Barndomen känns så avlägsen men minns ändå som igår. Jag, min bror och min syster var nära i ålder, men ändå var det alltid skillnad på oss. Oftast fick jag ärva kläder och saker från min syster, aldrig något nytt. Hon fick all uppmärksamhet och de bästa möjligheterna. Mina föräldrar lade både pengar och tid på hennes fritidsintressen och utbildning medan jag på något sätt fick klara mig själv. Inte ens när jag lyckades i skolan verkade de bry sig, inga varma ord, inget intresse.
Den låga självkänslan smög sig på med åren; jag vågade aldrig kräva min rätt eller stå upp för mig själv. Trots förutsättningarna tog jag mig ändå in på Stockholms universitet, något jag var genuint stolt över. Men hemma möttes jag bara av kalla huvuden ingen gratulation, bara en antydan om att om jag inte fixade ett stipendium var det bäst att jag tog ett jobb. Det gjorde ont.
Så, jag flyttade in på studentkorridor och där träffade jag honom, mannen som skulle bli min blivande make. Under studietiden blev jag oväntat gravid. Vi bestämde oss för att gifta oss, vi ville bygga vår egen trygga värld tillsammans. När jag berättade för mina föräldrar blev de rasande och krävde att jag skulle göra abort. De skrek åt mig, vägrade alla former av hjälp varken ekonomiskt eller emotionellt. Samtidigt köpte de en ny Volvo till min syster, som ett bevis på hur olika vi alltid behandlats.
Jag födde min son, trots ensamheten från min egen familj. Min mans familj tog emot oss med öppna armar och hjälpte oss hitta en lägenhet här i Uppsala. Plötsligt kände jag vad riktig omtanke var. Mina föräldrars intresse för mitt liv var då och är fortfarande ytligt; vi har tappat kontakten nästan helt.
Tiden har gått, min son har vuxit och vi har fått ännu ett barn. Mitt liv har sakta blivit bättre tack vare min man och hans finurliga men värdiga släkt. En dag ringde min mamma, pratade om min systers stundande bröllop och bad mig ta lån för att hjälpa till att betala festen. När jag sade nej, sa hon att jag inte längre var hennes dotter.
Där och då bestämde jag mig nu fick det vara nog. Jag har lidit tillräckligt av likgiltighet och orättvisa, nu sätter jag gränser. Med min man och våra barn har jag äntligen skapat en riktig familj; en gemenskap av kärlek och omtanke. Blod är inte alltid avgörande en familj växer fram i värme och samhörighet, inte genom blodsband. Jag har hittat mitt hem.
