Aldrig hade jag kunnat ana att vi en dag skulle sitta tillsammans, mina föräldrar, min lillebror och jag, och fördela arvet medan det kändes mer som ett högljutt gräl där alla försöker överrösta varandra och bevisa sin rätt. Jag är en ganska vuxen man nu och vid tjugo års ålder vill jag klara mig själv, men min bror är bara fjorton. Vad ska han egentligen med en lägenhet till? Han har ju inte ens gått ut grundskolan ännu, är fortfarande bara ett barn.
Mina föräldrar ser också honom som ett barn, men så ser de mig också. Det är väl eftersom jag pluggar på universitetet och jobbar extra samtidigt, men fortfarande bor kvar i pappas gamla lägenhet, den han ärvde från sina föräldrar. Han erbjöd mig att bo där när jag sa att jag ville flytta hemifrån och att jag kunde tänka mig att hyra något själv.
Det var en generös gest av mina föräldrar, och sedan dess har jag långsamt börjat fixa till lägenheten och hoppats att den en dag skulle bli min. Men allting förändrades när jag och pappa rök ihop rejält. Jag minns inte ens längre vad bråket gällde, men jag sårade honom nog när jag sa att jag kunde ta hand om mig själv.
Efteråt kallade de till familjemöte och jag fick höra från mina föräldrar att om jag nu ska vara så självständig får jag faktiskt flytta ut ur lägenheten, för de ska hyra ut den, och dessutom är det inte bara min lägenhet eftersom min bror också måste kunna räkna med den.
För mig känns det märkligt att ens fundera på varför detta skulle vara ett problem. Jag hade ju kunnat få ärva denna lägenhet, medan min bror skulle kunna bo kvar där de bor. Nu verkar föräldrarna mest vilja att både jag och min lillebror ska sälja lägenheterna så att vi får ut en slant var, köpa egna ställen och börja om.
Jag är helt emot det. Varför ska vi dra igång en massa krångel, betala mäklare, skatta på vinsten och hålla på när vi redan har två fina lägenheter som vi faktiskt skulle kunna bo i?
Det som stör mig allra mest är ändå att mina föräldrar är beredda att kasta ut mig bara för att jag är för självständig.
Kanske lugnar de sig om ett tag, tänker igenom saken och vi kan bli sams igen, men just nu vill jag inte vara den som tar första steget. Deras resonemang känns faktiskt dumt och min bror håller mest bara med dem för att han är så ung. Det känns som att de ställer oss mot varandra i onödan, så att vi en dag ska hamna i bråk och tvingas sälja allt tillbaka till föräldrarna.
