Min makes familjs vanor gör mig sjuk, jag kan inte hälsa på dem.
Jag kan inte gå på besök hem till min makes föräldrarså fort jag närmar mig deras hem känns det som att hela kroppen vänder sig ut och in, magen knyter sig över några av deras sedvänjor. Vid matbordet kryper ett obehag över mig; att sitta där och låtsas som ingenting är som ett konstigt spel jag aldrig lärt mig spela. Jag kan samtala med dem, visst, men när maten dukas fram vill jag bara glida ut från rummet och försvinna i dimman. Min man förstår inte vad jag menar, och svärmor tycker bara att jag är en bortskämd liten prinsessa som aldrig kan göra rätt.
Jag och min man, tack och lov, vi bor själva. Tyvärr är vi inte tillräckligt långt bort för att det skulle kännas rimligt att bara prata med hans föräldrar via telefon. Så ett par gånger i månaden måste jag ta pendeltåget genom halva Stockholm till deras villa i Täby. Varje gång tvingar jag fram en ursäkt för att slippa, men ibland går det inte. Hans familj är på pappret helt vanlig: mamma och pappa, båda med trygga jobb och universitetsutbildning, huset är hemtrevligt och ordnat. Men så fort alla sätter sig kring bordet sköljer en iskall våg genom mig. Jag är kräsendet vet jagjag kan inte ens smaka ur min makes sked om han slickat på den. Det går bara inte.
Att vänja sig vid min man var en sak; han kom närmare, blev min, men med hans föräldrar blir avståndet bara större. Allting handlar om hur självklart de tar på sakersvärmor som blandar potatissallad i en gemensam skål, doppar fingret för att smaka och slickar av skeden innan hon stoppar tillbaka den. Det är som taget ur en märklig dröm; allt suddigt och skevt.
Och alkoholen: de dricker gärna snaps, jag håller mig helst till rödvin från Systembolaget. Plötsligt tar svärmor mitt glas, sörplar glatt och säger: “Man måste smaka det nya!.” Jag försöker byta glas i smyg, men allt känns redan besudlat. Svärfar, han skrattar rått, retas hela kvällen och hans kommentarer stickervassa, men med ett leende som aldrig når ögonen. Min man försöker släta över men får det inte att försvinna.
Det toppas av de små vardagsgrejerna som fastnar och snurrar i huvudet som snöflingor i en dröm. Svärmor, som om det vore det naturligaste i världen, häller överbliven soppa från tallriken tillbaka i kastrullen, förvarar gamla matrester i kylskåpet och blandar ihop dem till nya rätterallt utan att blinka. Ofta undviker jag maten som inte just kokts upp eller kommer direkt från ugnen, för det finns alltid en risk att det gömmer sig rester från någon annans tallrik där inne.
Och så den där gången jag såg henne spotta på stekpannan innan hon stekte köttbullar, för att “kolla om den var riktigt varm”. Jag stirrade chockat, ljudet av fräsande saliv klingade som klockor i mitt huvud. Hon bara log och sa att vid så hög värme dör allt ändå”Det är ingen fara.” För mig blev stekpannan ett magiskt föremål jag aldrig kommer glömma, oavsett hur mycket diskmedel som används.
Droppen kom när familjens gamla tax slickade tallrikarna efter maten. Efter kräftskivan tog svärfar en djup skål med potatisgratäng och ställde den på golvet till hunden, som glufsade i sig resterna. Sedan hamnade samma skål direkt i diskmaskinen, bland övriga tallrikar, som om drömmen aldrig vill ta slut.
Jag protesterade, sa att det är äckligt att äta ur en tallrik efter hunden, men blev mest betraktad som någon som saknar förståelse för vardagens magi. “Diskmaskinen tar allt,” log de. Jag föreslog att jag kunde äta ur hundskålen nästa gång om det nu spelade så liten roll; svärmor såg plötsligt mycket kränkt ut. Jag förstår inte varför det är så svårt att acceptera mitt perspektiv. Min man tycker att jag överdriverkanske har han rätt, ändå känns det som om jag lever i någon underlig saga jag inte vill vara med i.
Nu drömmer jag mig bort, ut ur Stockholm, till någon plats långt från familjemiddagar med återanvända soppskålar och spottdrypande stekpannor. Någonstans där samtalen kan stanna vid telefonen, där natten är lång och ingen knackar på dörren. Jag vill inte snärja min man i detta, men jag vill heller inte gå, för allt hos dem känns så främmande och svårt att uthärda.
