Utan otur inget livets solsken
Hur kunde du låta honom ta dig, din stackare! Vem vill ha dig nu, med ett barn på höften? Och hur ska du klara att fostra det? Något stöd blir det inte från mig, det är då säkert! Jag har tagit hand om dig länge nog, men nu får det vara nog. Ta dina saker och lämna mitt hus genast!
Linnea stod tyst och tog emot svordomarna, med blicken sänkt mot golvet. Hennes sista hopp, att moster kanske skulle låta henne stanna åtminstone tills hon hittat arbete, krossades i ett slag.
Om mor bara hade levat
Fadern hade hon aldrig känt, och modern dog för femton år sedan, påkörd vid ett övergångsställe av en berusad bilist. Myndigheterna ville placera Linnea på barnhem, när en avlägsen släkting plötsligt dök upp mammas tredjehandskusin. Hon tog Linnea till sig, hade en stadig inkomst och ett litet hus i pappersordning.
De bodde i utkanten av en småstad i Skåne, där somrarna var varma och vintrarna våta. Linnea hade aldrig svalt, klätt sig prydligt, och fick arbeta flitigt sedan liten i en gård fylld av skötsel och djur fanns alltid sysslor. Kanske saknade hon en moders kärlek, men vem brydde sig om det?
Hon hade alltid varit duktig i skolan. Efter gymnasiet kom hon in på lärarutbildningen i Malmö. Studiåren försvann fort, och nu återvände hon med examen i handen till sin barndomsby. Men denna gång var hjärtat tungt.
Ge dig iväg, jag vill inte se dig mer!
Men moster Siv, snälla
Jag menade vad jag sa!
Linnea lyfte sin resväska och steg ut i den gassande dagen. Hur hade hon hamnat här? Förnedrad, bortstött, med den lilla magen knappt synlig men hon hade ändå erkänt sanningen, lögn var ingen utväg.
Hon måste finna tak över huvudet. Med nedsänkt huvud och tankarna snurrandes, hördes plötsligt en röst:
Vill du ha lite vatten, du lilla?
En bastant kvinna, omkring femtio, såg på henne med nyfikna ögon.
Kom in om du har en fredlig själ.
Hon räckte Linnea en kanna kallt vatten. Linnea satte sig på bänken och drack girigt.
Kan jag vila lite, det är så kvavt där ute
Stanna du lilla hjärtat. Varifrån kommer du? Är det därför du har så mycket packning?
Jag är nyexaminerad lärare, vill arbeta på skolan här, men har ingenstans att bo Vet du om någon hyr ut rum?
Kvinnan, som hette Rut, betraktade Linnea. Välvårdad, men med sorg i blicken.
Du kan bo hos mig. Jag tar inte mycket i hyra, men man måste betala i tid. Om du vill, kan jag visa dig rummet.
Rut, som gärna ville ha sällskap och välbehövlig inkomst i den lilla platsen, visade in Linnea i ett litet rum med fönster mot äppelträden. En säng, garderob, och ett bord lagom.
De följande dagarna flyttade Linnea in och började arbeta extra här och där. Hon och Rut blev snabbt vänner, och Linnea hjälpte till hemma. Om kvällarna drack de te under vinrankan i trädgården och samtalade om livet.
Linnéas graviditet fortskred utan bekymmer. Hon berättade sin historia: om Erik, kärleken från universitetet, son till välbärgade lärarföräldrar, som lämnade henne så fort han fått veta. Pengarna han lämnat hade Linnea tagit till sitt sparande hon skulle behöva dem.
Du gjorde rätt som behöll barnet, muttrade Rut. Ett oskyldigt barn kommer ge dig glädje, du får se.
I februari kom smärtan. Rut följde med Linnea till sjukhuset i Lund. Linnea födde en stark liten pojke honom kallade hon Karl. På sjukhuset hörde hon om ett annat barn; en flicka som modern övergivit direkt efter födseln.
Någon som kan amma barnet? Hon är svag, sa en av sköterskorna.
Linnea tog flickan i famnen. En liten, mjölkvit varelse.
Du ska få heta Svea, viskade hon.
När kapten Oskar Johansson, den lilla flickans far, anlände förändrades allting. På dagen då de skulle få åka hem, stod en bil med blå och rosa ballonger och väntade. Oskar hjälpte Linnea in, gav henne två paket: ett blått, ett rosa.
Staden talade i månader om det stora bröllopet som följde. Kaptenen, rörd av Linnéas godhet, friade till henne. Och Linnea, med Karl i famnen och Svea adopterad, klev in i ett nytt liv.
Vem hade kunnat ana att en stekhet sommardag och en kanna kallt vatten skulle vända lyckan för så många? Sådan är livet det vänder blad som man aldrig trodde fanns.
