Det fanns en man som jobbade på vårt företag. Han hette Oskar Nilsson. Han var chef för en avdelning på kontoret, och även om han inte tjänade dåligt, så var det ändå inget att skryta med. Han körde runt i en schysst Volvo, handlade kläder från dyra butiker och såg alltid propert ut. Men Oskar hade ett stort problem: han snålade in på allt. Framförallt på mat.
Under rasterna vandrade han långsamt mellan kontoren, spanade in varje fikabord och där han såg mat, råkade han alltid slå sig ner, började plocka åt sig utan att någon bjudit in honom. Han kunde säga saker som:
“Åh, vad gott det luktar här!” eller “Nämen, har ni kycklingvingar också? Jag måste nog smaka en!” och förstås hans igenkännbara “Vad har vi här då?” och så tog han direkt för sig.
På födelsedagar var Oskar aldrig den som la pengar i insamlingen till presenter, men han var alltid där och sjöng och njöt av tårtan, som om han bidragit själv. Hans kollegor brukade småle när de märkte att Oskar alltid laddade sin mobiltelefon på jobbet för att slippa elräkningen hemma, och han stannade aldrig kvar efter jobbet utan att först ha ätit eller druckit så mycket han ville för att inte behöva öppna kylen när han kom hem.
Kort sagt, Oskar var fruktansvärt snål. Han försvarade alltid sitt beteende med att han bara var ekonomisk. Vid den senaste personalfesten blev Oskar full, och när en av kollegorna frågade om han hade planer på att gifta sig, svarade han högt:
“Varför skulle jag vilja ha en fru? Hon vill bara ha pengar till mat och kläder! Och om det blir barn, då är det kört för ekonomin. Jag behöver inga sådana utgifter, jag klarar mig bäst själv.”
Då sa kollegan: “Javisst, du har det bra, det går ingen nöd på dig men det är ju på vår bekostnad!”
Oskar blev rasande och kontrade: “Visst, men jag lever smart. Jag har en snygg bil, ett fint hem och du slösar bort allt på mat!”
Efter den kvällen vände resten av avdelningen honom ryggen. Inte ville någon samarbeta med honom mer, och Oskar blev tvungen att söka sig vidare till ett nytt jobb.
