Två vuxna barn och inte får jag någon hjälp från dem. De kommer och hälsar på, som om de checkar in på ett spa, bara för att koppla av. Och jag blir som en värdinna ska ta emot, samla alla, laga mat, städa och passa upp på dem. Inte hjälper de till, än mindre erbjuder de sig att betala för något.
Jag har en son och en dotter. För mig är de alltid mina barn, men de är vuxna människor med egna familjer. Min son har två barn och min dotter har ett än så länge. Jag bor kvar i mitt hus ute på landet, så barnen och barnbarnen kommer ofta och hälsar på. Men för varje år tycker jag att besöken bara blir mer och mer krävande.
Barnen är så vana att komma hit, som till någon slags semesterstuga. Jag får stå för allt husarbete från att laga mat till att handla. Gästrummen bäddas och allt fixas inför deras ankomst, maten handlas hem och jag lagar alltid olika rätter. Det har alltid varit tradition i vår familj att ta emot gäster på det sättet. Min mamma brukade alltid ta emot oss så: med uppdukade bord och omsorg. Men jag och min syster var aldrig en börda vi förstod att det var jobbigt för mamma att göra allt själv. Vi diskade, såg efter barnen, hjälpte till med städningen och handlandet, för att underlätta. Hon bad oss aldrig om något.
Nu kommer mina barn, och har någon tömt en tallrik i diskhon, ja då säger de tack. Jag har egentligen inget att säga om min svärson och svärdotter de är gäster, och mig är de inte så nära hur man än tänker. Men det gör mig ledsen att min dotter och son inte förstår att hjälpa till. De kommer, äter, sitter och tittar på tv eller lämnar barnbarnen hos mig för att själva åka och hälsa på vänner eller ta en promenad. Jag får stå för all disk, laga lunch och middag, moppa golv och ordna när det är så mycket folk här i huset. Och dessutom ta hand om barnbarnen.
Det blir tyngre för varje gång, för ryggen börjar värka och jag har inte lika mycket ork att stå i köket längre. Men min uppfostran hindrar mig jag kan bara inte låta bli och ignorera allt, och bara sitta ner. Det går ju inte, man ska ta emot gäster som det anstår. Jag ser fram emot helgerna, men sen tar det en hel vecka innan jag hämtat mig efter dessa bravader.
Jag tror att jag behöver hjälp, men det känns olustigt att be om det. Jag är rädd att barnen ska ta illa upp och tro att jag inte är glad över deras besök. Och klart jag är glad, men det är tungt att bära allt själv. Och det finns så mycket att göra i huset som jag inte klarar av själv längre. Men jag skäms för mycket för att säga något. Och barnen sliter med sitt; ska de behöva jobba hos mig också?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, för min egen stolta uppfostran står i vägen! Att klara allt själv är svårt, jag är så trött. Egentligen behöver jag verkligen hjälp, hur man än vänder på det. Samtidigt känns det pinsamt att be om det vi är inte vana att fråga om hjälp, vi ska ju klara oss själva, det var så våra föräldrar lärde oss. Så jag gnisslar på, kan inte förmå mig att säga ifrån. Det är urjobbigt, men ändå inte så att någon kan ta illa upp. Jag förstår inte varför mina barn inte inser att jag inte är tjugo längre och att jag inte har orken som förr. Ingen har, men ändå känns det ensamt och lite sorgligt. Jag vet verkligen inte hur jag ska bryta den här cirkeln.
