Jag satt i köket i min lilla lägenhet i Göteborg och tänkte på vårt stora beslut. Jag och min väninna Maja hade diskuterat allt i minsta detalj och bestämt oss för att flytta ihop. Varför inte? Ju mer vi pratade om det, desto fler fördelar såg vi.
Vi var båda ensamma. Det är inte så lätt att hitta någon ny partner när man hunnit fylla sextio, och om man har tur kan man alltid lösa lägenhetsfrågan ändå. Barnen och barnbarnen bor långt borta, i Stockholm och Umeå. Släkten blev till och med glada när de hörde att deras mormödrar inte skulle gå runt och ha tråkigt på egen hand. När vi var unga hade vi faktiskt redan bott ihop ett tag, då jag hade min dotter Elsa som liten. Nog var vi olika till sättet redan då, men vi klarade det, och tråkigt hade vi aldrig. Städningen gjorde vi tillsammans, vi lagade mat ihop och hittade på utflykter så vi inte fastnade i soffan med TV:n för länge.
Ekonomin blev stabilare också. Vi kunde dela på alla kostnader och dessutom hyra ut Majas gamla lägenhet på Vasaplatsen. Det blev ett tillskott som kändes i plånboken. Om någon blev sjuk fanns det alltid en extra hand till hjälp. Vi såg i princip bara plus med att flytta ihop.
Men så kom verkligheten.
Det första tjafset började med valet av lägenhet. Båda ville bo kvar på sitt område, och varje argument var starkt nog för att räknas. Jag var beredd att släppa min lägenhet vid Skanstorget, men innerst inne ville jag ändå inte att Maja skulle tro att jag gav med mig i allt.
Nästa konflikt kom när flytten väl började. Jag gav upp till Majas fördel, men när mina kartonger började ta över hennes hall tyckte hon att jag hade alldeles för mycket grejer. Vi fick inte plats med allt. Att lämna saker i min gamla lägenhet kändes osäkert man vet aldrig vad slags hyresgäster man får.
Vi löste det hela med att hyra ett förråd i Gamlestaden. Där hamnade min servis och annat som kändes onödigt för stunden. Så småningom fick vi in hyresgäster och då började den roliga delen trodde vi. Men plötsligt kände jag att jag var gäst i Majas hem, fastän jag försökte slå bort de tankarna.
Att bo tillsammans höll inte så länge, för någon rättvisa fanns inte. Hon ville ha städgrejerna där, jag ville ha dem här. Jag tvingades ständigt anpassa mig, för hemma hos henne var det hennes regler som gällde.
Maten blev nästa problem. Maja lagade gärna klassiska svenska rätter, medan jag ville ha något lättare. Ändå var det enklast att bara tystna och låta henne bestämma. Till slut glömde jag vad jag själv brukade tycka om. Och så var det det där med sömnen jag sover lätt som en fjäder, och Maja måste alltid ha TV:n på när hon lägger sig. Jag försökte med öronproppar, men det hjälpte inte alltid.
Det blev så att nackdelarna vägde tyngre än fördelarna. Vi försökte ändå stå ut och hitta kompromisser. Men eländet kulminerade när jag märkte att Maja började irritera sig på allt jag gjorde. Jag försökte verkligen hålla mig till hennes krav, men ändå blev hon på dåligt humör.
Plötsligt pratade hon knappt med mig. En dag gick, sen ännu en. Till sist rann tålamodet över jag kunde inte hålla tårarna tillbaka längre. Jag grät rakt ut, och till slut började även Maja gråta, och erkände att hon inte visste varför hon var så arg hela tiden. Det gick upp för oss båda ibland måste man bara få ha sitt eget hem och sitt eget sätt att leva. Det är bättre att träffas ofta än att försöka bo ihop, det är sanningen.
Vi sa upp hyreskontraktet, och redan samma vecka blev vår vänskap mycket bättre.
