När jag gifte mig med min fru, visste jag att hon hade en dotter från ett tidigare äktenskap. Hennes mamma hade flyttat utomlands och lämnat flickan hos min fru. Tyvärr är deras relation rätt spänd, och de små presenterna som mamman skickar till dottern gör henne inte glad; hon saknar verkligen sin mammas närvaro. Till att börja med bodde min bonusdotter hos sin mormor, min svärmor, men till slut flyttade hon hem till oss.
Jag hade hoppats på att vi skulle få en bra relation, men trots alla mina försök har vi aldrig kommit överens. Hon ser mig bara som en främling och ignorerar mina försök till kontakt. I stället försöker hon få kontroll över situationen, och söker stöd hos sin mormor och min fru när hon inte får som hon vill. Det frustrerar mig att jag förväntas ta hand om henne och sätta gränser, men jag har egentligen ingen auktoritet att göra det. Min fru och svärmor säger aldrig ifrån eller sätter upp klara regler, så det blir mitt ansvar att hantera hennes otåliga beteende. Som ett resultat har hon blivit bortskämd och svårkontrollerad.
Jag tillbringar väldigt mycket tid med henne eftersom min fru arbetar långa dagar, och min svärmor är bara på besök korta stunder. Jag känner mig utmattad och önskar verkligen att jag kunde få lite tid för mig själv eller tänka på mitt eget jobb. Men de kritiserar mig för att jag inte är lika mild mot henne som de vill att jag ska vara. Om de inte hade lagt så mycket press på mig, hade kanske vår relation kunnat bli bättre.
Just nu ångrar jag att jag gifte mig med någon som hade barn, för jag är riktigt chockad över hennes beteende, hennes lättja och den oreda hon lämnar efter sig. Jag förstår att jag aldrig kan ersätta hennes mamma och känner mig inte som en riktig pappa för henne. Det hela har blivit ännu mer komplicerat nu när jag vet att min fru är gravid och att det inte finns någon återvändo.
Jag kom på en plan för att få henne att frivilligt flytta till sin mormor, eftersom det verkar vara det enda som kan fungera för mig. Förhoppningsvis leder det till en mer harmonisk vardag för oss båda.
Det jag har lärt mig är att man måste vara ärlig mot sig själv och acceptera sina egna begränsningar, särskilt när man hamnar mitt i svåra familjesituationer.
