Min svärfar trodde att vi skulle fortsätta att stötta honom.

Uncategorized

Author I want to knowReading 2 minViews 3Published by April 1, 2026

Min fru växte upp i en varm och kärleksfull familj. Men när hennes pappa var 57 år gammal, gick hennes mamma tyvärr bort. Det var självklart väldigt svårt för min svärfar att hantera sorgen. Vi beslutade oss därför för att sälja hans lägenhet, dela pengarna och låta honom flytta in hos oss tills han skulle känna sig bättre och kanske komma över sin saknad. Det kändes som en bra lösning.

Jag trodde att han skulle bo hos oss i ungefär ett halvår, och att han därefter skulle köpa en egen lägenhet igen. Men så blev det inte. Han trivdes utmärkt med att bo hos oss. När det kom till utgifter, mat och hushållskostnader, bidrog han inte med någon krona. Jag lagade maten åt honom, tvättade hans kläder och höll hans rum städat. Allt han gjorde var att gå till jobbet hans liv kändes som en ständig semester.

Så här bodde han hemma hos oss i elva år. Efter ett tag började han allt oftare komma med pekpinnar om vad vi borde göra och hur vi skulle göra det, han satte upp egna regler i hemmet, och till slut blev vi riktigt trötta på det. Då bestämde vi oss för att köpa ett hus åt honom utanför Malmö. Han är frisk och stark, fortfarande pigg, så han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Vi köpte ett hus och ordnade allt han behövde för att kunna bo där. Men min svärfar började hitta på historier om hjärtproblem och andra besvär. Han fantiserar mest för att kunna fortsätta vara hos oss. Men jag vill inte det längre. Jag vill bara få koppla av och vara med min egen familj. Jag är trött. Vad ska jag göra?

Add a comment

Min svärfar trodde att vi skulle fortsätta att stötta honom.

Livet som månen: ibland är det fullmåne, ibland går den ner Jag trodde vårt äktenskap var orubbligt och evigt, som universum. Men så blev det inte… Jag träffade min blivande man på KI (Karolinska Institutet) när vi båda var läkarstudenter. Vi gifte oss under femte året. Svärmor gav oss en bröllopsresa till Jugoslavien (nuvarande Slovenien) och nyckeln till en lägenhet som gåva. Och detta var bara början. Som nygifta flyttade vi direkt in i en rymlig trea i Stockholm. Svärföräldrarna stöttade oss stort. Varje år reste jag och min man runt i Europa tack vare hans föräldrar. Vi var unga och lyckliga. Ett helt liv framför oss. Dima var virolog, jag var allmänläkare. Vi jobbade, botade och älskade. Snart föddes våra söner: Daniel och Viktor. Nu, många år senare, inser jag att mitt liv då var som en mäktig flod. Jag levde bokstavligt talat i lyx i över ett decennium tillsammans med min man. Sedan rasade allt plötsligt samman på en sekund. …Samtal på dörren. Jag öppnar. Utanför står en vacker, bekymrad ung kvinna. – Kan jag hjälpa dig? frågar jag lugnt. – Är du Sofia? Då är jag här för dig. Får jag komma in? säger den okända flickan nervöst. – Varsågod in, svarar jag, redan nyfiken. Jag ser att hon är lite gravid. – Sofia, jag heter Tanja. Det är pinsamt att erkänna, men jag älskar din man väldigt mycket. Dima älskar mig också. Vi ska få barn, säger Tanja rakt ut. – Jaså? Något mer? fräser jag. – Ja, säger hon och tar fram en vacker ask ur rockfickan. – Ta emot den här, Sofia. Jag öppnar asken – ett guldring ligger där. – Vad menar du? Tror du du kan köpa min man? Dima är inte till salu! Ta tillbaka det där! – Sofia, jag vill inte såra dig! Jag har så dåligt samvete! Jag vet inte vad jag ska göra. Mamma har alltid sagt: “Om du ger ditt hjärta till någon annans man, förstör du ditt eget liv!” Men jag kan inte leva utan Dima! Ta i alla fall ringen, så känns det kanske lite bättre… säger Tanja och bryter ut i gråt. Ett ögonblick känner jag medkänsla… Men vem kommer känna medkänsla för mig? Den här flickan har stulit min lycka – och nu tycker jag synd om henne? Jag ger tillbaka asken och sätter ut min rival. Från och med den stunden rasade mitt liv. Svärmor ringer: Dima lämnar oss. Hon kommer hem till oss och ber mig packa hans saker. Jag pekar mot garderoben utan att riktigt förstå vad som händer. Svärmor packar prydligt en resväska hon haft med sig. – Sofia, vi är ändå släkt. Dima och Tanja – ja, var de möts, där suger de sig fast, försöker hon trösta. Ett halvår senare får Dima och Tanja en dotter. Rykten säger att Dima till och med adopterade Tanjas dotter från ett tidigare äktenskap. Han besöker aldrig våra söner. Via svärmor får barnen lite pengar i underhåll. Det var 90-tal. Jag blev inlagd för nervsammanbrott. Daniel och Viktor flyttade till svärmor, som älskade barnen och skämde bort dem. När jag blev utskriven skyndade jag till svärmor. Men mina pojkar vägrade följa med hem. “Hos farmor är det god mat, inga utskällningar och obegränsat med sött.” Jag kunde inte säga emot. Svärmor höll om barnen och bad: – Sofia, låt pojkarna bo här. Du måste ändå sälja din trea. Det är jobbigt, och barnen behöver tillsyn. Vi tror inte du klarar hyran själv. En liten etta räcker åt dig, eller hur? Så blev jag av med både man och snart nog mina barn också. Jag bytte bort vår stora lägenhet mot en liten etta i ett gammalt hyreshus. Slitna tapeter, uråldrad badrum och trägolv. Mina söner bodde kvar hos farmor. Jag fick träffa dem vid stora helger. – Sofia, du ska inte störa pojkarnas ro, sa svärmor. Du ska ju ordna dig ett nytt liv. Jag och mina söner gled ifrån varandra. Det var som om bandet klipptes av. Jag kände inte längre smaken av livet. Min mormor brukade säga: “Livet är som månen – ibland full, ibland tunn.” Jag förstod att det inte kunde fortsätta så här, annars skulle jag tappa förståndet. Något rasande och oväntat behövdes. Nog av att vara den duktiga flickan – andra trampade ju på mig. Jag hade ändå gått ut KI med toppbetyg. Genom jobbet kom jag på konferens i Frankrike. Där mötte jag en serbisk läkare, Jovan. Jag förstår inte hur vi kommunicerade, men det krävdes inga ord. Det blev en galen förälskelse. Efter tio dagar var konferensen slut och jag tvingades hem. Men den där korta affären återupplivade mig. Jag flög på moln! Sen blev det fler romanser, men inget seriöst. Svärmor sa: – Sofia, du har blivit så vacker! En riktig vårkvinna! Men ändå var jag ensam. Bästa vännen Olya skulle flytta för gott till Grekland. – Sofia, jag gifter mig med en grek nu. Trött på svenska fyllon. Nu vill jag leva som en riktig kvinna, grinade Olya. – Varför gråta? Du ska ju börja om! Fyrtio är nya tiden i livet! – Sofia, min Alex vet inget. Jag vill presentera dig för honom. Kanske kan du trösta honom. Du kan få honom! Jaha, det var så jag plockade upp en övergiven man. Så blev Alex min make. Han hade sina brister… Men den största av dem vägde tyngre än alla hans fördelar. Han drack. Rejält. Men kärleken är blind… Jag blev beroende av min alkoholist! Sedan kom: …Narkologer, rehab, mina tårar. Allt förgäves. Jag gav aldrig upp. – Sofia, DU vill att jag bli nykterist, JAG vill det inte, sa Alex. Och ändå tänkte jag aldrig lämna honom! Jag ville kämpa för honom, som den där Tanja en gång kämpade för Dima. Det tog sju år… Till slut blev Alex nykter. Han fick jobb som chaufför på bårhuset. Synen av det varje dag hade effekt. Äntligen en ordentlig man som kommer hem lugn och framför allt nykter! Olya brukade häpna när hon kom på besök från Grekland: – Alex dricker inte? Kan inte tro det! Jag bara skrattade: – Ingen bytes- eller returrätt! …Mina söner är vuxna nu. Lite över trettio. Ogifta. Efter allt de såg under barndomen vill de inte gifta sig. Kanske blir det svårt att få barnbarn. Lite om mitt ex: Hans andra fru Tanja har druckit ihjäl sig. Deras dotter är ensamstående mamma nu. Dima gifte om sig för tredje gången – med en sjuksköterska från sin mottagning. Strax innan det frågade han försiktigt våra söner: – Skulle mamma vilja börja om? Jag svarade, stenhårt: – Bara när man ser grisar flyga! Så aldrig i livet!