Min man och jag har varit gifta i nästan sju år, och innan dess hade vi känt varandra länge. Under den här tiden har vi båda jobbat hårt och lyckats spara ihop till vårt eget hus, som vi byggt själva.
Innan dess bodde vi i min mans lägenhet i Uppsala. Han hade renoverat den strax före bröllopet. Trots att många år har gått är lägenheten fortfarande i väldigt gott skick.
När vi väl flyttade in i huset fanns det aldrig på kartan att vi skulle hyra ut lägenheten till någon. Vi ville inte riskera att den fina standarden förstördes, så vi lämnade den tom.
För sex månader sedan fick vi en till lägenhet i centrala Uppsala av mina föräldrar. Att sälja den kändes meningslöst, eftersom vi redan hade täckt de största kostnaderna med huset.
Tillsammans med min man bestämde vi att vi skulle fixa till lägenheten lite längre fram måla om och byta möbler. Allt för att förbereda inför eventuella framtida hyresgäster, men inte just nu.
Så båda lägenheterna stod tomma. Detta lade min svägerska märke till vid en släktmiddag.
Hon började prata om att vi hade två lägenheter som bara stod och samlade damm. En lägenhet är ju rimlig, men två det ansåg hon vara rent slöseri. Speciellt när man har en familj att ta hand om.
Bakgrunden är att hon och hennes make försökte köpa hus utanför Stockholm men kommit bara halvvägs. De drog sig för att ta bolån eftersom deras löner inte räckte till.
Diskussionen blev snabbt obehaglig. Min svägerska förklarade hur hon såg på saken vi borde sälja en av lägenheterna, hjälpa henne och hennes man med pengarna, och resten kunde vi sätta på banken med liten ränta. Hon sa inte att det rörde sig om en gåva de tänkte såklart betala tillbaka, men det skulle ta flera år!
Jag såg direkt att min man blev illa till mods. Grejen är att vi redan brukar hjälpa vår familj så mycket vi kan, både med tid och ekonomi. Men ett sådant här krav var av en annan kaliber.
Det kändes därför lämpligt att jag svarade henne direkt. Jag sa att frågan är mycket allvarlig. Om vi säljer en lägenhet så har de fått sin bostad, och vi har bara kvar lite pengar på banken. Då står vi plötsligt utan boende själva.
Man vet ju heller aldrig när eller om hela summan vi lånat ut någonsin kommer tillbaka. Sådana här stora ekonomiska frågor måste hanteras med största försiktighet, oavsett släktband.
Inte oväntat blev stämningen runt bordet spänd. Min svägerska såg sårad ut och min man försökte byta samtalsämne.
