SISTA KÄRLEKEN
Elin, jag har inga pengar kvar! Gav det sista igår till Sofieliten! Du vet väl, hon har två barn!
Djupt bekymrad la Ann-Britt Holm ner luren. Hon försökte förtränga de arga orden från dottern.
Varför blir det så här? Tre barn har jag och Erik fostrat, vi gjorde allt för er. Gav er utbildning, skjutsade till aktiviteter, ni har fina jobb nu. Och ändå inte får jag ro eller hjälp på gamla dar.
Varför gick du så tidigt ifrån mig, Erik? Allt var lättare med dig tänkte Ann-Britt tyst till sin avlidne make.
En obehaglig sorg tryckte hennes hjärta, handen sträckte sig mekaniskt efter medicinburken. Bara en eller två kapslar kvar. Blir det värre har jag inget kvar att ta. Måste till apoteket.
Hon försökte resa sig, men sjönk genast ner i fåtöljen igen. Huvudet snurrade.
Nåväl, tabletten hjälper väl snart, tröstade hon sig.
Men minuterna gick, illamåendet släppte inte alls.
Ann-Britt slog numret till yngsta dottern:
Sofie hann hon bara säga.
Mamma, jag är på möte. Jag ringer sen!
Hon ringde sin son:
Mattias, jag mår inte bra. Medicinen är slut. Kan du men han avbröt.
Mamma, jag är ingen läkare. Du är ingen läkare. Ring ambulansen direkt! Vänta inte!
Ann-Britt suckade tungt. Han har rätt. Blir det inte bättre om en halvtimme får jag ringa 112.
Hon lutade sig bakåt, slöt ögonen och började i tanken räkna till hundra för att slappna av.
Märkligt avlägsna ljud trängde in. Vad var det? Aha, telefonen!
Hallå viskade Ann-Britt trött.
Annika! Det är Per! Jag kände att jag behövde ringa dig. Hur mår du?
Inte så bra, Per.
Jag kommer! Orkar du öppna?
Dörren är alltid öppen nuförtiden.
Luren gled ur hennes hand. Att plocka upp den kändes övermäktigt. Låt den ligga.
Som på en bioskärm flimrade minnen förbi: Ung, lycklig förstaårsstudent på Handelshögskolan. Där stod två stiliga kadetter från sjöbefälsskolan varför håller de ballonger?
Så tokigt, stora karlar med ballonger! Men, ja! Det var ju den nionde juni, nationaldagen! Paraden, folkmyllret, och hon mellan Per och Erik, med två ballonger.
Hon valde Erik det var något med hans rastlöshet; Per var så blyg.
Sedan kastade livet ut dem. Erik blev placerad i Luleå, Per fick tjänst i Tyskland ett tag. Åren gick.
De möttes igen hemma i Norrköping när männen gått i pension. Per blev aldrig gift, fick inga barn.
Varför? man undrade.
Han skrattade bara bort det:
Tja, jag hade otur i kärlek, borde väl testat stryktipset istället!
Störande röster hördes igen. Med möda öppnade Ann-Britt ögonen.
Per!
Bredvid honom stod visst någon sjukvårdare.
Ingen fara, hon får snart hjälp, sade han. Är ni hennes make?
Ja, ja!
Några direktiv, sedan satt Per kvar, höll Ann-Britt i handen tills hon mådde aningen bättre.
Tack, Per. Nu känns det bättre.
Vad bra! Här, drick lite te med citron!
Per gick inte. Han grejade i köket, pysslade om Ann-Britt, vågade inte lämna henne ensam.
Vet du, Annika, jag har älskat dig hela livet. Därför har jag aldrig gift mig.
Åh, Per Jag och Erik hade det alltid fint. Jag respekterade honom, han älskade mig. Du sa aldrig något när vi var unga, så jag visste aldrig säkert hur du kände. Men det är väl ingen idé att prata om nu. Tiden har gått; den kommer aldrig tillbaka.
Annika, varför låter vi inte den tid vi har kvar bli lycklig? Oavsett hur lång eller kort den är!
Hon la huvudet mot Pers axel, tog hans hand.
Ja, låt oss! Hon skrattade plötsligt, lyckligt.
En vecka senare ringde Sofie äntligen.
Mamma, varför ringde du? Jag hade så mycket och glömde bort att svara
Det är inget allvarligt längre. Men eftersom du hör av dig vill jag säga det direkt så det inte blir någon överraskning jag ska gifta mig!
Tystnad. Det lät som dottern drog in luft och försökte formulera sig.
Mamma, har du blivit tokig? Du borde stå på kö till Skogskyrkogården, inte vigselregistret! Och vem är denne lycklige?
Tårarna brände, men Ann-Britt drog in ett djupt andetag och svarade sakligt:
Det är min ensak.
Hon la på och vände sig mot Per.
Nu kommer de väl allihop stormande ikväll, Per. Vi får hålla stånd!
Det klarar vi, Annika. Äventyr är väl till för oss gamla själar! skrattade Per.
På kvällen dök barnaskocken mycket riktigt upp Mattias, Elin och Sofie.
Nå, mamma, ska vi träffa charmören? började Mattias sarkastiskt.
Det behövs inte ni känner mig redan, trädde Per lugnt fram. Jag har älskat Annika hela livet. När jag såg henne så svag förra veckan förstod jag att jag inte vågar förlora henne. Jag friade, och hon sa ja.
Hörru, har du fått fnatt? Vad är det för fjant, kärlek på äldre dar? skrek Elin.
Vadå för äldre dar? Vi är nyss fyllda sjuttio! Vi vill leva! Och er mamma är fortfarande vacker, sa Per.
Jag gissar att du är ute efter lägenheten? fräste Sofie med sin advokatton.
Barn, skärp er. Ni har ju alla era hem.
Men vårt arv finns i din lägenhet!
Jag vill inte ha någons bostad, svarade Per stilla. Men jag accepterar inte att ni talar så till er mamma!
Vem är du att bestämma här? morrade Mattias.
Per stod stadigt, såg pojken i ögonen.
Jag är er mammas man, vare sig ni gillar det eller inte.
VI är hennes barn! röt Elin.
Och imorgon ser vi till att du placerar dig på äldreboende eller får dig omhändertagen! genmälde Sofie.
Kom nu, Annika, vi går hemifrån.
Hand i hand lämnade Ann-Britt och Per den trånga lägenheten utan att se sig om.
De brydde sig inte om viskningar eller dömande blickar. De var lyckliga. En ensam gatlykta lyste dem fram genom svenska drömmars märkliga landskap.
Bakom dem stod barnen handfallna. Hur kan man tala om kärlek när man är sjuttioDet började regna, först smått och försiktigt, sedan i tunga, varma sommardroppar som slog mot asfalten. Ann-Britt och Per skrattade, hukade under samma lilla paraply, men brydde sig inte om att de blev blöta.
Skrattet klingade ljusare än på många år. För varje steg bort från det gamla, kände Ann-Britt hur modet växte. Här gick hon och älskade.
Bakom gardinerna i lägenheten stirrade tre vuxna barn ut genom regnet. Mattias tog motvilligt Elins hand. Sofie stod tyst och samlade ihop resväskan som blivit kvar i hallen.
Ska vi gå hem? sa Elin försiktigt.
Ja, mumlade Mattias, nästan skuldmedvetet. Mamma får väl leva sitt eget liv.
På caféet på hörnan värmde Ann-Britt och Per sig med kaffe och kanelbullar. De hostade till, torkade regndroppar ur pannan, och kiknade av skratt när Ann-Britt spillde kaffe på den blommiga klänningen.
Tänkte du någonsin att livet skulle bli så här, Per?
Nej, men bättre sent än aldrig, Annika. Vissa kärlekar tar tid men de dör aldrig.
De log mot varandra, och i det leendet fanns hela ungdomen kvar.
När nästa vår kom och körsbärsträden blommade, hade de båda glömt vad ensamhet kändes som. Ann-Britt klippte sitt hår kort igen, Per lärde sig baka bröd. Barnen kom ibland, först osäkert, sedan alltmer som gäster hos någon som rest långt men äntligen hittat hem.
Och även om livet bar sina sorger, så var den sista kärleken, den som ingen väntat sig, den vackraste. Under årets första milda kvällar satt Ann-Britt och Per tillsammans på balkongen och såg ut över staden, hand i hand, hjärtan lätta av åren som väntat och nu äntligen fått blomma.
Ser du, Erik, viskade Ann-Britt ibland mjukt ut i natten. Du var min första. Men Per han blev min sista. Och kanske, min största lycka.
