Min fru växte upp i en varm och kärleksfull familj. Men när hennes pappa var 57 år gammal, gick hennes mamma tyvärr bort. Det var självklart väldigt svårt för min svärfar att hantera sorgen. Vi beslutade oss därför för att sälja hans lägenhet, dela pengarna och låta honom flytta in hos oss tills han skulle känna sig bättre och kanske komma över sin saknad. Det kändes som en bra lösning.
Jag trodde att han skulle bo hos oss i ungefär ett halvår, och att han därefter skulle köpa en egen lägenhet igen. Men så blev det inte. Han trivdes utmärkt med att bo hos oss. När det kom till utgifter, mat och hushållskostnader, bidrog han inte med någon krona. Jag lagade maten åt honom, tvättade hans kläder och höll hans rum städat. Allt han gjorde var att gå till jobbet hans liv kändes som en ständig semester.
Så här bodde han hemma hos oss i elva år. Efter ett tag började han allt oftare komma med pekpinnar om vad vi borde göra och hur vi skulle göra det, han satte upp egna regler i hemmet, och till slut blev vi riktigt trötta på det. Då bestämde vi oss för att köpa ett hus åt honom utanför Malmö. Han är frisk och stark, fortfarande pigg, så han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.
Vi köpte ett hus och ordnade allt han behövde för att kunna bo där. Men min svärfar började hitta på historier om hjärtproblem och andra besvär. Han fantiserar mest för att kunna fortsätta vara hos oss. Men jag vill inte det längre. Jag vill bara få koppla av och vara med min egen familj. Jag är trött. Vad ska jag göra?
