Mitt under vårfloden, när älven svämmade över i Värmland, hamnade ett lodjur i det iskalla vattnet och kämpade för sitt liv. Nyheten nådde snabbt räddningstjänsten i Karlstad, och brandmännen beordrades genast till platsen. Med hjärtat bultande av adrenalin kastade de sig mot strandkanten, där de fick syn på det utmattade djuret som drevs med strömmen.
Med ett samspel som bara uppstår i akuta lägen lyckades de föra upp lodjuret på land dess päls klibbig av vatten och ögonen panikslagna. Efter att ha försäkrat sig om att djuret var i säkerhet, lugnade de det försiktigt med en bedövningspil, så att det inte skulle skada sig själv i chocken.
Brandmännen förde sedan lodjuret djupt in i skogen utanför Arvika, till dess hemvist där det hörde hemma. Även om djuret var svagt, visste de att det i det vilda utan deras ingripande troligen skulle ha dukat underantingen av kölden, av svält, eller av någon starkare rovdjur. Genom att agera snabbt och samvetsgrant hade de gett lodjuret en chans som det annars aldrig fått; en glimt av hopp mellan liv och död i den svenska vildmarken.
