När jag tänker tillbaka på den tiden då jag gick i pension, minns jag hur jag bodde ensam i en stor tvåa mitt i centrala Göteborg. Precis som så många andra pensionärer i vårt gamla hus hade jag mer plats än vad jag egentligen behövde. En stor lägenhet krävs när barnen är små och familjen samlas under ett tak, men när barnen flyttat ut och livet skingrat oss, kändes lägenheten plötsligt bara ödslig och överväldigande. Hemmet, som en gång varit fyllt av röster och skratt, blev istället en påminnelse om ensamheten. Man ska egentligen renovera när man blir äldre, men varken orken eller den lilla pensionen räckte till tapetsering och moderna bekvämligheter.
Hälften av pensionen gick till att betala el, värme och avgift ändå använde jag knappt hälften av kvadratmetrarna. Städningen blev mig övermäktig; fönstren väntade tålmodigt på att bli putsade, golven behövde skuras och allt kändes som ett evigt uppdrag i det som var mitt hem men också min börda.
Jag förstod att det var dags att flytta, men sköt upp beslutet år efter år. Jag hade blivit fäst vid både lägenheten och området, och tanken på att lämna var ångestfylld. Mitt liv fanns här alla vänner, alla minnen. Men till slut insåg jag att jag varken hade pengar eller kraft att fortsätta på samma sätt. Åldern gjorde sitt.
Det var tack vare min dotter Ingrid och svärsonen Anders jag till slut klarade att flytta. De hjälpte mig att hitta en etta på Hisingen, och såg till att den blev fräsch och trivsam. Trots att det nya hemmet var betydligt mindre, har jag aldrig ångrat beslutet.
En ensam pensionär klarar sig bäst i en mindre lägenhet. Räkningarna har krympt, det tar bara en timme att storstäda, och dagligen behövs bara lite plock. Allt jag behöver möbler, porslin och hushållsapparater får plats utan att det känns trångt.
De förra hyresgästerna lämnade kvar ett stort hörnskåp, som fick ersätta både skafferi och linneskåp. Vissa saker flyttade ut på balkongen. I rummet stannade bara det nödvändigaste: soffa, väggskåp, soffbord.
Jag gjorde mig av med sen gammalt sparade saker: slitna möbler, porslin, prylar som samlat damm och minnen. Här fanns ingen plats för sådant nu, och jag saknade dem inte längre. De hade blivit onödiga bördor.
Många tror att en etta är för trång för att bo bekvämt. Det stämmer kanske om man värderar gäster högt; har man ofta sovande gäster är det besvärligt. Men sådana gäster har jag sällan. Jag har ett eget liv, mina vanor, och känner att någon annans närvaro i mitt lilla hem skulle störa min lugna tillvaro. Jag saknar varken sängplatser eller sovgäster.
Dottern min och hennes familj bor nära, hälsar på ibland men reser hem mot kvällen. Mina väninnor gör samma sak vi fikar, pratar och sedan går de hem till sitt. Jag vill helt enkelt inte dela mitt lilla krypin över natten.
Alla har vi vår syn på hur man vill leva sina äldre dagar. Vissa vill hellre stanna i sin gamla, rymliga lägenhet, även om ytan blivit för stor, medan andra gärna skalar ner till något mindre och bekvämare. Jag behöver ingen stor våning längre, och skulle min hälsa och ekonomi tillåta hade jag kunnat bo kvar själv i en trea, men nu passar ettan mig bäst.
Det viktigaste när man står inför valet att flytta eller att stanna är inte bara storleken. Man måste fundera på allt runt omkring: Ligger det nära apotek, affär och vårdcentral? Är barn och barnbarn på rimligt avstånd så att besöken inte blir besvärliga? Finns det en park eller torg att promenera till? Sådant gör livet som pensionär både lättare och trevligare.
