat på bordet som jag ändå tjänade ihop genom att städa och ta hand om hemmet. Så fort jag ville gå på någon kurs, ha en läxhjälp eller börja på gym, skrattade de åt mig och sa att jag först måste lära mig tjäna pengar innan jag kunde spendera dem. Nya kläder fick jag sällan, och så fort jag fick något nytt, påminde de mig veckor i sträck om det.

När jag tog studenten sa mamma att det var dags att skaffa en egen lägenhet, att jag borde hitta ett jobb direkt istället för att börja plugga vidare för jag kunde minsann inte bo kvar längre.

Vi bodde i en liten stad i Dalarna, där det är svårt att hitta jobb. Egentligen ville jag inte jobba hela dagarna, jag hoppades fortfarande att mina föräldrar skulle ändra sig när de såg att jag verkligen kunde studera självständigt. Men mamma stod på sig, så de sista tre månaderna innan studenten arbetade jag som servitris på ett café, från tio till tolv timmar om dagen knappt några dricks, knappt någon lön. Jag lyckades bara samla ihop nog till två månaders hyra, och visste inte vad jag skulle äta. Mina betyg blev dåliga eftersom jag missade så många viktiga lektioner. Jag kom inte in på universitetet, och ingen hade råd att betala terminsavgifterna åt mig.

Efter sommaren sade jag upp mig och försökte hitta ett bättre jobb, för varje dag frågade mamma och styvpappa när jag äntligen tänkte flytta till slut slängde de ut mig ur lägenheten.

Jag provade att jobba i en kemikaliebutik, men blev förgiftad efter bara några dagar. När jag försökte komma tillbaka hade de redan hittat någon annan. Tiden gick, och jag hoppade mellan olika ströjobb men ingenstans kunde jag försörja mig på egen hand.

Mitt i sommaren, på min födelsedag, kom min moster Marianne från Mora och hälsade på. Jag hade inte berättat situationen för någon, men när hon frågade hur jag mådde brast allt, och tårarna bara kom. Samma dag hjälpte hon mig att packa ihop alla mina saker. Hon tog hem mig till sitt lilla radhus i stan. Jag uppfyllde mammas och styvpappas önskan och lämnade dem bakom mig, och det blev faktiskt lättare då.

Marianne hjälpte mig att hitta ett jobb i stadens bokhandel där jag både kunde arbeta och läsa på distans för att klara mitt gymnasiebetyg. Nästa år kom jag in på ett statligt universitet helt själv, utan hjälp från någon annan än min moster. Hon stöttade mig genom allt, lät mig aldrig drunkna i dåliga tankar när mamma och styvpappa skickade elaka sms om hur otacksam jag varit.

Åren gick, jag tog min examen och fick ett bra jobb. Nu tackar jag Marianne för att hon alltid fanns där för mig jag hjälper henne, bjuder henne på dyra resor och finns där när hon behöver mig.