Bovete istället för tryffel
Jag stod vid spisen och betraktade såsen som långsamt skar sig i kastrullen efter att jag kämpat med den i två timmar. En gräddig tryffelsås till kantarellrisotto skulle vara sammetslen och jämn, nästan som om den levde. Istället flöt fettet ovanpå, grunden lade sig i klumpar på botten.
Jag sänkte värmen och började sakta arbeta i nya små tärningar kallt smör, varsamt i cirklar. Händerna mindes rörelsen själva. Det hann bli mörkt utanför fönstret, gatlyktorna tändes och på gatan nedanför Norr Mälarstrand brusade trafiken. En vanlig oktoberkväll i Stockholm.
Maja, är det länge kvar? Jag har varit hungrig sedan två.
Johan stod i dörröppningen till köket. Han brukade stå där, aldrig kliva in, som om köket var min skyddszon och lika gärna kunde ligga på en annan plats. Bara händerna i fickorna och den där blicken som jag, trots tjugotre år tillsammans, aldrig helt lärt mig tyda. Inte otålighet. Något annat.
Tjugo minuter till, svarade jag utan att vända mig om. Såsen trilskas lite.
Tjugo minuter. Jaha.
Han försvann till vardagsrummet, sjönk ner i soffan, satte på TV:n alldeles för högt och sänkte direkt nästan till noll. Ännu ett av alla subtila tecken jag lärt mig tolka.
Såsen blev färdig till slut. Inte perfekt, men nära. Risotton var som den skulle vara, precis lagom seg. Jag la upp på tallrik, dekorerade med tunt hyvlad svart tryffel jag köpt av en torghandlare på Östermalmshallen för pengar som förr räckte till lunch med väninnan på ett bra café.
Jag dukade. Tände ljus. Inte för romantikens skull, utan för att både maten och jag såg bättre ut i skenet. Ljuset döljer de värsta spåren av trötthet runt ögonen.
Johan satte sig, tog sin gaffel, tittade på tallriken. Länge.
Risotto igen, sa han till slut.
Du ville ha något med svamp.
Jag sa svamp, det måste inte alltid bli risotto. Åt det på restaurangen hos Stefan förra veckan, där gör en riktig kock det, du vet. Inte riktigt jämförbart.
Jag satte mig mittemot. Tog min egen gaffel.
Smaka först.
Han tog en tugga, tuggade segt, som om han utvärderade rödvin på provning.
Riset är lite överkokt.
Riset är rätt, al dente, som det ska.
Enligt dig. Okej.
Vi åt under tystnad. Jag såg på ljusen. Han stirrade i tallriken, samma oförklarliga min. Utanför levde Stockholm sitt liv brådskande, susande, helt ovetande om risotton på mitt bord.
Såsen är lite tung, sa han när han nästan ätit upp.
Jag svarade inte.
Undrar du varför jag säger det? För att jag är ärlig. Du vill utvecklas som kock, inte bara bli klappad på huvudet.
Jag frågade inte, sa jag.
Synd.
Sen gick han för att se på fotbollen. Jag röjde av, diskade, skrapade såsrester ur kastrullen såsen som kostat lika mycket som en fin parfym och som jag gjort om tre gånger för att bli rätt. Den där franska boken i såsteknik jag läst på kurs för flera tusen kronor, jag mindes exakt. Allt för att få det perfekt.
Lite tung.
Jag la händerna mot diskbänken, såg vattnet snurra ner i avloppet. Torkade av. Släckte ljuset och gick och lade mig. En vanlig kväll.
***
Solveig kom till oss på lördagen vid tre. Hon ringde alltid i förväg, fyrtio minuter innan, så jag hann plocka i vardagsrummet och baka något till kaffet. Svärmor var en sådan som la märke till oreda men aldrig sa något, bara svepte med blicken längs fönsterbrädan.
Hon var sjuttioåtta. Liten, spenslig, ryggen rak som en tonårings. Hennes man dog för sex år sen, sedan dess levde hon kvar själv i sin lägenhet i Hornstull, trots att Johan propsat på att hon skulle flytta in till oss. Jag bad henne aldrig. Vi visste båda, och både lät bli att nämna det.
Den här lördagen tyckte jag hon såg blekare ut än vanligt, där jag öppnade dörren.
Slå dig ner, Solveig. Jag har bakat valnötskaka.
Tack Maja. Är Johan hemma?
Han gick till Stefan. Kommer senare.
Hon nickade och gick direkt till köket. Det var ovanligt, oftast gick hon till vardagsrummet där hennes favoritfåtölj stod vid fönstret.
Jag hällde upp kaffe, skar upp kakan. Vi satte oss mittemot varandra.
Hur mår du? frågade jag.
Rätt bra. Lite högt blodtryck bara.
Hon tog en bit kaka, tuggade försiktigt.
Gott, sa hon, och det kom så varmt och enkelt att det knep till i halsen på mig.
Vi satt tysta. Solveig drack sitt kaffe sakta och såg ut genom fönstret, ut på de grånade träden utanför.
Maja, får jag fråga dig något? Du blir inte ledsen?
Jag försöker att inte bli det.
Hon tittade länge på mig.
Minns du att du var arkitekt?
Jag blev ställd.
Såklart jag minns.
En duktig arkitekt?
Det sa folk.
Jag vet att du var det. Jag såg dina projekt. Som den våningen på Östermalm? Jag har hälsat på där. Det var så vackert. Jag tänkte: en människa som ser rummet.
Jag såg på henne.
Vart vill du komma, Solveig?
Hon satte ifrån sig koppen. Lugnt, så som folk gör som levt hela livet med att inget får knaka eller klirra.
Att jag skäms, sa hon lågt.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Solveig talade aldrig på det sättet. Hon tillhörde en generation där man teg om det väsentliga.
Jag borde sagt nåt för länge sen. Kanske för tio år sen när du slutade jobba. Men jag lät bli, tänkte att det inte var min sak. Trodde du kanske ville själv. Kanske skulle det vara så.
Hon fogade ihop händerna på bordet. Hennes fingrar var långa och fina än idag.
Johan gillar inte avancerad mat.
Jag trodde jag hört fel.
Va?
Han gillar det inte. Har aldrig gjort. Han har haft magproblem ända sedan han var ung, Maja. Läkaren rekommenderade honom redan då att bara äta enkelt: gröt, soppa, kokt kött. Bovete med pannbiff, det är hans favorit sen barndomen. Vanlig pannbiff och bovete med smör. Han kan äta det varje dag.
Det blev alldeles tyst i köket. Bara kylskåpet surrade svagt, långt borta.
Men varför då, började jag och rösten var nästan min men ändå inte.
Varför han bad om anklever och tryffel och klagade att såsen inte var silkeslen nog, sa hon för mig. Ja.
Solveig mötte min blick. Där fanns något kallt och tungt. Inte ilska. Inte ens medlidande. Något äldre.
För att han gillar själva uppvisningen. Han tycker om att se dig kämpa. Att du springer fram och tillbaka, lägger pengar och tid och kraft, och sen sitter och väntar på hans omdöme. Han gillar att säga att det inte är tillräckligt. Det får honom att känna sig överlägsen.
Jag satte ner min kopp, långsamt.
Förstår du vad du säger?
Ja. Jag har tänkt på detta länge. Jag vet vad jag säger.
Och du har varit tyst i tio år.
Jag var tyst i trettioåtta. Ända sen Arne gjorde likadant mot mig.
Arne. Arne Holm, hennes make, Johans pappa. Jag hann knappt lära känna honom, han dog året efter vårt bröllop. En stor, bullrig man med fina manér bland folk.
Han var en finsmakare, sa Solveig, och det lät bittert men vänligt. Också. Jag lagade mat och slet, men han klagade: såsen för fet, köttet för torrt. Och en dag såg jag honom äta bovete och pannbiff hos sin mor ute på landet tre tallrikar. Med smör, med bröd. Han bara åt, log och sa inget. Bara åt och var lycklig.
Jag satt och lyssnade. Regnet kom utanför.
Då förstod jag. Men jag gick inte. Det var en annan tid, man gick inte. Och Johan såg hur det fungerade. Att man kan hålla någon kvar så. Han tog vid.
Han gör det med flit, sade jag. Inte en fråga längre. Bara ett konstaterande.
Jag tror inte han tänker så varje gång. Människor lever som de lärt. Som de alltid gjort, som de vant sig att känna sig viktiga på andras bekostnad.
Jag reste mig. Inte för att gå, men det var omöjligt att sitta kvar. Jag gick till fönstret och såg regnet, såg S:t Eriksgatan försvinna i dimma där folk med paraplyer skyndade förbi.
Tio år.
Tio år av matlagningskurser först grund, sen avancerade, sen specialkurser i fransk och italiensk mat. Böcker, videor, chattgrupper med kockar på internet. Jag jagade ingredienser på Bondens Marknad, matchade viner, låg vaken med idéer om såser. Jag trodde det var mitt nya kall. Mitt efter arkitekturen.
Men han ville bara ha bovete. Innerst inne.
Varför säger du det till mig nu? frågade jag utan att vända mig.
För att jag är gammal, sa Solveig enkelt. Och för att du är ung än. Femtioett det är ingen ålder. Det är nästan som att börja om.
Jag vände mig, såg att hon menade allvar.
Och också för att jag har skuld, la hon till sakta. Inte medvetet, men jag lät honom bli sådan. Det är min skuld. Jag kan i alla fall ge dig sanningen.
Jag satte mig igen, tog min kalla kopp.
Han kommer inte ändra sig, sa hon. Jag säger inte vad du ska göra. Men du ska veta.
Vi drack kaffe färdigt, nästan tyst. Sen hjälpte jag henne på med kappan och knäppte knapparna, hennes händer skakade ibland.
Kakan var väldigt god, sa hon i dörren.
Tack.
Så enkel, så hemlagad. Det bästa du bakat till mig.
Hon gick. Jag stod länge i hallen och såg på Johans jackor.
***
Två veckor till lagade jag som vanligt, drevs vidare av vana. Gjorde ankrillette, kokade skaldjurssoppa efter lång jakt på humrar, gjorde en japanskinspirerad dessert.
Johan åt. Klagade. Jag lyssnade, men var som bakom glas nu. Jag såg mig själv utifrån: här river jag citronskal, här tillsätter jag saffran, här bär jag ut tallriken och väntar. Han tar besticken. Den där sekunden innan ett ord fälls, den såg jag nu.
Och det var njutning där. Inte av maten, utan av maktspelet.
Jag mindes mina projekt som arkitekt. Hur jag såg rummet, pratade med klienter, hittade deras outtalade önskningar, glädjen när de klev in i de färdiga rummen.
Jag hade haft en egen liten studio på Luntmakargatan med två kollegor. Billigt kaffe, evighetsdiskussioner om färger och material.
Johan sa att det inte var på riktigt. Familjen eller knegandet på byggen. Han tjänade bra, varför jobba? Klienter är krävande, bättre med nerverna hemma. Någon måste vara på plats.
Jag valde familjen. Fyrtiotvå år. Tänkte jag skulle hinna tillbaka.
Tio år har gått.
Jag tog upp telefonen och skrev till Karin Björk. Vi hade jobbat ihop då. Hon har eget kontor nu. Vi hördes ibland om jul och påsk, höll avstånd.
Karin, hej! Vill du ta en fika snart?
Hon svarade efter en halvtimme.
Maja! Självklart! När?
***
Vi satt på ett café vid Hornsgatan. Karin hade kortare hår nu, silvertrådar i det, som hon bar alldeles öppet. Det passade henne.
Du ser pigg ut, sa hon.
Du är en kass lögnare, svarade jag.
Hon skrattade.
Okej. Du ser trött ut men bra.
Vi beställde kaffe. Jag visste inte hur jag skulle börja. Glodde bara ut genom fönstret på Södermalm.
Har du plats för någon? En som mig?
Hon såg på mig länge.
Är du allvarlig?
Ja.
Tio år sedan du ritade något professionellt.
Jag har inte glömt. Tror jag.
Karin vred på koppen.
Jag har en stor nybyggnation ute vid Värmdö. Vi behöver någon extra. Men du får börja som praktikant, Maja. Programmen har ändrats, klienterna med. Är du beredd?
Jag är beredd.
Vad vill du ha i lön?
Kör hårt. Ge vad du tycker från början.
Karin såg något i min blick som övertygade henne.
Kom måndag, så får vi se.
Jag kom på måndagen. Varje dag tre veckor; lärde mig nytt, tog tillbaka gammalt. Gjorde bort mig ibland och skämdes, men kroppen minns mer än huvudet ibland.
Hemma lagade jag nu bovete.
Första gången av ren slump. Trött efter jobbet, sent hemma. Orkade inte krångla. Öppnade skåpet bovete, konserverad köttfärs, lite smör.
Kokade bovete, blandade med färs och smör, ställde fram. Ropade på Johan.
Han såg på tallriken som på en gåta.
Vad är det här?
Bovete med köttfärs.
Ser det. Mår du bra?
Är bara trött. Imorgon lagar jag något annat.
Han tog en sked. Åt tyst till slutet. Inte ett ord. Varken positivt eller negativt.
Det var också ett svar.
***
Två veckor senare kom samtalet. Jag var på väg hem efter en lång dag, tänkte på färgsättning till projektet i villan på Lidingö. Kom in, sparkade av mig skorna. TV:n hördes från vardagsrummet.
Var har du hållit hus? kved Johan utan att se på mig. Klockan är åtta.
Jobbat.
Karin igen.
Det är mitt jobb nu.
Han stängde av TV:n. Vände sig.
Maja. Det var inte så här vi kom överens.
Vad då överens?
Att du inte skulle vara borta jämt. Vi har ett hem här. Vad ska vi äta? Kylskåpet är tomt.
Det finns ägg, potatis och prickig korv. Gör en omelett.
Han såg ut som om jag pratade ett främmande språk.
Du skojar?
Nej. Jag säger bara vad som finns i kylen.
Och dina tryfflar då? Såser, allting. Är du medveten om att du faktiskt kan laga mat?
Jag tog av jackan. Hängde upp den.
Johan, kan vi prata? Lugnt.
Om vad?
Om oss. Om de här åren. Om vad den här lägenheten har blivit.
Jag såg hur han stelnade: axlarna drog ihop sig.
Vad? Jag jobbar, du är hemma.
Jag är inte hemma längre. Och jag tänker inte vara det.
Så det är så det blir. Bestämda beslut?
Jag försöker prata nu.
Han gick bort till fönstret, stod och gnuggade händerna, vände tillbaka.
Du har blivit någon annan. Vad har hänt? Vi hade ett bra liv. Du lagade, jag åt och gav betyg. Vår värld.
Din värld, Johan. Inte min.
Din mamma var här, va? Hon har varit här och sått split.
Jag såg på honom, mannen jag levt med i så många år, i hans föräldrars våning där jag aldrig riktigt känt mig hemma. Allt här var hans: takhöjden, väggarna, möblerna bestämda innan mig. Jag som är arkitekt har aldrig förändrat ett dugg.
Din mamma sa sanningen, sa jag. Bara det.
Vilken sanning? Att hon är en gammal kvinna som ställer till drama?
Att du gillar enkel mat. Att magen är känslig. Att du alltid älskat bovete och pannbiff.
En kort paus. Men en paus.
Det är nonsens, sa han.
För två veckor sen åt du utan ett enda ord.
Jag var hungrig!
Johan. Säg inte mer nu. Försök bara att vara tyst ett ögonblick.
Han stannade upp, såg på mig.
Jag vill inte bråka, sa jag. Jag vill prata. Kan du tänka dig att leva annorlunda? Utan spel. Bara som jämlikar.
Lång tystnad.
Jag har aldrig förnedrat dig, sa han till sist lågt. Jag har bara varit ärlig.
Du har spelat rollen av den som inte gillar bovete, medan jag kastat energi på tryfflar.
Tystnad.
Det var inte ärligt, la jag till. Inte med ilska, bara uppriktigt.
Han gick. Drog dörren till sovrummet tyst, inget dramatiskt.
Jag gick och stekte potatis. Åt ensam. Satt länge med mitt te och hörde honom vanka där inne.
***
De följande månaderna var som is som långsamt smälter. Inget drama, ingen stor gråt. Varje dag föll ännu en bit av våra gamla mönster bort.
Johan testade olika taktiker.
Först surade han. Gick omkring med martyrblick, väntade att jag skulle försona oss. Jag gjorde det aldrig. Laga vanlig mat, städa, jobba, komma hem.
Sen försökte han med vänlighet. Tulpaner från tunnelbanan. Förslag om att gå ut och äta. Vi åt ute. Han var artig, intresserad, försökte. Jag tänkte: kanske finns hopp.
Men nästa dag frågade han varför jag inte lagat något speciellt när hans vänner skulle komma på middag.
Det blir pasta och sallad, sa jag.
Pasta?
Ja.
På riktigt?
Japp.
Den där blicken kom igen, men nu såg jag den.
Efter några sådana tilldragelser kom gräl. Riktiga, högljudda, uppräkningar av allt han gjort för mig. Lägenhet, pengar, friheten att göra mina kurser. En investering som han inte fick tillbaka.
Du investerade, sa jag lugnt. Men jag är ingen fabrik, Johan. Man kan inte kräva utdelning från en människa.
Han förstod inte.
Solveig ringde en gång i veckan. Kort, vänligt. Håll ut, sade hon någon gång. En gång frågade hon:
Är han arg på mig?
Lite.
Låt honom vara det. Jag är på din sida nu. För första gången är jag det.
Det betydde något för mig.
I december gav Karin mig mitt första egna projekt: en mindre lägenhet på Kungsholmen åt en ung familj. Jag sov knappt, rädslan för att misslyckas var stor.
Men det gick.
Kunden, en kvinna i trettioårsåldern, steg in i vardagsrummet och stod, tyst, länge. Vände sig till mig:
Du är magisk, sa hon.
Jag mindes känslan av tillfredsställelse.
***
I februari insåg jag att det var slut med Johan och mig. Jag ville inte längre, men försökte ändå. Inget dramatiskt försökte finna något nytt i det gamla, men inget blev nytt. Han ville bara att jag skulle återgå till mitt gamla jag, den som väntar på hans dom i köket.
Hur vet man att någon är en manipulatör? När du inser att han inte vill ditt bästa, utan bara styrkan i sin egen åsikt, makten i att du väntar hans ord.
Johan var inte elak. Han drack inte, slog aldrig, var aldrig otrogen vad jag vet. På sitt sätt älskade han. Men det räcker inte.
I mars ansökte jag om skilsmässa.
Först trodde han det inte, sen försökte han övertala, sen blev han arg, och till sist uppgiven. Solveig talade med honom, och efter det kapitulerade han inombords. Lägenheten var hans. Jag visste det. Jag flyttade in hos min väninna Louise på Söder, bodde där i tre månader, tills jag hittade en liten hyrestvåa nära Mariatorget. Där valde jag varenda detalj själv, och det var en fröjd.
***
Nu har det gått ett år.
April. Femtioett. Körsbärsträden utanför står i blom på gården, jag vet inte sorten, men jag tittar ut varje morgon under tiden kaffet kokar.
Enkel kokkaffe. Fint brygg, men inget märkvärdigt.
Karin tog in mig som partner i januari. Fyra projekt nu, två leder jag själv. Jag sover igen, vaknar ibland med nya idéer men det är glädje, inte stress.
Solveig ringer en gång i veckan. Nyligen hälsade jag på henne och tog med en tårta. Vi drack te och talade om tiden. Om tystnaden. Om sorg som aldrig får tala, som går i arv tills någon säger stopp.
Solveig kunde inte säga stopp för sig själv, men hjälpte mig göra det. Det betyder något.
Johan bor kvar i lägenheten. Vi hörs ibland, sällan. Gemensamma vänner säger att han börjat gå på matlagningskurser. Om det är sant vet jag inte. Människor förändras ibland när det inte finns någon kvar att hålla på plats.
Jag tänker inte så ofta på honom. Ibland, när jag ser tryffel i delidisken då dröjer jag kvar ett ögonblick. Det finns något där, varken riktigt sorg eller riktigt skratt. Tio år sätter ändå sina spår.
Men jag vältrar mig inte i det.
Andreas träffade jag i september. Han kom som kund, ville göra om lägenheten efter att hans fru gått bort i cancer två år tidigare. Han bad: låt bli hennes foton, men gör det ljusare, så jag kan andas här igen.
Han är femtiotvå. Ingenjör, brobyggare. Jag tänkte: han bygger broar, jag bygger rum det finns en koppling.
Han är trygg. Inte tyst, utan riktigt trygg. Tittar mig i ögonen, ler när det är roligt. Försöker inte vara större än han är.
Vid andra mötet bjöd han mig på kaffe. Sen blev det promenader, mera kaffe, bio, ett par filmer som fick mig att minnas hur det kändes när någon bara var närvarande. Att det var länge sen jag kände det.
Vi har setts några månader. Ingen brådska. Vi har båda varit med om vårt.
Han kommer till mig om fredagarna.
***
Idag är det fredag.
Jag kom hem vid sex, packade upp. Köpte kycklinglår, potatis, lök, morot, dill. Gräddfil.
Av detta blir det en gratäng. Potatis i lager, kyckling, lök, morot, gräddfil över, in i ugnen en timme. Dill på i slutet.
Så lagar jag när det ska smaka hemtrevligt snarare än lyxigt.
Medan gratängen stod i ugnen bytte jag om och huset fylldes av lukt av lök, kyckling, smör och en gnutta vitlök. Min barndom, mormor brukade laga så.
Klockan sju ringde det på porttelefonen.
Jag öppnade. Andreas kom, med en kasse. En vinflaska stack upp.
Hej, sa han.
Hej. Vad luktar det?
Han doftade in.
Något gott. Potatis?
Gratäng. En timme kvar.
Perfekt, sa han. Hängde av sig jackan. Jag tog vin. Och det här.
Han tog upp en chokladask, enkel, mjölkchoklad med hasselnötter.
Du gillar nötter. Du sa det i september utanför konditoriet.
Jag stod där med den enkla asken och blev tyst.
Du minns sånt där.
Jag försöker.
Vi gick ut i köket. Jag kollade ugnen, han öppnade vin och fyllde våra glas. Slog sig ner på pallen.
Hur går det med projektet? Det på Östermalm?
Krävande kund. Vill ha allt billigt och snabbt.
Sånt händer.
Det ordnar sig. Fem meters takhöjd, det går att göra något bra där.
Han nickade, såg på när jag rörde om grytan.
Maja.
Ja?
Är du lycklig? Precis nu, alltså.
Jag mötte hans blick. Han var allvarlig.
Just nu, sa jag eftertänksamt. Ja. Just nu är jag det.
Bra, sa han, utan att säga mer.
Gratängen blev klar. Jag lät den stå en stund, hackade dill, la på. Fram med formen. Ingen dukning, inget särskilt ljus bara lampan.
Andreas såg på maten.
Det är fint.
Bara gratäng.
Den ser god ut. Och luktar fantastiskt. Kan du laga ful mat, ens?
Jag skrattade.
Har aldrig försökt.
Vi åt. Han bad om mer med en nick. Jag la på. Vi pratade om hans jobb, om att han ska hälsa på dottern i Lund i maj, om att jag vill någonstans i sommar bara för miljöombyte han föreslog Finland.
Sen te och enkla chokladbitar. Utanför andades Stockholm, aprilgrå, fjärran men levande.
Jag tänkte: Det är det här. Ingen fest. Bara en kväll. Bara någon som är närvarande, mat som luktar barndom, och inte ett enda ögonblick där jag måste vänta på ordet.
Jag tänker ibland på tryffelåren, på omak och bisk. På hur jag kämpade för att höra: tungt. Det gör mig ledsen, men bitterhet låter jag inte gro.
Kvinnans självkänsla läste jag i någon artikel. Men jag tror inte det är en medfödd egenskap, det skapas ibland raserar ibland byggs nytt vid femtioett, på en kontorsstol i Karins studio, där du känner dig dum men ändå stannar, och till sist hittar tillbaka till blicken.
Personliga gränser är ett modernt ord. Jag gillar inte modeord, men jag förstår nu innebörden: veta var jag slutar och någon annan börjar, utan murar. Bara en självklarhet: här är jag, här är mitt.
Lyckoreceptet är inte svårt. Göra det du kan. Vara med någon som ser dig. Laga det du vill. Inte vänta på omdömen.
Vad tänker du på? frågade Andreas.
Jag såg på honom, på värmen, på teet i hans händer.
På gratängen, svarade jag.
Han skrattade.
Det är en bra sak att tänka på.
Kanske den bästa, sa jag. Vill du ha mer te?
Gärna.
Jag hällde upp åt oss, satte tekannan på plats, såg ut på de vita träden.
Andreas.
Ja?
Du kommer aldrig säga att jag saltar maten för mycket, eller hur?
Han såg allvarligt på mig.
Inte för mycket salt. Det var lagom.
Och om jag någon gång saltar för mycket?
Han tänkte efter.
Då säger jag “lite mindre nästa gång”, och jag äter upp ändå.
Jag log.
Bra svar.
Jag försöker, sa han, och Tog sista chokladbiten. Sista, du tar inte illa upp?
Varsågod, sa jag.
Utanför vaggade vita grenar i vinden, Stockholm susade dunkelt vidare, staden som inte bryr sig om någons tallrikar, såser, tryfflar, bovete eller år som gått eller återstår. Staden lever. Och jag lever. Teet var varmt, ugnslukten låg kvar i min lilla tvåa, ett grönväxt i fönstret som jag köpte bara för att jag gillade färgen på bladen.
Jag bara gillade färgen.
Och nu är det så jag lever.
