Vad tycker ni egentligen om att bli väckta av telefonsamtal i ottan?
På sistone har min mans svägerska börjat ringa oss klockan fem på morgonen. Inte ens min mans mobil är på tyst då, för hans syster ringer honom samtidigt. Knappast har vi hunnit slå upp ögonen förrän telefonerna låter. Deras fräckhet är verkligen otrolig.
När jag äntligen svarar hör jag:
Sover ni fortfarande? Vi måste åka innan elva det är viktigt. Håll koll på barnen! De står redan framför er grind.
Innan vi ens hinner säga något lägger de på.
Jag och min man bara tittar på varandra alldeles förvånade. Vilka barnbarn är det som står där i gryningen, och varför framför vår förbannade grind?
Min man klär snabbt på sig och går ut. Våra hundar ylar som galna det MÅSTE alltså vara någon där.
Jodå, tre av våra barnbarn står uppradade vid staketet. Jag blir helt paff.
Vi får in barnen, och jag börjar ringa deras föräldrar för att förstå vad som pågår. Svaret låter:
Tycker ni inte alls om era barnbarn? Ni hjälper ju aldrig till ekonomiskt eller ger presenter det minsta ni kan göra är att umgås med dem ibland. Vi måste iväg på viktiga ärenden nu. Passa på att visa er från er bästa sida inför barnen.
Jag och min man kan inte tro våra öron. Minsta barnbarnet är dessutom bara åtta månader, utan vare sig blöjor eller barnmat med sig.
Tur att det finns ett Ica Maxi som har öppet dygnet runt här i Uppsala. Min man åker dit och köper allt som småttingarna behöver. De måste ju ändå ha något att äta.
Vi sliter med barnen halva dagen. De är trötta och gnälliga, vill absolut inte sova och gråter mest hela tiden. Inte konstigt, när de blir väckta så här tidigt.
Föräldrarna kommer inte förrän klockan tre på eftermiddagen. Då har vi ringt flera gånger och nästan tjatat hit dem. Det är verkligen ett jätteansvar att passa andras barn så här.
Dessutom klagar de på att vi köpt fel sorts mat och blöjor. Men inköpen tog de med sig hem ändå.
Vi vet inte nu hur vi ska skydda oss mot att det blir så här igen. Vi är faktiskt rädda att vi ska vakna och hitta barnbarnen utanför grinden igen klockan fem. Jag är fortfarande omskakad efter det som händeMen precis innan vi går och lägger oss, efter att huset äntligen blivit tyst, ringer min telefon igen. Vi rycker till. Men den här gången är det sms:
“Tack för att ni ställde upp barnen berättade att de haft roligt ändå.”
Jag tittar på min man. Vi skrattar trötta, men något mjuknar inom oss. Kanske, tänker jag, ska vi sätta grinden i säkerhetsläge och säga ifrån oftare. Men samtidigt, där i blicken vi ger varandra mitt i all irritation, sömnbrist och kaos finns något annat: minnet av små barnhänder, ett leende från åtta-månadersbebisen, syskon som kramades i soffan.
Vi bestämmer oss: Nästa gång sätter vi mobilen på tyst. Och kanske köper hem en extra uppsättning blöjor. För säkerhets skull. Man vet aldrig vad som väntar bakom grinden klockan fem på morgonen, men vi vet nu att vi trots allt klarar lite mer än vi trodde.
