Vet du, det har alltid varit min och min mans dröm att bo nära havet. I över tio år höll vi på, sparade varenda krona vi kunde och letade boende längs västkusten. Vi hade inga stora krav inte något lyxigt, utan ett enkelt två- eller tre-rumslägenhet, och egentligen brydde vi oss inte om att allt behövde vara perfekt. Bara att få vara nära havet.
Till slut blev drömmen verklighet. Visst, vi satt fortfarande med lite lån, men vi hade klarat det! Havet nästan så att man ser vågorna från köksfönstret och vår egen lägenhet. Helt underbart.
Vi kände bara riktig lättnad och lugn de första två månaderna. Sedan kom min mamma på besök. När hon fick se hur mysigt vi hade det, bad hon om en nyckel så jag kan komma utan att krångla till det för er, sa hon. Vi anade inte att den där nyckeln skulle föröka sig som kaniner.
En morgon, innan vi ens hunnit stiga upp, hör vi dörren öppnas och någon knackar. Min man, inte överdrivet peppad, trodde det var kära mamma och drog på sig morgonrocken för att hälsa. Men istället står där en helt annan familj två ungar och deras föräldrar. När jag kommer till hallen så inser jag, det är min kusins familj.
Så, vi spelar med och låtsas att det är jätteroligt att de är där. Min kusin berättar avslappnat att hon tagit en kopia av mammas nyckel, och mamma hade sagt att vi skulle älska att bli överraskade.
Och de semesterfirarna blev kvar en vecka. De hade så klart med sig mat hemifrån byn, så det blev ingen katastrof med maten. Men att bo med en annan familj, som är på semester och bara hänger ja, det var inte så där peppande för oss.
När kusinens familj åkt, ringde jag mamma och bad henne att inte bjuda in fler familjemedlemmar utan att säga till oss först. Mamma förstod inte varför jag blev stressad, och sa bara att det inte var någon fara min kusin var supernöjd att få bo gratis vid havet och hoppas på fler sommargäster.
Efter det kom en lavin av släkt. Fastrar, farbröder, kusiner, barn och annat folk dök upp i tid och otid, och det blev ibland så att flera grupper kom samtidigt! De hälsade glatt och hojtade:
Alltså, vart annars skulle vi samlas om inte hos Emilia!
Och ingen brydde sig om att jag, Emilia, eller min man ens bodde där vi var liksom bara passiva i vårt eget hem.
Efter två somrar av detta bad jag mamma att lämna tillbaka nyckeln, vilket hon tog väldigt hårt och tyckte att jag blivit kaxig och kall mot släkten. När jag berättade det för min man så sa han:
Vet du, det finns så många nycklar ute nu att mammas är helt oviktig. Om du inte har något emot det, fixar vi en ny dörr imorgon med nya lås.
Jag hade verkligen inget emot det. En vecka senare låg vi och fnissade när någon försökte öppna vår nya dörr med gamla nycklar. Efter det ringde mobilen vi ignorerade envist.
På kvällen blev det ett rätt högljutt samtal med mamma. Hon var upprörd min syssling fick ju sova på stationen och vänta på nattåget. När jag frågade vem den här oinbjudna gästen var fick jag bara några snabba pip i luren…
Efter det gjordes ytterligare två försök att ta över lägenheten men vår nya dörr höll för trycket. Nu känner jag äntligen att detta är vårt hem och inte ett vandrarhem för hela släkten.
Nu kommer inte mamma på besök längre, av solidaritet med släkten. Jag försöker hålla relationen till henne hyfsat, men ingen mer kommer att få fri tillgång till vårt hem det är vårt, vi har slitit för det.
Och märkligt nog har ingen i släkten fått för sig att ta samma väg och köpa eget vid havet, trots att de älskar att komma och bo hos oss. Det är som att alla är gladast när någon annan sliter och de bara får komma till dukat bord.
