Mitt liv har till stor del formats av min pappas frånvaro, och ju äldre jag blev, desto starkare kände jag ett behov av att hitta honom och kanske få några svar på de där gnagande frågorna som envisades med att dyka upp sent om kvällarna. Mamma var gravid med mig när han tackade för sig och lämnade henne att ensam brottas med blöjor och amningskuddar. Hon höll graviditeten hemlig, rädd för vad skvallertanterna på ICA skulle säga, men min pappa valde istället att sticka huvudet i sanden istället för att ta ansvar och stolt proklamera sitt faderskap vid Coop-kassan.
Jag minns min driftiga mamma främst som den outtröttliga arbetsmyran alltid med matkassar proppfulla av rårakor, lingonsylt och små paket Mariannekulor som tröst och de där mjuka kindpussarna hon gav innan hon släckte lampan om kvällarna. När jag blev lite äldre växte nyfikenheten kring pappa, men det tog emot att ta upp ämnet jag ville liksom inte riva upp gamla sår i hennes hjärta.
Efter åratal av frånvaro bestämde jag mig dock för att leta upp honom. När jag rotade bland mammas gamla pärmar du vet sådana där blå plastmappar som alla svenska mammor verkar äga snubblade jag över några dokument med hela hans namn och en adress i Malmö. Lite tafatt försökte jag sedan googla runt, men internet gav mest recept på kanelbullar och gamla hockeymatcher från TV4.
Av en slump träffade jag en tjej i min ålder från just Malmö, genom ett diskussionsforum om surströmming av alla ställen. Hon erbjöd sig att hjälpa till, och ivrig gav jag mig iväg söderut så fort jag stängt av kaffebryggaren.
Som det brukar, var pappa naturligtvis inte hemma han var på semesterresa till Gotland med sin nya familj, förstås. Min nya vän gav dock inte upp, utan lirkade lite med grannarna, ni vet, de där som har koll på precis alla och allt. Till slut fick vi veta att pappas familj faktiskt bodde på den adressen, och när de återvände från sitt lantställe försökte min kompis räcka över min fråga om kontakt.
Pappas svar var ungefär lika kallt som en novembermorgon i Kiruna: han ville inte träffa mig. Han förklarade vänligt men bestämt att han byggt upp ett nytt liv med sin nya familj och inte tänkte riskera det för en främling även om denna främling råkade vara hans eget barn. Sanningen kändes som ett mellanstort isblock i solar plexus, och plötsligt kändes mammas gamla råd om att inte rota för mycket i det förflutna rätt vettiga ändå.
Nu så här i efterhand inser jag att det nog inte var det smidigaste att leta upp honom, inte utan att riktigt fundera över vad konsekvenserna kunde bli. Hans avvisande förstärkte bara det där tomrummet som alltid funnits där. Kanske är det dags att släppa taget om pappadrömmen och istället uppskatta den trygga famn och eviga omtanke jag alltid haft från min envetet kärleksfulla, svenska supermamma. Och kanske unna oss varsin extra prinsesstårta på nästa födelsedag ändå.
