Är det Erik Johan? rösten i luren lät kall och officiell.
Ja, det är Erik Johan. Vem pratar jag med?
Det är föreståndaren på Barnhemmet. Om en vecka fyller din dotter tre år, och vi måste flytta henne till en annan institution. Kommer du definitivt inte att hämta henne?
Vänta, vilken dotter? Vems barn? Jag har ju en son, Albin mumlade jag chockat.
Elsa Eriksson. Är inte det er dotter?
Nej, absolut inte. Jag heter Andersson. Erik Johan Andersson.
Ursäkta, sa rösten trött, det verkar ha blivit något misstag.
Uppringningstonerna, som kom direkt efter, slog som kyrkklockor i öronen.
Vad sjutton är det här? tänkte jag irriterat. Någon dotter, barnhem, vad har de för oreda i sina papper egentligen?
Men samtalet blev kvar som en vass sticka i hjärtat. Tankarna drog iväg till hur det egentligen är för barn som växer upp utan hem, utan en varm mamma, utan en omtänksam pappa, eller stojiga mor- och farföräldrar. Albin har hela släkten mostrar, farbröder, både på min och Ulrikas sida
Ulrika märkte genast att jag var frånvarande och svarade fel på hennes frågor. Vad undgår egentligen en hustru man levt nära inpå i nästan tio år och känt sen lågstadiet?
På kvällen, vid middagen, frågade hon rakt ut vad det var som plågade mig.
Vad hette flickan, då? undrade hon.
Vem? svarade jag förbryllad (hur visste hon om flickan?! Hade de ringt henne också?)
Elsa, sa jag. Lilla Elsa.
Jaha, Elsa minsann Så jag, Ulrika, och så har du Elsa också?! rösten höjdes.
Ja, Elsa Eriksson.
Vill du säga hennes personnummer också? vrålade Ulrika.
Nej, hon har väl inget id än, vad skulle hon ha det till?
Flyktning, kanske? viskade min hustru något tystare.
Vem är flykting? nu förstod jag ingenting.
Din Elsa, alltså? Vill hon registrera sig här? Berätta nu, Erik!
Vad ska jag säga?! jag satt förbluffad, hade glömt bort hela middagen.
Då började Ulrika gråta. Inte högt, inte som på teater, men med små hårda tårar som rann på förklädet.
Jag åker till mamma imorgon. Albin stannar hos mig, sa hon gråtande.
Men Ulrika, vad är det här? Varför till din mamma?
Vad tror du, ska jag stanna här och passa upp dig och Elsa?! utbrast hon.
Nu började jag ana hur absurd situationen var. Jag satte mig bredvid henne, la handen på hennes axel och berättade allt om samtalet på morgonen.
Nu grät Ulrika av medkänsla med flickan. Kvinnor har så mycket tårar och släpper dem för vad som helst! Själv står jag knappt ut med kvinnors tårar, och absolut inte Ulrikas.
Maten smakade inte längre efter det här.
Jag vaknade av att Ulrika rotade i min mobil. På nästan tio år hade det aldrig hänt hon litade inte alls på mig?! Det sved extra mycket
Plötsligt hörde jag henne viska: “Erik…Erik…” och hon petade försiktigt på mig.
Jag låtsades vakna.
Erik, det var väl det här numret som ringde, det från fast telefon?
Ja, det var det, svarade jag per automatik.
Sov nu. Ulrika lämnade rummet och tog min telefon med sig.
Lätt att säga, svårt att göra. Jag hörde datorn startas. När jag klev upp fann jag Ulrika djupt försjunken framför skärmen, knappande på söksträngen: “Barnhemmet” och vår stad.
Snart fanns all info där hemsida, adress, telefonnummer och till och med ett foto på byggnaden. Ulrika jämförde numret på min telefon med det på nätet.
Erik, det stämmer!
Vad stämmer?
Numret! Det är till Barnhemmet!
Det sa jag ju. Du kollar upp mig alltså?
Ulrika snurrade runt på stolen.
Inte kollar, jag förtydligar.
Varför då?
Erik, barnhemmet ligger ju nära, sa hon eftertänksamt, som om hon pratade för sig själv. Ska vi inte åka dit? Hur har de fått tag på ditt nummer, om du inte har något med dem att göra?
Det hade jag inte ens tänkt på. Kanske borde vi det. Annars fortsätter de ringa om andras barn
Jag fick inte mycket sömn den natten. Ulrika puttade åter på mig.
Erik… Erik!
Vad är det nu?
Är du säker på att du aldrigblev något med någon annan? Med någon gammal kärlek? Tänk om ni sågs igen, känslorna vaknade till, kanske hon aldrig berättade för dig, och bara lämnade barnet på BB. Va, Erik?!
Ulrika, sedan jag satte mig bredvid dig i skolan har jag aldrig lämnat dig. Och minns du, tre år sedan? När Albin var sjuk hela tiden, och du gick tillbaka och jobbade, vem var hemma? Jag! Kommer du ihåg alla mediciner, rutiner, läkare! Jag var så slut, somnade innan jag nuddade kudden.
Det finns ingen annan. Inte då. Inte nu.
Men varför finns då ditt nummer där? Någon måste ha lämnat det.
Den frågan plågade mig också. I tankarna gick jag igenom alla bekanta kvinnor, men ingen passade alls in. De hade antingen ordnat det för sig eller flyttat utomlands.
Men ibland händer det omöjliga. Jag bestämde mig för att gå till Barnhemmet dagen därpå och ta reda på allt.
Vi var där tidigt, men någon väntade före oss en tunn, ljushårig man i slitna men rena kläder. Han såg ändå ganska ovårdad ut. Händerna darrade när han höll i sina papper.
Ni får vänta på er tur, sa han med mörk röst.
Direktören öppnade dörren och släppte in honom. Efter femton minuter med röster och dova basröster kom han ut, rufsig och pappren borta.
Vi blev insläppta.
Välkomna, en mörkhårig kvinna i medelåldern stod vid fönstret och tuggade på glasögonen. Vad gäller ert ärende?
Vi kommer angående gårdagens samtal, skämtade jag.
Hon satte sig bakom sitt skrivbord.
Jag hinner inte lösa gåtor just nu. Beskriv problemet så kort som möjligt, tack.
Jag berättade om samtalet (rösten gick inte att ta miste på).
Visst ja… ursäkta, log kvinnan trött. Ett misstag har skett, vi ringde fel person.
Hur fel? Ni har ju mitt nummer. Hur har ni fått det?
Jag slog fel siffra, förstår du. Egentligen skulle det vara 0762, men jag slog 0763. Att du faktiskt hette Erik Johan också var en ren slump. Det händer ibland
Han som borde fått samtalet var före er.
Vem? frågade jag, fast jag redan visste svaret.
Erik Johan Eriksson, flickans pappa.
Jag ber om ursäkt igen, men nu måste jag jobba vidare.
Kvinnan reste sig.
Åsa Sjögren Föreståndare stod på hennes namnskylt.
Ulrika hann även hon se det, för hon frågade:
Åsa, kommer den här Erik Johan att hämta flickan?
Åsa satte sig och såg på oss.
Nej, det gör han inte. Flickans mamma dog, och pappan har sju barn med olika kvinnor. Han har varit här två gånger på tre år, och då var han tvungen. Elsa är inget för honom. Har ni fler frågor? Annars tack och hej.
Bedövade av vad vi sett och hört gick vi ut. De äldre barnen var ute på gården. Någon gungade, någon åkte rutschkana, två pojkar hade biltävling på bänken.
Jag förstod långsamt vad som var fel: det var tyst på gården. Om vi tog ut Albin, skulle det vara rop, bus, stoj. Här var det dämpat, inget högt skratt bara viskande samtal. De såg ut som små vuxna. Dessa barn blev vuxna för tidigt, eftersom barndomen saknades.
De hade fått överleva i köld eller hunger, utan leksaker eller kläder, med vuxnas kyla, ibland grymhet.
Jag såg på Ulrika. Hon hade tårar i ögonen. Återigen dessa tårar, alltid redo.
Vi gick långsamt mot porten, då sprack tystnaden av ett rop: Mamma!! Alla barn vände sig mot oss. Rakt mot oss rusade en liten flicka i mössa med tofs och utsträckta armar. Mamma, mamma! Jag är här!
Hon slängde sig om Ulrikas ben och ur henne kom ett så förtvivlat, hjärtskärande gråt att även mina ögon tårades.
Elsa, lilla Elsa! en pedagog kom springande efter henne. Hon försökte lyfta bort flickan, men Elsa höll sig fast vid Ulrika.
Till slut slet de loss flickan med hjälp av en chokladbit, och vi skyndade oss ut från barnhemmets område.
Vi satt tysta i bilen. Ulrika skakade, och jag kände mig inte heller stark. Hände darrade, likt den andre Eriks, så jag styrde in till kanten och parkerade.
Ulrika tittade ut och pekade diskret mot en skylt till en butik intill.
Vi sa inget, men steg ur bilen, tog varandra i handen och gick in i Barnens Hus.
För en docka och en rosa klänning.
Vår dotter Elsa ska bli den finaste av alla!
Livet lär oss ibland genom misstag och främmande barns sorg. Det påminner oss om allt vi har och allt vi kan ge. Ibland räcker det att se ett barns leende för att förstå vad som är verkligt viktigt i livet.
