Erik, räkna inte korparna!
I flera dagar hade Erik vägrat äta den mat som Linnea gav honom:
Men snälla du, det är ju precis samma köttbullar som Lars-Gunnar brukade köpa åt dig. Han kommer inte nu Vänta inte på honom, Linnea slog ut med armarna
Allting var förvridet; som en målning man försökt glömma. Vid den långa blekgula hållplatsen hade hela fabriksfolket samlats i en klunga på ena sidan.
Den andra sidan låg tom, om man inte räknar med den rufsiga, roströda hunden som sträckte ut sig och nästan flöt ihop med den slitna bänken
Erik hade nu hunnit fylla fyra år och kände livet som insidan av sina egna tassar. Hans dagar gick på busshållplatsen vid fabriksbostäderna. Bakom boden låg fabriken, och sen ett fält som försvann både bortåt och inåt. Intet spännande Erik hade travat där hundratals gånger.
Hur namnet Erik blev hans, mindes han inte längre. Några kvinnor från bostäderna ropade så. Av medkänsla hade de matat honom med överblivna matlådor. Men folk i allmänhet undvek Erik.
Man fick heller sällan en sorgsen blick av Erik. Han viftade ogärna på svansen eller tiggde sällskap.
Erik var ingen munter hund. I sina tre hela år hade han redan tagit form av en butter farbror, tvär och grinig. Erik jagade gärna bort folk, skrämde dem med sitt dåliga humör.
Människor Vad gott kunde man säga om dem om de flesta? Ingenting, om Erik fick bestämma! Kvinnorna som gav honom rester räknade han nådigtvis inte till majoriteten.
Erik tyckte illa om människor, ogillade korpar som skränade över platsen, såg med avsmak på småfåglarna som tvättade sig i vattenpölarna.
Tiden då man är valp och tror världen vill en väl, och att varje hand söker din päls av kärlek, gick alltid över. Så även för Erik.
Människorna, tänkte han, lät som korpar krax och skrik, och de bråkade på hållplatsen. Knuffades. Jagade bort Erik, för att han inte skulle vara i vägen för deras skor.
Vad fanns det att älska? Svaren behövde inte ens letas upp.
Med korparna var det värre. De fräcka, svarta blänkarna snodde hans små belöningar, kvarlämnade av kvinnorna i korridorhusen.
Erik fräste åt dem. Fåglarna flög upp, gick till rådslag och återvände djärvare. Dagen gled undan i deras dragkamp Erik skällde ut tvåbenta, räknade ovänner och svansade förbi korparna, som höll hov för den som kunde vifta ordentligt på sina vingar eller sin stjärt.
På den blekgula hållplatsen gick det ändå att leva. Visst, ingen herrgård men skydd mot regn, mot blåsten, och skugga på heta dagar. Bara lite för många människor ibland
Nämen, ligger du här som nån greve?! Flytta på dig, någon sparkade till honom lätt.
Erik blinkade. Skon försökte kliva över hans tassar, men hållplatsens herre tänkte annorlunda:
Slåss, vill du? Vi får väl se!
På två röda var Erik uppe på benen. Skon försökte slinka undan, men var tvungen att överge kampen när bussen kom.
Erik tålde inte när folk slank ombord på sina blå bussar, sådana de alltid pratade om. Många som retat honom hade han förlorat på det viset.
Men nu blev skon kvar, övergiven, bortglömd.
Det var rätt åt dig! tänkte Erik och nosade belåtet runt fyndet. Han tuggade på den från alla håll och drog sitt nya byte i triumf till papperskorgen.
Elin, gå inte för nära den där galna hunden, en ljushårig kvinna drog sin vän bort.
Aggressivt kreatur, ingen kan få pli på honom, instämde en man med cigarett.
Fimpen flög förbi och landade nästan på Erik. Han svarade med skällande stämma tills mannen vände bort mot andra änden av hållplatsen
*****
Nästa dag såg Erik skon igen. Med den kom dess husse och en annan man.
Där! Den där aggressiva hunden! Gör nåt åt honom! skons ägare viftade med fingret, så långt ifrån Erik som möjligt.
Vad då? den andra mannen ryckte på axlarna. Någon tjänst för djuruppsamling finns inte här i vårt lilla samhälle.
Skon slutade peka och började väsnas som en skata. Erik spetsade öronen, på sin vakt.
Till slut började även den andre mannen gräla. Erik granskade dem med öppna ögon. Vilken scen!
Men du är ju vaktmästare! for ut ur skon, full av förbittring.
Erik öppnade inte ens munnen. Människor tjöt på varann! Roligare än när korpar slåss om en nöt.
Någon tyckte sig se ett självbelåtet leende på hundens läppar. Men nej, sånt händer bara i drömmar.
Jag vaktar studenthemmet, inte hållplatsen, vaktmästaren gick mot dörren, stannade och vände sig om: Ge honom ett hundben, han låter dig vara i fred.
Han ville hjälpa.
Åh, visst ja! Ska jag ta med halva köttbullslådan från matsalen också? snäste skons ägare. Och mot Erik: Och du, jycke, varför tiger du nu? Fega best!
Besten såg inte ut att ta illa upp. Tvärtom, han hjälpte sin ovän att kasta sig på bussen med en nyartad energi.
Erik skällde länge efter, medan Lars-Gunnar, som skon egentligen hette, fortsatte att förarga sig bakom immigt fönster
Det gick förstås inte att undvika nästa möte. Lars-Gunnar var nu färsk vice fabrikschef.
Allt var nytt för honom människorna, platsen, och så denna besynnerliga byracka vid hållplatsen. Bilen lämnade honom i sticket, var på verkstan. Varje morgon mötte honom galet skall. Varför hade just DEN hunden fått dille på just honom?!
Från den dagen föreföll det Erik som om han valt ut Lars-Gunnar inget annat ansikte fanns längre.
Han längtade efter bussen, efter steget ut på platsen Lars-Gunnars sko!
Trött på fabriksfolkets skratt försökte Lars-Gunnar lyda vaktmästarens råd och köpte köttbullar till Erik i matsalen.
Ät, släppte han ur påsen med mat utanför hållplatsen, och väntade.
Erik kände sig redo att tävla med skon igen, men doften kallade på honom, och strax låg köttbullen som borta. Bara asfalten bar minnet av världens bästa doft. Erik slickade sig om munnen och betraktade människan.
Titta vad han kan! Vill du ha mer? Nåväl, min fru är död, laga mat kan jag knappt, och om jag ska släpa hit köttbullar varje dag spricker din buttra nos till slut!
*****
Morgonen därpå såg Lars-Gunnar förbryllad ut.
Har Erik tröttnat på dig, Lars-Gunnar? Han skäller ju inte längre! log Linnea med rosiga kinder, sekreteraren.
Ja, Linnea, han har börjat respektera mig! sa Lars-Gunnar och sneglade på Erik.
Och så blev den rödbruna ensamma hunden van vid sin dagliga fest köttbullen som Lars-Gunnar levererade.
Kanske hade Erik haft fel? Kanske var människor ändå inte alltid som korpar, som ständigt kivades om blanka kapsyler?
Kylan smög närmre Vintern nalkades på ulltassar. Snart låg det första vita mjuka täcket över hållplatsen. Fältet pustade ut i frostlukt.
Lars-Gunnar dukade upp köttbullar och annat gott framför Erik varje morgon.
Den darrande hunden nosade, men samma sak hände; köttbullen försvann trolskt snabbt, som om Erik bara drömt den. Men doften, den stannade i hans minne som ett andetag av barndom.
Lars-Gunnar tittade på den skakande hakan.
Bussen, Lars-Gunnar! ropade Linnea och drog honom i rockärmen, men han viftade avvärjande.
Äsch! Han suckade djupt och vände tillbaka mot fabriksgrinden.
Strax senare smög en hand i svart läderhandske över Eriks nacke. Erik såg förvånat på mannen.
Fryser du, gamle krigare? Du är inte så stridig längre va? Lägg dig här, på kartongen. Sido vinden blir mildare så Här är en extra köttbulle.
*****
På lördagen var Lars-Gunnar hemma. Blommorna utanför huset, som han köpt vid stadens utkant, låg osynliga i snöns tjocka corona. Isvindar dansade och smattrade mot fönstren.
Lars-Gunnar stekte sig lite ägg och falukorv, åt frukost. Hämtade snöspaden. Armarna levde sitt eget liv medan tankarna gled bort.
Plötsligt fastnade han och stirrade ut på virvlande snöflingor. Mumlade svårbegripligt, kastade spaden och försvann ut i vintern
Vid hållplatsen ekade människofrånvaron. Erik visste ibland dök nästan ingen upp. Bussen öppnade ändå dörrarna, några ensamma själar klev ut i vinden.
Sådana dagar pep magen extra högt. Inga kvinnor från de där våningarna syntes heller till just i dag.
Erik reste sig. Han skulle få jogga länge, länge innan han kom in till affären och hyreshusen där, kanske, en bit smörgås väntade i bästa fall.
Han var på väg över plätten när bussen stannade mitt för nosen.
Vart har du tänkt dig? Vill du gå vilse i snöstormen?
Lars-Gunnar tömde flera paket prinskorv och lade dem framför Erik. I vild förtjusning tuggade Erik så snabbt, som om korvarna hotades av förintelse.
Inga köttbullar nu matsalen är stängd i dag, mumlade Lars-Gunnar. Men se här
Han släpade fram en stor kartong, klädd inuti med ett lakan och en gammal stickad filt.
Jag kom inte på nåt bättre. Kom och kryp in! Här blir det ändå lite bättre
Plötsligt var varken snö eller bitande vind verkliga längre. Värme fyllde Erik, något mjukt och oförklarligt trevligt.
Han tänkte bara: ingen har någonsin tagit med en sådan sak till honom förr
*****
I flera dagar vägrade Erik äta den mat Linnea bjöd på.
Men det är ju samma köttbullar som Lars-Gunnar burit hit! Han kommer inte, han har blivit sjuk Vänta inte, suckade Linnea.
Erik såg på henne med bakåtstrukna öron.
Varje gång bussen öppnade dörrarna, eller människor kom ur fabriksporten, hoppade han upp. Men han fanns inte där
Erik la sig på filten i sin låda, sorgsen. Korpar bråkade utanför om en brödbit var och en ville släpa den till sitt eget gömställe.
Han tittade dystert på dem. Skällde kort. Dumma fåglar! Själv hade han sitt hemliga ställe hålet bakom papperskorgen under hållplatsen.
Erik kröp mot sitt gömställe. Han var då rakt ingen korp, som glömmer sina skatter! Där låg skon. Visst visste han den! Förr hatade han skon våldsamt. Men nu
Vilken känsla slet i honom nu? Han drog fram skon. Var är Lars-Gunnar? Nu förstod Erik vad folk kallat hans människa. Hans människa
Men var han vän? Var han någon verklig hund, om han nu fått sig en människa, men lyckats tappa bort honom?
Erik morrade åt korparna. Något vaknade inombords. Nu fick det vara nog! Aldrig mer här med er!
Lars-Gunnar! Lars-Gunnar!
Erik spetsade öronen och såg hoppfullt på kvinnan med mobilen.
Dålig mottagning Jag går ombord på bussen nu, jag har pärmen med underskrifterna
Linnea slog sig ner vid fönstret och märkte inte ens den rödbruna svansen som gled efter henne in bland passagerarna
*****
Hunden såg på kvinnan, när hon åter högt och tydligt ropade på hans människa.
Linnea snurrade halsduken runt halsen och hoppade av bussen. Erik efter. I munnen bar han stolt sin svarta sko.
Stämningen hos Erik var förunderligt uppsluppen. Tänk att han tyckt snön var främmande och kall! Se vilket nöje att höra knarret under Linneas skor.
Linnea tryckte på ringklockan. Snart hördes en bekant stämma bakom grinden. Erik exploderade i skall. Linnea halkade till av förvåning, och dokumentpärmen föll rakt ner i snön
Lars-Gunnar, kan du hjälpa mig upp först innan du kramar hunden?
Lars-Gunnars ögon blänkte tårgråa.
Har du kommit till mig? Hit, till mig? Och du har med present också, va? sa han och omfamnade Erik med ena armen, skon i den andra.
Linnea blev förstås också uppvärmd med en kopp hett te.
Men Lars-Gunnar, varför tog du aldrig in honom innan? säger Linnea, när Erik nosar bland köksstolarna. Ni har ju ett helt hus, plats så det räcker och blir över!
Jag var rädd, suckade Lars-Gunnar. Jag var ensam så länge, förstår du. En hund det är ansvar. Det är som en liten familj. Men nu nu släpper jag honom aldrig. När jag är frisk ska jag lära mig laga köttbullar
Det låter farligt Då är det nog tur att Erik själv tog sig hit, skrattade Linnea och gömde leendet bakom en klunk te.
Jack, räkna inte kråkorna! I flera dagar hade Jack vägrat äta maten som Ljudmila gav honom: – Men Jack, lilla vän, det är ju samma pannbiffar som Göran brukade köpa till dig. Han kommer inte än… Vänta inte på honom, – Ljudmila slog ut med händerna… En underlig syn… Vid den långa gula hållplatsen stod alla arbetarna från fabriken samlade åt ena sidan och väntade på bussen. På andra sidan var det tomt, om man inte räknar med den lurviga, rostfärgade hunden som latade sig utsträckt nedanför bänken… Jack fyllde snart fyra år, och han kände till livet som sin egen svans. Hela dagarna tillbringade han vid busshållplatsen utanför personalbostäderna. Bakom dem låg fabriken, och sedan en åker – inget särskilt, Jack hade redan utforskat allt. Hur han blivit Jack mindes den röda hunden inte längre. Så kallade honom några unga kvinnor från bostäderna, som av medlidande gav honom mat ibland. Men för det mesta höll sig folk på avstånd från Jack. Han gav dig aldrig den där sorgsna blicken. Viftade inte glatt på svansen… Nej, Jack var inte sådan. Fast bara tre år gammal betedde han sig som en butter gubbe som ogillade det mesta och de flesta. Han skrämde till och med ofta bort folk med sitt bryska sätt. Folk… Vad gott kunde man säga om dem, egentligen? De flesta – inte mycket! De två tjejerna som matade Jack var de enda han inte räknade till det ointressanta flertalet. Han tyckte inte om människor, inte heller kråkor och bligade ogillande på pilfinkarna som kvittrade och badade i pölarna. Den tid då man var valp och trodde att varje människa ville klappa en gick alltid över, och för Jack var den sedan länge förbi. Folk lät ofta lika störande som kråkor, tänkte han. Vid hållplatsen började de ofta munhuggas, trängas. Till och med jaga bort honom för att han inte skulle snubbla runt bland benen på dem. Varför ens bry sig om att älska dem? Kråkorna var ett annat irritationsmoment. Skamlösa tjuvar som försökte nalla de få godsaker han fick från bostadsfolket. Jack jagade bort de bevingade tjuvarna; de flög iväg, men gav sig sällan utan strid. Så gick dagarna: först gräl med kråkorna, sedan skälla ut folk vid hållplatsen… Det gick ingen nöd på Jack där vid den gula hållplatsen. Inte slott direkt, men där fanns alltid skydd mot vind och regn, och skugga varma dagar. Bara lite för mycket folk… – Ser man på, ligger du och breder ut dig som en kung! Flytta på dig, – en sko störde Jacks tupplur. Han öppnade ögonen. Skon försökte kliva över hans tassar, men Jack – hållplatsens härskare – tänkte inte rucka på sig: ”Tror du att du kan slåss? Vänta du bara!” Jack hoppade genast upp. Skon kämpade för att komma undan, men då kom personen äntligen med sin buss. Det Jack ogillade mest var när folk kastade sig ombord på ”sina” bussar – så hade många retstickor smitit ifrån honom. Men skon blev kvar, ensam och övergiven vid hållplatsen. ”Åt dig så!” tänkte en nöjd Jack, tuggade vinnaren nogsamt igenom bytet och släpade trofén stolt bort till papperskorgen. – Tanja, gå inte nära den där galna hunden, – sa en blond kvinna och drog sin väninna åt sidan. – Han är vild, ingen rår på honom, – fyllde en rökande man i. Fimpen seglade förbi soptunnan och var nära att träffa Jack – som svarade med skall. Mannen gick svärande iväg… ***** Nästa dag mötte Jack åter skoägaren som nu hade sällskap. – Där är den! Den aggressiva hunden! Gör något! – pekade skoägaren skrämt på Jack. – Vad då? – den andre såg förvånad ut. – Du är inte den första som säger det, men vi har ingen djurkontroll här i stan. Skoägaren fäktade ilsket med händerna och babblade på, och Jack spetsade öronen. Så började även den andre mannen att höja rösten. Jack såg nöjt på människorna – vilken underbar syn! – Men du är väl vakt? – protesterade skoägaren, full av indignation. Jack behövde inte ens morra. Människorna röt åt varandra som värsta flocken, roade honom mer än kråkslagsmål. – Jag vaktar bara personalbostäderna, inte hållplatsen! – vakten gick mot sitt jobb, men ropade tillbaka: – Kastar du en benknota till honom så låter han dig vara. Godt råd, ville vakten hjälpa till. – Jaså, ska jag släpa hit halva lunchrestaurangen också? – sneglade skoägaren surt på Jack. – Och du, hundskrälle, varför morrar du inte ens? Pyttsan till best! ”Bästa skrället” hjälpte nöjt ägaren ombord på bussen, så fort att han nästan snubblade. Jack skällde efter bussen, medan Görans (så hette skoägaren) rödblommiga ansikte fortsatte gräla bakom rutan… Snart blev de ändå tvungna att mötas igen. Göran hade precis blivit produktionschef på fabriken, och nu började alla hans nya morgnar med Jacks vilda skall när bussen kom. Och från och med den dagen verkade Jack ha valt ut Göran som sin särskilda hackkyckling. Han såg knappt andra människor längre. Till sist testade Göran vaktens råd: han köpte en pannbiff i matsalen och slängde till Jack. – Ät, – sa han och höll ögonen på hunden. Jack nästan sprang till attack mot ”skon”, men lukten av pannbiff satte stopp. Han närmade sig… Pannbiffen var borta innan Göran hunnit blinka. Asphaltens dammiga yta doftade lyckligt kvar favoritdoften. Slickande blickade Jack utmanande på mannen. – Jaså, du vill ha mer? Nåväl! Jag har ju ingen fru, och själv kan jag inte laga pannbiff. Om jag ska släpa hit lunch åt dig hela tiden kommer din surmulna käft att spricka! ***** Nästa morgon blev Göran förvånad. – Jack verkar ha börjat gilla dig, Göran. Inte ett skall! – skrattade sekreteraren Louise. – Ja, han har väl fått respekt nu, – svarade han stolt, fast han glanced undrande mot Jack. Från och med denna dag vande sig den röda hunden vid dagliga godsaker. Pannbiffen kom alltid när Göran steg av bussen. Kanske är inte alla människor så dumma, tänkte Jack. Kanske skiljer de sig trots allt från kråkorna, som grälar om glänsande kapsyler? Det blev kallare, vintern kröp närmare, och en morgon låg den gula hållplatsen täckt av vit snö. Vinden blåste snöflingor från fältet. Enligt tradition la Göran pannbiff och andra godsaker framför Jack. Hunden hann knappt se vad det var innan det var slut – en otroligt snabb pannbiff. Göran tittade på den darrande hundkroppen ett tag. – Bussen kommer, Göran, – Louise drog honom i ärmen, men han viftade bara avvärjande. – Äsch! – utbrast han och vände tillbaka mot fabriksingången. Lite senare gled en hand i svart läderhandske försiktigt över Jacks päls. – Fryser du, vandrare? Nu är du ingen kämpe längre, va? Lägg dig på kartongen här bredvid, det blir varmare. Här, ta en pannbiff till… ***** På lördagen var Göran hemma. Rabatterna framför huset var täckta av snö, vinden virvlade iskallt. Göran stekte ägg och korv, åt frukost, tog snöskyffeln och började jobba på uppfarten. Men tankarna for iväg… Plötsligt slutade Göran skotta, mumlade något surt, slängde skyffeln och skyndade sig bort. Vid hållplatsen var det tomt. Jack visste att ibland kom nästan inga människor. Bussen öppnade ändå dörrarna, men bara ett par kliver av. Sådana dagar knorrade Jacks mage mest. Kvinnorna från bostäderna syntes inte heller. Han reste sig. Han visste att han skulle behöva springa länge innan han kom till den välbekanta butiken och husen, där det kanske fanns en liten bit mat. Just när han gjorde sig beredd att lämna sin vrå stannade bussen igen framför nosen på honom. – Vart ska du? Vill du vila bort dig i snöstormen? Göran la fram flera paket korv. Jack åt som om korvarna kunde försvinna vilken sekund som helst. – Inga pannbiffar, matsalen är stängd idag – annars hade du fått det du älskar mest, sa Göran, som ursäkt. Vid hållplatsen stod nu en stor låda med ett gammalt täcke inuti. – Kunde inte komma på nåt bättre. Kryp in, där är det i alla fall lite varmare… Plötsligt fanns varken snö eller kyla mer för Jack. Inom honom spred sig en värme, så underlig och behaglig. Ingen hade någonsin gett honom något sådant förut… ***** I flera dagar efteråt vägrade Jack att äta maten Ljudmila gav honom. – Men Jack, det är ju samma pannbiffar som Göran köpte. Han kommer inte än, är sjuk… Vänta inte, – suckade Ljudmila. Jack drog öronen bakåt och såg upp på henne. Varje gång dörren till bussen öppnades satt han spänd – men det var aldrig Göran. Jack la sig sorgset på sitt täcke i lådan medan kråkorna slogs om brödsmulor bakom hållplatsen. Han såg på dem: ”Gav! Dumma fåglar!” Men han mindes sitt eget gömställe, hålet under hållplatsen vid soptunnan – där låg skon, trofén, som han först hatat men nu… Vad var det för känsla som slet i honom? Han drog fram skon. Var var Göran? Nu förstod Jack vilket smeknamn folket hade gett hans ”ägare”: ”hans människa”… Men var det riktigt – var han en riktig hund om han skaffat sig en människa och sedan förlorat honom? Han röt åt kråkorna. Något starkt, okänt vaknade i honom. – Göran, Göran! Jack spetsade öronen när kvinnan med mobilen ropade. – Dåligt mottagning… Jag går på bussen nu. Tog med dokumenten till dig, Göran… Ljudmila hoppade på bussen, och bakom henne smet en röd svans… ***** Hunden såg hoppfullt på kvinnan när hon flera gånger ropade hans människas namn. Ljudmila snodde halsduken, sprang av bussen. Jack – efter, med den svarta skon i munnen. Jack var på gott humör. Plötsligt kändes snön inte lika kall när Ljudmila knarrade fram mot grinden. Ljudmila ringde på, och snart hördes den välbekanta rösten. Jack skällde högt. Ljudmila halkade till av förvåning. Mapp med papper studsade glatt ner i snön… – Ska du hjälpa mig upp, Göran, eller bara krama hunden? Görans blick var glansig. Var kom tårarna ifrån? – Du kom till mig? Du kom verkligen till mig! Och present hade du med, haha! – utbrast han, höll om Jack och skon. Ljudmila blev förstås uppassad och bjuden på te. – Jag fattar inte en sak, Göran, – sa hon och sneglade på hunden som snurrade bland köksstolarna, – varför tog du inte in hunden tidigare? Du har ju gott om plats i huset… – Jag var rädd, – suckade Göran. – Har varit ensam så länge. En hund, det är ett ansvar, nästan en liten familj. Men nu släpper jag honom aldrig. Så fort jag frisknar till ska jag lära mig laga pannbiff… – Så det är du som ska tas med storm, Göran? – skrattade Ljudmila. – Tur ändå att Jack hittade hit själv! Och Ljudmila dolde sitt leende bakom tekoppen…
