Åtta år av småsaker
Mobilen ringde halv åtta på morgonen, precis när Elin stod vid spisen och väntade på att vattnet skulle börja koka i kastrullen. Spisen var gammal, en gasspis med gjutjärnsgaller, täckt av fett som hon aldrig lyckades skrubba bort helt, hur mycket hon än försökte. Varje morgon påminde det där fettet henne om att lägenheten inte var hennes, att det bott andra människor där, med sina vanor, sitt kaffe, sina liv.
Hon sneglade på skärmen. Karin.
Elin svarade.
Du har inte svarat på hans meddelande igen, sa dottern direkt istället för att hälsa.
God morgon, Karina lilla.
Mamma, jag är allvarlig. Han skrev till mig igår kväll. Säger att du ignorerar allt.
Vattnet kokade. Elin stängde av plattan och slängde ner en påse svart te. Billigt, i papperspåsar från någon lågprisbutik, fyrtio pack. Förr drack hon bara löste, helst från Ceylon som Viktor brukade köpa i en tebutik på Södermalm.
Han får säga vad han vill, sa Elin.
Mamma, fattar du vad du håller på med? Du bor i någon håla i Årsta nu, där finns det väl råttor, du är ensam, du fyller snart sextio
Jag är femtioåtta.
Det är i princip sextio! Och du lämnade en bra kille, en trea mitt i stan, ett normalt liv. För vadå?
Elin tittade ut genom fönstret. Utanför var novemberhimlen grå, en naken björk stack upp, och ett hörn av den bredvidliggande fyravåningshuset flagnade i gult. Någonstans där nere dunkade en spårvagn förbi. Rälsen här var gammal, vagnen lät så mycket att Elin inte kunde sova de första nätterna.
Sen vande hon sig.
Karin, jag är sen till jobbet.
Du vill aldrig prata på riktigt om det här!
Jag vill prata. Bara inte just nu. Kom på lördag istället? Jag kokar soppa.
Jag tänker inte åka till din lilla råtthåla.
Råtthålan igen. Ordet hade letat sig även in till Karin nu, säkert från Samantha.
Okej, sa Elin lugnt. Då pratar vi en annan gång.
Mamma
Jag älskar dig, Karin. Hej då.
Hon la mobilen på köksbordet. Lyfte på kastrullen och hällde upp teet i ett gammalt glas hon hittat i skåpet, bland andras kastruller och pryttlar. Det var ett sådant där riktigt tungt svenskt dricksglas, som äldre folk hade förr, och som hon inte sett på åtminstone trettio år. Tog en klunk. Teet var hett och lite bittert, och papperssmaken satt kvar.
Hon drack det stående, blickandes ut på björken.
Sen klädde hon på sig och gick ut.
***
Trapphuset luktade fukt och katt. På tredje våningen bodde en katt hon aldrig sett men ofta hört nattetid. Det fanns ingen hiss. Fyra trappor ner, förbi postfacken med trasiga dörrar och någons gamla pulka från förra vintern som stod i hörnet.
Ute var det max fem grader. Elin knäppte kappan och gick mot tunnelbanan. Hon hade knappt hunnit lära känna Årsta: sex månader här och fortfarande förvirrade bakgatorna ibland. Johanneshov, Årstaberg, Gullmarsplan. Gatorna var annorlunda jämfört med innerstan; bredare, lugnare, trädkantade. Människor skyndade förbi utan att mötas med blicken, som i hela Stockholm, men här fanns inte samma inre stress. Hon tyckte om det.
Hon köpte filmjölk och en halv limpa på ICA vid torget. Kassörskan, en ung tjej med gröna ögonlock, lyfte inte blicken. Elin räknade växeln, stoppade ner varorna i tygväskan och gick.
Tunnelbanan var varm och högljudd. Hon åkte stående, höll sig i öglan och tänkte på jobbet. Igår hade hon och David avslutat första blocket ritningar och idag skulle de ta itu med källartaket, som enligt allt sunt förnuft borde ha rasat ihop för länge sen om det inte vore för nåt byggmästarunder från 1800-talet.
Projektet låg i Enskede. En mindre herrgård från sent 1700-tal, huvudbyggnad plus två flyglar, samt något som en gång varit ett vagnslider men byggts om och byggts om igen så att man knappt visste vad som var kvar ursprungligen. Ägarna hade växlat, kommunen haft förråd där, sen stått tomt i över 20 år. Nu fanns det pengar, folk som ville göra kulturcenter, och så hade man hittat en projektgrupp. Elin var chef för restaureringen, David ansvarade för konstruktionerna.
Det här var riktigt jobb; inte sådana småfix som hon hållit på med de sista åren när hon bodde med Viktor och tog små beställningar på ombyggda tvåor bara för att göra något. Det här betydde något, fanns historia i väggarna.
***
David var redan på plats när hon kom. Han stod mitt i stora salen på bottenplan, i sin vanliga grå jacka, med måttbandet i handen och granskade taket.
God morgon, sa Elin när hon kom in.
Titta här, sa han bara och pekade på ett hörn där putsen lossnat och tegelmurverket syntes. Jag tror jag fattat varför taket bågnar. Bjälken där uppe har gått av, tvärs igenom. Det här är inte bara restaurering, det är mer byte.
Sprucken eller har den släppt i årsringarna?
Följ med, så visar jag.
De gick upp för trappan som redan delvis var förstärkt, men ändå knakade under stegen. Elin höll i räcket och luktade på gamla brädor torrt, lite sött, dammigt, lätt att känna igen men svårt att beskriva. Tidsdoft. Främmande människors liv som blivit en del av brädorna.
Hon gillade den doften. Alltid gjort.
David visade på bjälken. Hon satte sig på huk, lyste med ficklampa längs sprickan.
Inte i årsringarna, sa hon. Se åt vilket håll den går? Något tungt har stått här.
Jo. En maskin kanske.
Eller flera. De hade ju lager här.
David satte sig bredvid. Utanför, genom fönstret utan glas, susade vinden.
Så vi byter ut den, sa han.
Men enligt samma teknik. Jag hittade dokument i arkivet igår, såg ut som gammal fura, men av god kvalitet.
Finns knappast att få längre
Jodå, känner någon leverantör uppe i Hälsingland. Ska ringa dem.
David nickade och reste sig, borstade av knäna. Han var lång, gick alltid lite kutryggigt, och hade en vana att lyssna med huvudet lätt böjt, nästan som om han höll på med något för sig själv. Men det var bara en yta; han lyssnade och svarade alltid noggrant. På de fyra månader de jobbat ihop hade Elin vant sig vid det och uppskattade det.
Vill du ha te? frågade han. Jag tog med termos.
Gärna.
De gick ut i korridoren där hans väska stod. Han hällde upp, två plastmuggar. Gav henne en.
Du är lite sa han, men slutförde inte meningen utan såg bara på henne.
Lite vadå?
Väldigt samlad.
Elin log snett.
Det betyder att min dotter eller syster har ringt i morse.
Han frågade inte vidare. Bara räckte henne muggen.
Teet var gott. Löste.
***
Samantha dök upp i söndags, oannonserad. Hon ringde nerifrån: Öppna, jag har med en smörgåstårta! Elin öppnade.
Samantha, tre år äldre, bodde i Vasastan med sin man Gunnar, jobbade som ekonom på ett byggföretag, och hennes åsikter var, ska vi säga, föga förhandlingsbara. Hon klev in, inspekterade lägenheten och såg ut precis som alltid; en blandning av ömkan och triumf.
Herre Gud, sa Samantha. Är det där ett badrum eller en garderob?
Badrum.
Kaklet är sprucket.
Du har med smörgåstårtan?
Ja. Hon ställde kakan på köksbordet, granskade rummet ännu en gång. Men Elin, förklara för mig. Tre rum mitt i stan, parkett, högt i tak, en trygg man. Och så lämnar du? Misshandlade han dig?
Nej.
Var han otrogen?
Kanske, ingen aning. Kändes liksom inte viktigt mot slutet.
Men varför? Stack du för att du blivit galen nu på äldre dagar, fattar du det själv?
Elin sträckte sig efter tallrikar.
Kan vi släppa det där snacket.
Vadå, Elin? Jag är din syster! Ska jag säga nåt eller ska jag tiga? Karin ringer och gråter. Han hör av sig, undrar om jag vet något. Tycker han är en bra kille, faktiskt.
Han är en bra kille, för någon annan. Skär nu upp tårtan.
Du gör alltid så, skär tårtan, du vill aldrig snacka.
Jag har förklarat tusen gånger, Sam. Du har aldrig lyssnat.
Du har aldrig förklarat! Jag mådde dåligt. Alla mår dåligt ibland. Tror du jag alltid trivs med Gunnar? Men jag lämnar väl inte allt och flyttar till kollektiv på ålderns höst.
Det är inget kollektiv. Jag bor själv här.
Själv! Samantha slog ut med händerna. Du är femtioåtta, ensam här i den här hålan, jobbar för småslantar, och du påstår att allt är bra?
Elin såg på henne. Samantha var stor, varm, alltid i sin beiga stickade tröja, och hennes missförstånd var äkta. Hon förstod verkligen inte, och det gick inte att bli förbannad.
Syster, sa Elin mjukt. Du ska nog klara dig utan mig, sa Samantha.
Elin skakade på huvudet: Jodå, men då på mitt eget sätt.
Samantha stirrade.
Vad pratar du om?
Inget särskilt. Elin tog kniven och började skära smörgåstårtan. Vad är det i?
Kål. Samantha fortsatte glo misstänksamt. Är du okej, går du till nån psykolog?
Japp.
Och vad säger hen?
Hen säger att jag gör rätt.
Det säger de väl till alla, du betalar ju för det.
De drack te och åt smörgåstårta. Samantha snackade om Gunnar, hans rygg, om grannen som skaffat hund och att den skällde jämt. Elin lyssnade. Ute började det mörkna, himlen ovan björken blev lila.
När Samantha gick, stannade hon i dörren.
Du kunde skriva något till honom, Han är orolig.
Visst, sa Elin.
Hon visste att hon inte skulle göra det.
***
Hon och Viktor hade bott ihop i åtta år. Inte gifta, han tyckte inte om sådana formaliteter, vilket hon borde förstått tidigare.
Första två åren var annorlunda eller kändes så. Han var närvarande, tog henne till restaurang, teater, de åkte till Italien och Prag. Han sade att hon var smart, hade bra smak. Sen förändrades något, långsamt men säkert, som en spricka i ett gammalt hus.
Det började smått. En gång hade hon tagit på sin gröna klänning till hans jobbmiddag, stolt. Han såg på henne i hallen: Är du säker? Bara det. Hon bytte till svart klänning istället.
Sen följde anmärkningar om maten. Om hur hon pratade med hans vänner. Att hon borde lägga mindre tid på jobb som ändå inte ledde till något. Han sade det lugnt, med snäll ton, som om han gjorde henne en tjänst.
Elin, du fattar väl att restaurering liksom man kommer ingen vart där. Det är för folk utan ambitioner.
Jag har ambitioner.
Javisst. Han log. Du är en duktig specialist. Bara ganska medel. Det är okej. Alla kan inte vara bäst.
Hon sa inget då. Satt bara kvar i vardagsrummet längre än vanligt, stirrade i väggen, undrade varför hans ord gjorde så ont, så där vänliga ändå.
Han skrek aldrig. Slog aldrig. Han gjorde något annat: sakta, noggrant övertygade han henne om att hon var värdelös utan honom. Att hennes yrke var oviktigt, vänner ointressanta, smak enkel. Att hon borde vara tacksam för att hon ens fick vara med honom.
När hon kokade soppa tvivlade hon på om hon saltade rätt. När hon ringde kompisar undrade hon om det blev för ofta. Hon gick på möten och tänkte på om hon var för självsäker. Rösten inuti henne lät som hans.
Och så kom den där kvällen.
Hos hans vänner, Erik och Johanna, innerstan. Diskussionen blev om ett nytt lägenhetskomplex, Elin sa något om misslyckade fasadval och att byggherren sparade på arkitekten. Helt sakligt.
Viktor såg på henne och log det där välkända leendet.
Elin är specialist, sa han till Erik. Men du vet, det finns praktiker och teoretiker. Elin är mer av en teoretiker. Hon har inte gjort något större på länge.
Alla försattes i tystnad en sekund. Johanna såg på Elin. Erik lyfte sitt glas.
Elin log bara.
Hon åt upp, drack vin, pratade på. Tog taxi hem. Viktor babblade på om Eriks nya jobb, hon stirrade ut på natten i Stockholm och kände en enkel, glasklar känsla: jag orkar inte mer.
Inte han är en dålig man, inte jag är olycklig. Bara: jag orkar inte mer. Som en vägg.
Tre månader senare flyttade hon. Letade ny lägenhet, hittade denna i Årsta. Flyttade med två bilar. Viktor var bortrest. På köksbordet lämnade hon nyckeln och en lapp: Förlåt.
Hon funderade länge på varför hon skrev just det. Det bara blev så.
***
November i Årsta kändes annorlunda. Parken låg nära, så när hon gick hem från jobbet kunde hon vika av och gå mellan de gamla träden, även när det var mörkt. Löven låg blöta på gångarna, men i parken var det tyst. Luften luktade murken björk och våt bark; hon drog in doften som något livsviktigt.
Hemma var det kallt. Gamla element, ojämn värme, antingen brännhett eller iskallt. Kökskranen droppade. Flera samtal till hyresvärden, som lovade rörmokare. Ingen kom.
Elin köpte en packning på ByggMax och fixade det själv. Fyrtio minuter, två brutna naglar och ett svärord när skiftnyckeln slant och hon slog i armbågen. Sen vattnade hon kranen och tyst, inget dropp.
Kände sig märkligt stolt och fnissig.
På kvällarna satt hon vid köksbordet och jobbade. Bredde ut ritningarna, tände den gamla skrivbordslampan med grön glaskupa som hon köpt på Myrorna på nittiotalet. Viktor tålde den aldrig förstörde, tyckte han. I stan stod den undangömd i förrådet. Nu stod den på hedersplats.
Projektet gick långsamt men med verklig mening. Först mätningar, sedan arkivet, sedan skadeanalys, därefter förslag. Elin älskade tempot det gick inte att fuska. Antingen höll väggen eller så gjorde den inte. Historien antingen fanns eller var påhittad.
I Stockholms arkiv hittade hon gamla brev om herrgården. På 1800-talet ägdes den av familjen Björk, sedan gick den till en dotter som startade en liten flickskola. Revolutionen, sedan förråd. Dottern hette Margareta. På ett foto som Elin hittade såg Margareta ut att vara femtio, rak i ryggen, med den där blicken som ser rakt in i kameran och vet något fotografen missar.
Elin satt länge och studerade just det fotot.
Sen återgick hon till ritningarna.
***
En dag frågade David hur hon börjat med restaurering.
De satt i hans bil, motorn varm före avfärd mot arkivet. Första snön föll utanför, små vita korn.
På nittiotalet ritade jag nya bostadshus, kontor. Gott om jobb, bra betalt. Sen råkade jag halka in på restaurering av en liten kyrka i Uppland. Bara av en slump följde med en kompis. Och där, ja då visste jag.
Visste vad?
Vad jag ville göra. Att det var viktigare.
Han var tyst.
Det är ovanligt, sa han. Att veta vad som är viktigt.
Fattade du också?
Inte på en gång. Jag gjorde det förväntade länge. Stannade upp först efterhand.
Hon såg på honom. Han tittade ut i novembermörkret.
Och nu då?
Nu det här. Han nickade mot den osynliga herrgården någonstans bortom fönstret. Och det räcker.
Det luktade varmt i bilen, läder och morgonkaffe.
De startade och körde mot arkivet.
***
Viktor kom en onsdag.
Hon väntade honom inte. Dörrklockan ringde åtta på kvällen när hon satt med ritningar och åt grekisk yoghurt rakt ur burken. Ringen var gammal, som på alla dörrar här.
Elin trodde det var hyresvärden eller en granne.
Där stod Viktor i sin mörkblå yllekappa, med en liten bukett. Krysantemum. Hon avskydde dem han hade aldrig lärt sig det på åtta år.
Hej, sa han.
Hon blev ställd, stod tyst några sekunder.
Hur hittade du hit?
Karin sa det.
Alltså hon. Elin noterade det i huvudet för senare.
Vad vill du? frågade hon.
Prata. Han log smått. Hans vanliga leende. Släpper du in mig?
En sekund tänkte hon. Sen klev hon undan.
Han kom in. Scannade av hallen, såg trasiga tapeter, krokiga klädkrokar, hennes stövlar på dörrmattan.
Du bor verkligen här, konstaterade han.
Ja.
Elin Han tog hennes hand. Hon drog undan. Han blev inte sårad, bytte bara hand för buketten. Du jag förstår att du behövde tid. Men nu har det gått ett halvår. Det räcker väl.
Räcker med vadå?
Att vara själv. Det var det du ville. Eller vad det nu var Han gick ut i köket, såg ritningarna. Jobbar du?
Ja.
Vad då?
Restaurering av en herrgård i Enskede.
Jaha. Han sade det med det där överseende tonfallet. Det är nog bra för dig.
Både för mig och herrgården. Byggnaden är från 1700-talet.
Han ställde blommorna rakt på ritningarna. Hon flyttade undan dem.
Elin Fattar du vad du gör? Fattar du att du bor här? Han svepte med handen.
Jag vet var jag bor.
Jag vill att du kommer tillbaka.
Hon såg på honom. Viktor var fortfarande stilig, det gick inte att förneka. Sextiofem men såg yngre ut, lång, välklädd. Kappan satt fint.
Varför? frågade hon.
Han såg förvirrad ut, som om han inte väntat sig frågan.
Vadå varför?
Du vill ju ha mig tillbaka. Varför?
Jag han tvekade. Jag saknar dig.
Vad exakt saknar du?
Elin, vad är det här för samtal?
Ett vanligt samtal. Du säger att du saknar mig. Jag undrar vad, konkret.
Han tittade på henne, fick det där tålamodsprövade minnet.
Dig som människa. Vi har varit ihop åtta år.
Jag minns.
Och så bara tar du och försvinner?
Inte bara så. Elin korsade armarna. Hon stod i mjukisbyxor och den gamla stickade tröjan. Helt olik vad han vant sig vid. Jag gick i åtta år. Du såg det inte.
Jag förstår inte.
Nej.
Förklara.
Jag har förklarat. Rösten lugn. Minns du kvällen hos Erik och Johanna?
Vilken kväll?
Du sa att jag var teoretiker, att jag inte gjort något stort på länge. Inför era vänner.
Han tänkte ett ögonblick.
Jag skämtade väl bara kommer inte ihåg exakt.
Kanske. Elin nickade. Men det var bara ett i raden. Det var många sådana skämt. Och jag minns varenda ett.
Elin, du är överkänslig.
Möjligt.
Det var inte förminskande.
Okej. Fast det gjorde ont ändå.
För smågrejer alltså.
För åtta år av smågrejer.
Han var tyst. Scannade av köket, såg på glaset vid diskhon, lampan med grön kupa.
Och är du nöjd här? Han såg lite förvånad ut. På riktigt?
Elin funderade. Inte för honom, för sig själv.
Det varierar. Det är tungt ibland. Ensamt ibland. Elementen är kassa. Men bättre än där.
Det är ren inbillning.
Kanske. Men det är min inbillning.
Han tog på sig kappan.
Jag är ju ändå inte vem som helst för dig.
Nej, sa hon. Men inte min längre. Viktor, gå nu.
Han stod tyst en sekund, sen gick han ut i hallen, tog på sig skorna, öppnade dörren.
Du kommer ångra dig, sa han.
Inte hotfullt, bara sorgset.
Kanske, sa Elin.
Dörren smällde igen. Elin stod kvar, stirrade på ytterdörren med lilla titthålet. Sen gick hon till köket, ställde blommorna i en tom glasburk. I alla fall blommor slänga dem kändes för hårt.
Hon fortsatte med ritningarna.
Utanför dunkade spårvagnen förbi. En gång till, sen blev det tyst.
Hon märkte att hon inte längre störde sig på ljudet.
***
Presentationen av projektet var planerad till andra veckan i december. Det var första vändan, uppdragsgivaren ville se övergripande lösningar: vad rädda, vad återskapa, vad bygga nytt. Elin var väl förberedd. David också. De körde kvällsmöten över telefon, tog varje detalj.
En gång slogs de om en teknisk detalj, argumenterade i fyrtio minuter tills båda insåg att de egentligen var överens fast från olika håll: hon tänkte på utseendet, han på hållfastheten.
Du är hård ibland, sa han efteråt, men utan anklagelse.
Bara i jobbet.
Det är bra i jobbet.
Och det var det. Inget sentimentalt.
Elin log för sig själv efteråt.
***
Tre dagar före presentationen ringde Karin. Inte på morgonen, utan sent.
Mamma, sa hon med en röst hon inte haft på länge. Får jag komma förbi?
Kom du.
Karin kom med en flaska vin och såg ut som någon som bestämt sig för något men inte vet vad hon ska säga. Hon liknade Elin som ung, samma käklinje, händer. Trettiotvå år, designer, bodde med pojkvän i Hornstull.
De satt i köket, drack vin ur vanliga glas (Elin hade fått med sig ett enda vinglas och sparade det för fint men Karin protesterade).
Ringde han dig efter att ha besökt dig? frågade Karin.
Nej. Sms ibland.
Vad skriver han?
Lite allt möjligt, svarar inte alltid.
Karin snurrade på sitt glas.
Mamma, det var jag som berättade din adress för honom. Är du arg?
Nej.
Jag tänkte vet inte vad jag tänkte. Att ni kanske skulle prata ut.
Det gjorde vi.
Och?
Och inget. Han gick.
Karin var tyst. Sen sa hon, blickande ner i glaset:
Jag har stått på hans sida hela tiden, förstår du det?
Ja.
Jag tyckte du bara hade fått nån knäpp, att du skulle komma tillbaks till nåt normalt. Jag tyckte synd om honom, han verkade så ensam.
Han är duktig på det där.
Mmm. Karin såg henne i ögonen. Jag fattade först när han ringde efter ert snack. Han sa han sa att du alltid varit lite konstig. Att han stått ut, att han i princip varit snäll mot dig i åtta år.
Elin nickade.
Hans formulering. Ja.
Mamma. Karin såg på henne rakt, utan den där slöjan av irritation och överlägsenhet. Mådde du dåligt?
Mycket.
Varför berättade du aldrig?
Elin tänkte efter.
Kanske för att jag inte hade ord. När man inte blir slagen, när ingen är otrogen, när man inte blir utkastad, är det svårt att förklara varför det är så tomt. Speciellt för en dotter som sällan såg honom annat än när han var på sitt bästa humör.
Karin reste sig, gick runt bordet och kramade henne. Häftigt, oväntat. Elin tvekade, men kramade sedan tillbaks. Karins huvud var varmt, håret luktade päronschampoo, samma sort hon haft sen tonåren.
Du är inte dum i huvudet, viskade Karin. Moster Samantha hade fel.
Elin skrattade till, lågt.
Gott att höra.
De drack ur. Karin bläddrade bland ritningarna, frågade om herrgården, om fotot på Margareta. Hon är lik dig, mamma. Elin såg på fotot en gång till. Kanske.
Karin gick hem vid halv tolv, lovade att komma nästa lördag.
Elin diskade glasen, samlade ihop ritningarna, och stod en stund vid fönstret.
Inga spårvagnar längre, för sent. Gården var tyst och blå av lyktorna. I huset mitt emot brann ett fönster, någon rörde sig där.
Hon tänkte att hon borde ringa David om en detalj gällande källartaket, men det var sent och fick vänta till morgonen.
***
Presentation på projektkontoret. Uppdragsgivaren var allvarlig, med team av jurister och en äldre rådgivare kring kulturarv som ställde svåra, precisa frågor. Elin svarade. David fyllde i på konstruktionssidan. En gång frågade de om tidplanen för nya bjälkar till andra våningen. Elin sa som det var: Får vi tag på rätt trä i tid, klarar vi det; annars drar det ut tre veckor. Rådgivaren rynkade på pannan. Elin la till: Bättre jag säger det nu än att förklara försening sen.
Han nickade. Det var det han tyckte om mest, skulle det visa sig.
Efteråt, i korridoren. David höll papperna i handen.
Tror det här går vägen, sa han.
Jag tror det med.
Han såg på henne, folk passerade förbi.
Vill du käka middag? Finns ett bra hak här i närheten. Fira lite.
Hon såg på honom.
Gärna, sa hon.
De gick längs decemberkyliga Stockholm, Lilljeholmen, julbelysning och snö på taken. David gick bredvid, lätt lutad framåt enligt sin vana. De snackade om träslag, rådgivare, om att mörkret kommer alldeles för tidigt i december.
Restaurangen var liten och tyst, med tunga gardiner och träbord. Beställde varm mat och varsitt glas rött. Pratade länge inte bara om jobbet. Om staden, förändring, böcker. Hon märkte själv att hon aldrig tittade på klockan.
När de skulle gå hjälpte han henne med kappan. En enkel, vardaglig gest. Hon tänkte inte mer på det eller kanske just därför.
Utanför sa han:
Jag är glad att vi jobbar ihop.
Hon svarade:
Jag med.
De gick åt varsitt håll ner i tunnelbanan.
