Redan vid fjorton års ålder kämpade jag med hemiplegisk migrän – ovanliga attacker som kan göra halva kroppen obrukbar.

Dagbok, 14 juni

Jag var bara fjorton när jag började kämpa med hemiplegiska migrän så ovanliga attacker att de till och med kunde lämna halva min kropp förlamad.

De första åren var anfallen tämligen förutsägbara, en gång i månaden ungefär alltid samma sida av kroppen, alltid svårigheter med att tala. Men när jag fyllde tjugofyra förändrades allt. Migränerna blev plötsligt kroniska, ihållande och skrämmande. Det kändes som om mitt liv försvann på bara en natt.

Jag heter Maja Eliasson och har vuxit upp i Uppsala. Före migränens grepp om mitt liv jobbade jag som junior projektledare på ett arkitektkontor i centrala Stockholm. Jag älskade tempot, utmaningarna, känslan av mening i det jag gjorde. Men när smärtan blev min vardag ibland som tryckande borrande bakom ögat, ibland som ett stormande neurologiskt kaos krympte min värld till en bråkdel av vad den en gång varit.

Under nästan tre år försökte läkare allt. Tabletter med konstiga namn, omgångar med botoxinjektioner i hårbotten och käke, nerver som blockerades med sprutor. Jag åt kolhydratsnål mat, försökte utesluta varenda misstänkt triggersubstans. Ingenting bet. Den enda lindring jag fick var med morfinpreparat, något jag hatade att vara beroende av men utan dem gick det inte alls. Med hjälp av dem kunde jag jobba deltid, men mer än så var otänkbart.

För två-tre år sedan började mina läkare prata om en radikal idé: graviditet. Tre neurologer nämnde samma sak ibland kan en fullgången graviditet fungera som en slags hormonell omstart hos kvinnor som mig. Ingen av dem kunde garantera någonting, men de hade faktiskt sett det hända. Det gick inte att kopiera med läkemedel eller konstgjorda hormoner. Enda alternativet var ett riktigt barn.

Jag och min man, Tobias, blev chockade. Vi hade pratat löst om barn, men aldrig med panik i rösten, aldrig som medicinsk experiment. Det är ett risktagande, sa min neurolog, doktor Bjurström. Men det kan faktiskt sätta stopp för migränen.

Det var läskigt, det hela. Men tanken på att fortsätta mitt tidigare liv var ännu värre.

Vi drog ut på samtalen i månader. Varje gång symtomen slog till, när min vänstra arm domnade bort, när jag tappade ett glas eller misslyckades med att säga enkla meningar, såg jag hur Tobias ville säga något men lät bli. Ingen av oss vågade formulera tanken: Var det rättvist att ens försöka skaffa barn när min kropp var så trasig?

Dr Bjurström gick igenom riskerna: preeklampsi, komplikationer, möjligheten att ingenting skulle förändras. Men: Jag har sett det fungera, sa hon.

Den tanken borrade sig in i mig.

En kväll låg jag på badrumsgolvet, kallt kakel mot kinden, förlamad på vänster sida och med talen sluddrande. Tobias satt tyst bredvid, strök mitt hår. När anfallet till slut lättade viskade jag: Jag orkar inte mer. Han höll bara om mig.

Vi pratade hela natten. Om rädslorna. Ansvar. Om barnet vi kanske skulle få om det var rättvist att föda någon in i detta kaos. Men till slut sa Tobias något avgörande: Om det här skulle hjälpa dig att få ditt liv tillbaka, skulle vårt barn aldrig känna sig som en börda. Hen skulle veta att hen räddade dig.

Då bestämde vi oss.

Graviditeten blev allt annat än enkel. Det tog sju månader, otaliga läkarbesök, blodprov och känslomässiga berg-och-dalbanor innan det blev plus på stickan. När det väl hände grät jag tills Tobias trodde något var fel men det var av lättnad, oro, och hopp.

Första trimestern var tuff. Vissa dagar kände jag mig stark, andra dagar låg jag med illamående och darrningar. Migränerna gav inte med sig direkt, men de blev något mildare, kom inte lika ofta. Det var ett marginellt hopp, men efter så många år kändes varje förbättring som ett mirakel.

Vid sjätte månaden hade mina dagliga migränattacker minskat till två-tre i veckan. Inte borta men hanterbart.

Första dagen utan migrän på flera år stod jag och grät vid kassan på ICA. Kassörskan såg bekymrad ut, men jag brydde mig inte alls. Jag hade varit fånge i min egen kropp i så många år plötsligt kändes friheten närmare.

Tobias började le igen. Vi vågade hoppas, försiktigt.

Men komplikationerna var inte över.

I vecka 29 kom ett annorlunda anfall. Synen försvann helt, båda händerna blev bortdomnade. Läkaren sa snabbt: preeklampsi. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Graviditeten som skulle bota mina migräner förvandlades till ett medicinskt nödläge. Farligt högt blodtryck, risk för både mig och barnet. Dessutom mitt trasiga nervsystem därtill.

Jag blev inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Väggarna var vita, luften luktade desinfektionsmedel, maskinerna pep dygnet runt och någon tog mina prover varje timme. Det var förfärligt att återigen inte kunna vara självständig. Ändå mina migräner blev inte värre. Sakta, sakta släppte järngreppet.

Blodtrycket däremot det gick bara åt fel håll.

Till slut började läkarna prata om igångsättning. Vi vill att du ska gå till så nära fullgången som möjligt, sa doktor Bjurström, men vi har ögonen på dig. Dagarna sniglade sig fram, Tobias sov på en hård bäddsoffa bredvid mig, åt plastinslagna smörgåsar och höll min hand vid varje kontroll.

Vid vecka 35 vände allt. Blodtrycket gick i taket. Jag fick huvudvärk från helvetet men slapp förlamningen. Obstetrikern kom in och sa: Maja, vi behöver ta ut barnet idag.

Allt i rummet stannade upp. Jag grät och frågade om det var för tidigt, om barnet skulle klara sig. Hon är stark, viskade Tobias, men brast själv nästan.

Förlossningen sattes igång och gick över tolv långa, tunga timmar. Magnesiumdropp gjorde kroppen blytung, maskiner pep, läkare byttes av alla beredda på komplikationer.

03.12 föddes Linnéa, vår dotter. Ett hjärtskärande skrik och vårdpersonalen log av lättnad.

Hon var liten men frisk. Levande. Perfekt.

Jag höll henne mot bröstet, Tobias kysste min panna och viskade: Du klarade det. Hon är här. Men det verkliga miraklet märkte jag först senare.

Två månader efter Linnéa föddes insåg jag en natt, sittandes i barnkammaren klockan fyra, att jag inte haft en migrän på flera veckor. Inte ens huvudvärk.

Efter fyra månader hade det gått nittio dagar utan attack.

Vid nio månader sa min neurolog att mina migräner var i remission.

Jag gick tillbaka till jobbet heltid. Började springa igen. Planerade framtid utan rädsla för att vakna förlamad.

Ibland på nätterna, när jag ser Linnéa sova, frågar jag mig hur något så litet kunde förändra allt. Läkarnas gissning hade varit rätt. Graviditeten blev min soluppgång smygande, inte med ett magiskt slag, men steg för steg tills det var omöjligt att säga annat än att ljuset återvänt.

Migränen gav sig inte den släppte taget om mig.

Jag är fri.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Redan vid fjorton års ålder kämpade jag med hemiplegisk migrän – ovanliga attacker som kan göra halva kroppen obrukbar.
He Mistook the Company Owner for the Delivery Guy 😱