“Mamma, det är vi, dina barn… Mamma…” Hon såg på dem. Anna och Robert hade levt i fattigdom hela sina liv. Kvinnan hade redan förlorat hoppet om ett lyckligt och välmående liv. Hon hade varit ung och förälskad och drömt om en ljus framtid för dem. Men livet blev inte som hon tänkt sig. Robert arbetade hårt men tjänade lite. Som om det inte vore nog blev hon gravid. Tre söner föddes, en efter en. Anna hade inte jobbat på länge, och maken Roberts lön räckte inte på långa vägar. Barnen växte och behövde kläder och skor. Hela lönen gick till mat, plus räkningar och andra utgifter. Tolv år av denna livsstil hade satt sina spår på familjen. Robert började dricka. Han kom hem med lönen, men varje kväll var han berusad. Anna tappade all glädje för honom på grund av livet de levde. En dag kom hennes man hem full, med en öppnad vodkaflaska i handen. Anna orkade inte mer, ryckte flaskan ur hans händer och drack själv. Från den stunden började även hon dricka. Efter ett tag kändes allt lite bättre. Hennes bekymmer verkade försvinna, och hon blev till och med lite gladare. Från och med då väntade hon nästan varje dag på att mannen skulle ta hem sprit. Sedan började de dricka tillsammans. Anna glömde bort sina barn. Människor i byn undrade hur spriten kunde förändra en människa. Senare började pojkarna tigga mat i byn. En dag fick en granne nog och sa: – Anna, det är bättre att lämna dem på barnhem än att låta dem svälta. Hur länge kan du dricka utan att tänka på dina barn? Anna mindes de orden väl. Tankarna på dem plågade henne. Det hade varit lättare om barnen inte sprungit omkring hemma. Efter ett tag gav Anna och Robert upp om sina barn. Så hamnade pojkarna på barnhem. De grät och väntade på sin mamma och pappa, men ingen kom. Anna och Robert mindes knappt sina söner. Så passerade flera år. En efter en lämnade pojkarna barnhemmet. De fick små ettor att bo i, men de hade i alla fall tak över huvudet. Alla skaffade jobb. De stöttade alltid varandra. De pratade aldrig om sina föräldrar, men ville ändå träffa dem och fråga varför de gjort så här. En dag samlades de och åkte med bil till sitt gamla hem. På vägen mötte de sin mamma, som stapplade hemåt. Hon gick rakt förbi sina söner utan att ens titta på dem. – Mamma, det är vi, dina barn… Mamma… Hon såg på dem med tom blick. Och till slut kände hon igen dem. Hon började gråta och be om förlåtelse. Men hur kan man förlåta sådant? Sönerna stod tysta och visste inte vad de skulle säga. Men till slut insåg de, oavsett vad, att hon var deras mamma. Och de förlät henne.

Mamma, det är vi, dina barn… Mamma Hon betraktade dem.

Ingrid och Lennart hade alltid levt i armod på en plats där landskapet drömde i två nyanser av grått. Hon hade en gång varit ljusögd och förälskad, sett framtiden skimra över Mälarens vatten och trott att allt gott var möjligt. Men ljuset dog långsamt ut. Lennart slet på fabriken i Eskilstuna, men pengarna räckte knappt till ett paket knäckebröd och makrill på burk. När Ingrid blev med barn blev framtiden mer trång än någonsin. Tre pojkar föddes, tätt i raden som björkar på rad i en dimmig gryning. Ingrid stannade hemma, och hennes händer blev vackra men tomma. Lennarts lön på kontoutdraget såg ut som ett skämt.

Allt gick till falukorv, mjölk och räkningar el och hyra och de där eviga brev från kommunen. Tolv år gick så, som en sömn under isen, och det satte spår i Ingrid, i Lennart, i pojkarnas drömmar utan färg. Lennart började köpa hem Explorer ur skafferiet, och hans steg blev tyngre för varje kväll. Ingrid såg honom förvandlas till någon annan när spriten rann genom honom. En kväll när höstvinden ylade genom den kalla lägenheten, såg Ingrid flaskan i Lennarts hand glänsa; plötsligt ryckte hon den till sig, och smakade. Därifrån fanns ingen återvändo.

Ingrid fann en lättnad i rusets dis. För ett ögonblick var alla räkningar och trasiga gummistövlar på väg bort, precis som snön smälter i april. Hon började skratta åt småsaker och satt ofta vid köksbordet och väntade på att Lennart skulle komma med ny flaska. De satt tätt ihop i röran och drack tillsammans, som om de kunde drömma sig genom flaskans smala hals.

Barnen försvann ut ur hennes tankar. I det lilla samhället i Västmanland började grannar skaka på huvudet. Hur kunde spriten förändra en person så, mumlade de över kaffekoppar fulla av värme men inget hopp. Efter ett tag syntes pojkarna gå dörr till dörr och fråga försiktigt efter en smörgås eller ett stekt ägg. Till slut orkade en granne inte mer och sade med tung och drömmande röst:

Ingrid, det vore bättre om du lämnade dem på barnhem, än att de svälter ihjäl här. Hur länge ska du dricka och låtsas att de inte finns?

De där orden blev som ett eko i Ingrids drömmande huvud. Tänk om pojkarna bara försvann, så behövde hon inte se dem titta på henne med tomma blickar varje dag? Efter en vinter där snön aldrig tycktes tina, tog Ingrid och Lennart ett beslut så overkligt att det kändes som hämtat ur en saga på fel sida om drömmen. De lämnade pojkarna på ett statligt barnhem i Arboga.

Där satt pojkarna många kvällar, väntande, men föräldrarna kom aldrig. Åren gick förbi långsamt som dimma över skärgården. En efter en fick de flytta in i små ettor med utsikt mot parkeringen och hitta enkla jobb på verkstad, vårdhem, kiosk. De höll ihop som tre granar i snöstorm; om föräldrarna sade de ingenting till någon men undrade ändå varför de blivit lämnade bakom.

En dag packade de med sig varsin macka med ost och saltkött, och åkte i en liten rostig Volvo mot barndomens stad. På vägen mötte de sin mor, böjd och vinglig med tunna kassar i händerna, blickande mot marken. Hon gick förbi dem utan att ens se.

Mamma, det är vi, dina barn… Mamma

Hennes ögon var först tomma, som två vinterhimmel, men så kände hon igen dem.

Hon började gråta, tårar droppade på asfalten som om aprilregnet kommit för tidigt, och hon bad om förlåtelse. Men hur förlåter man något sådant? Pojkarna stod tysta, som om ingen plats funnits för ord i detta drömrum. Men till slut förstod de hur trasig och blek hon än var, var hon deras mor, och någonstans i drömmens logik gav de förlåtelse.