Min styvpappa kastar ut mig från mitt barndomshem – det mest frustrerande är att min egen mamma står på hans sida

Jag är 21 år gammal. För fem år sedan tog min mamma hem sin andra man till vår lägenhet i Malmö. Redan från första stund tyckte jag illa om honom. Han arbetade som lokalvårdare. Han dök upp vid vår dörr med sina två nötta resväskor men började genast befalla mig runt och korrigera mig, som om det vore han som bestämde. En obehaglig typ. Jag förstår inte alls vad mamma såg hos honom. Hans lön räcker knappt ens till en kopp kaffe på Pressbyrån och han betalar dessutom underhåll till sitt ex. Vi har aldrig kunnat prata med varandra. I början var jag tyst, men senare började vi bråka högljutt. Efter gymnasiet kom jag in på Karolinska Institutet utan att betala studieavgift.

Sedan jag var barn har jag drömt om att bli läkare. Jag försöker studera hårt även om det är kämpigt på universitetet. Jag har till och med fått ett stipendium. För ett halvår sen började den där snubben gnälla på mig och sa: “Du är vuxen, men du lever fortfarande på din mamma. Vi ska inte behöva försörja dig, vi ger dig mat, kläder, skor; vet du, jag jobbade redan i din ålder.” Han anklagade mig för att inte bidra ekonomiskt hemma. Enligt honom borde jag jobba deltid och hjälpa dem, för vi var fattiga. Och det värsta var att mamma höll med honom, försökte uppfostra mig och leda mig rätt.

Mamma sa: “Du kan väl skaffa ett extrajobb, det är tungt att försörja dig, vi är inga maskiner.” För två kvällar sedan sa han plötsligt: “Vuxna barn ska flytta hemifrån.” Jag blev förvånad och tittade på mamma. Hon var tyst, så det innebar ju att hon var med på det.

Jag gick in på mitt rum. Dagen därpå började mamma prata om gårdagskvällen: “Jag har det hemskt svårt, jag står inför ett val. Vi bråkar hela tiden. Du startar bråk och kan inte hålla tyst. Jag vill leva mitt liv i lugn och ro. Han har rätt, du är vuxen och borde flytta nu. Du har en månad på dig att hitta eget boende och flytta ut.” Jag blev chockad. Aldrig hade jag trott att mamma skulle välja att kasta ut mig. Det kommer jag aldrig att förlåta henne för.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Min styvpappa kastar ut mig från mitt barndomshem – det mest frustrerande är att min egen mamma står på hans sida
Bröllopet var om en vecka när hon sa att hon inte ville gifta sig. Allt var redan betalt – lokalen, pappren, ringarna, till och med delar av familjefesten. Jag hade planerat allt i månader. Under hela vårt förhållande trodde jag att jag gjorde rätt. Jag jobbade heltid och lade ändå undan cirka 20% av lönen varje månad till henne – frisör, manikyr eller vad hon än ville. Inte för att hon var utan jobb – hon hade sin egen inkomst och använde den som hon ville. Jag tog på mig utgifterna för att jag trodde att det var mitt ansvar som man och partner. Jag bad henne aldrig om pengar till räkningar. Jag betalade våra utekvällar, restauranger, biobesök, resor – allt. Ett år innan bröllopet gjorde jag något stort – jag föreslog att vi skulle ta med hela hennes familj till västkusten. Inte bara föräldrar och syskon utan även syskonbarn och till och med två kusiner. Vi blev många. Jag jobbade övertid, slutade köpa saker till mig själv, sparade i månader. När resan blev av betalade jag boende, resa, mat – allt. Hon var glad, hennes familj tacksam. Ingen anade att det inte betydde något för henne. När hon sa att vi skulle göra slut, förklarade hon att jag varit ”för mycket”. Att jag ville ha för mycket kärlek, uppmärksamhet, närhet. Att jag ville krama henne, skriva till henne, veta hur hon mådde. Att hon helt enkelt inte var sådan, att jag kvävde henne. Att mina förväntningar var mer än vad hon kunde ge. Och så sa hon något hon aldrig sagt förut – att hon egentligen aldrig velat gifta sig. Hon tackade ja till mitt frieri för att jag tjatade för mycket. Att jag involverat hennes föräldrar och det tvingade henne. Jag friade inför familjen på restaurang – för mig en vacker gest, för henne en fälla. Hon kunde inte säga nej. Fem dagar före vigseln, när allt var klart, bestämde hon sig för att säga sanningen. Hon förklarade att jag påtvingat henne ett liv hon inte ville ha. Att jag gjorde för mycket och fick henne att känna sig obekväm, skyldig, bunden. Hon föredrog att lämna innan hon gjorde något som inte kändes rätt. Efter samtalet gick hon. Inga skrik, ingen försoning, inga försök att lösa situationen. Kvar fanns avtal, betalda fakturor, planer och ett inställt bröllop. Hon stod fast vid sitt beslut. Där tog det slut. Det var veckan jag insåg att det inte garanterar någonting att vara mannen som betalar allt, ordnar allt och alltid finns där – det är ändå inte säkert att någon vill stanna hos dig.