Det liv som aldrig blev levt
Mamma, får jag ta en karamell ur asken? Bara en! Snälla! Lovisa smög som en räv kring skafferiet där Ingrid gömt de dyrbart införskaffade sötsakerna.
Nej! De är till julbordet. Om du äter upp dem nu, finns det inga kvar till nyår.
Lovisa tjurade till. Varför spelade det någon roll när man åt en karamell? Och det var ju inte som att hon bad om alla, bara en! Varför skulle mamma alltid hålla på så där? Om det fanns något gott, skulle det sparas, och om något var nytt och fint, så var det bara för söndagar eller kalas. Ibland längtade Lovisa så efter att ta en godis, ta på sig den nya röda klänningen som pappa köpt till henne i Stockholm, och gå hem till Maja. Lena fick i alla fall ha nya kläder till förskolan fast, hade Lovisa hört, hennes mamma sydde dem själv. Men vad gjorde det? Lena var ändå alltid elegantast i gruppen. Själv traskade Lovisa på i en gammal prickig klänning hon var så trött på.
Hon förstod inte då, som liten, hur svårt det varit för föräldrarna att få tag på dessa sötsaker och fina kläder. Ingrids arbete på biblioteket gav inte mycket, och Håkan var ingenjör. “Fixa”, “köa”, “få tag i” sådana ord hörde Lovisa redan i barndomen, när det handlade om någon ny sak, om något som inte fanns i affären. Så en dag fick hon ett par glittrande skor. Men efter köpet levde de nästan en månad på makaroner och potatis. Och ändå bar mamma aldrig skorna den första tiden hon bara tittade beundrande på dem. Just dessa skor minns Lovisa än, och som vuxen har hon kunnat se varje rispa och varje nedsliten sula framför sig.
Tiden gick och snart förändrades allt. Plötsligt fanns det överflöd i affärerna det fanns jeans, man kunde köpa sig nya kläder utan problem, barnen fick choklad lite när som helst. Nu var det pengarna som begränsade istället. Lovisa gick i åttan när Håkan kom hem och glatt ropade:
Jag fick jobbet!
Vad det egentligen betydde förstod hon inte, men festen runt middagsbordet gav hopp om bättre tider. Det nya gemensamma företaget jobbade med elektronik och Håkans talang kom till nytta. Något ändrades hos hennes evigt fundersamma, ofta trötte pappa. Han använde sina förmågor, och hans karriär tog fart.
Det blev lättare. Mamma satt inte längre på kvällarna med hushållsboken, försökte skrapa ihop pengar så Lovisa kunde få något nytt. Jeans, fina sneakers och annat dök upp. Lovisa avskrev tanken på att börja som lärling genast efter nian, och satsade istället på universitetet. Hon pluggade intensivt, glömde både fester och väninnor, och klarade inträdet galant. Nu kunde hon slappna av men Lovisa tänkte annorlunda. Först utbildning, sedan jobbet, sedan något annat. Hon ordnade examen med högsta betyg, fick ett riktigt bra arbete pappa hade kontakter nu och köpte till och med egen lägenhet och bil. Resor och allt. Men hon var fortfarande ensam.
Det bekymrade henne inte särskilt. Hon hade aldrig varit någon mönsterelev i livets skola, och beundrare fanns det tillräckligt av. Att binda sig, varför det? Så länge man var ung fanns det så mycket att hinna med. Barn kunde vänta.
När de första allvarliga känslorna kom, var Lovisa trettiofem. Hon och Viktor var kollegor, hade suttit i kontorsrummen intill i flera år men pratade mest om jobbet. Att Viktor tyckte om henne anade hon inte ens. Han var stilig, charmig och intelligent sådan Lovisa alltid gillat. Kallades till och med “Isdrottningen” av vissa kollegor. På en firmafest, lite på sniskan, lade hon plötsligt huvudet mot hans axel under en dans.
Gift dig med mig. Vi är båda framgångsrika, åldern är här nu. Vi borde starta en familj. Du har länge varit min favorit. Faktiskt mer än så. Jag älskar dig, Lovisa.
Hon småskrattade tyst:
Viktor, det är ju snicksnack! Livet har vi kvar. Vi har tid.
Men morgonen efter, när hon såg honom i ögonen, hörde hon plötsligt sig själv säga:
Jag säger ja.
Det blev ett riktigt svenskt bröllop. Ingrid grät av lycka, trodde inte hon skulle få se sitt barnbarn. Tre år gick, och Lovisa insåg att alla hennes framgångar var lite tomma jämfört med det hon fått genom att till sist våga det där steget, livet utvalt åt henne.
Han kommer aldrig Jag har inget framtid, mamma Lovisa kunde inte gråta, höll bara i läkarens papper. Varför var jag så korkad?
Vänta, mitt hjärta. Det är bara ett provsvar. Man vet aldrig. Kanske ändrar det sig.
När då? Pappren flög iväg över parketten i vardagsrummet.
Föräldrahemmet såg nästan ut som förr. De vägrade ta emot pengar till nya möbler eller renovering, trots att pappan var sjukpensionär och mamman bunden vid hemmet för hans skull. Lovisa hjälpte ändå till, mot deras vilja kylskåpet fylldes alltid och möblerna blev restaurerade så de såg nästan nya ut. Vintage, det passade nu. Flera år tidigare hade Lovisa ordnat renovering, men nu, när hon stirrade på samma gamla tapet, tänkte hon att någon gång borde hon fräscha upp väggarna. Underligt vad hjärnan hittar på när mycket andra är på väg att rasa…
Mamma, varför förstår du inte? Det är just tid jag inte har
De satt länge efteråt, såg hur skymningen smög in utan att riktigt märka den, telefonen ringde för döva öron. Lovisa vacklade mellan tårar och uppgiven jämnmod, samtalsämnet var uttömt. Plötsligt tackade hon, lite dröjande i mörkret:
Tack, mamma
För vad, mitt barn?
För att du lyssnade. För det finns ingen annan nu. Vem skulle annars bry sig?
Säg inte så! Ingrid la en hand över Lisas läppar. Du behöver oss! Viktor behöver dig!
Viktor? Inte längre.
Varför inte, Lovisa?
För att det här är mitt misslyckande, inte hans. Han har tid kvar. Och kanske kommer han fortfarande hinna få barn
Lovisa reste sig, gav mamman en snabb kram och, utan att höra på Ingrids protester, började gå hem.
Oroa dig inte, mamma. Det är ingen fara med mig. Hon skickade en slängkyss, gick ut och Ingrid sjönk trött ihop på stolen i hallen. “Varför just min dotter, Gud?”
Hon ville inte åka hem, så Lovisa gick mot ån. Det var kallt, blåsigt och folktomt längs Söder Mälarstrand. Någon hundägare, ett äldre par höll varandra i armkrok mot vinden.
När Lovisa såg dem försvinna började hon gråta igen. Hon hade också en gång drömt om att bli gammal tillsammans med någon, bygga ett gemensamt liv… Det blev inte så. Hon insåg plötsligt att hon hela denna tid älskat Viktor men skjutit känslorna framför sig precis som hon skjutit på hela sitt liv. Men nu var det oväsentligt. Älska någon, då gällde det ju att bry sig mer om honom än om sig själv.
Lutande över den mörka vattenspegeln minns hon promenaderna med sina föräldrar, barndomens enda glass, högtidligt inköpt även på vintern, och aldrig blev hon sjuk av den Med egna barn skulle hon aldrig gå där med glass.
Hon skakade av sig tankarna. Det fick vara nog med självömkan! Något måste få henne att fortsätta, även om allt kändes hopplöst värdelöst. Hon behövde hitta något nytt att leva för. Men vad? Hon visste inte. Men ett problem krävde ändå att lösas Viktors tid var nu inte längre hennes.
När Lovisa kom till bilen stod ett gäng tonårspojkar där. Hon såg sig om ingen annan i närheten. Rädslan kändes långt borta, istället kom någon obekant tomhet och ilska.
Hon stack in händerna i fickorna och gick rakt på dem.
Vad håller ni på med vid min bil?
Din bil? En pojke svarade.
Ja.
Under din motorhuv! Vi måste få ut den! De började prata i mun på varandra, och Lovisa insåg snart att hon inte var i fara.
Kan någon försöka förklara? En i taget, tack. Vad är under huven?
De såg på varann och den kortaste klev fram. “Ledaren”, tänkte Lovisa.
Det är en kattunge där. Vi såg honom krypa in under bilen och sen upp mellan hjulen. Han kan skada sig.
Lovisa höjde förvånat på ögonbrynen.
Är du säker?
Jag såg det! De kryper ibland in för att värma sig vid motorerna när det är kallt.
Lovisa tryckte på knappen, öppnade bilen och lyfte på motorhuven.
Men herregud! utbrast hon, medan pojkarna fiskade upp en svart, kämpande boll.
Jäklar vad han bits! sa ledaren och räckte över kattungen till Lovisa. Här! Ta!
Vad ska jag göra med honom? Jag har aldrig haft katt!
Det löser du! Mata honom ordentligt.
Killarna skrattade, vände om för att promenera vidare tills Lovisa kom på något, rotade i fickan och räckte dem en sedel.
Så man kan köpa kattmat, som mamma brukar säga.
Tack! grabbarna tog emot och vinkade.
Lovisa satte sig i bilen med den tysta stuga av päls i knäet.
Vad ska jag göra med dig?
Kattungen malde med smutsiga tassar i hennes ljusa rock, började spinna högt.
Jaha Här sitter jag, gammal och med katt precis som det ska vara. Kom, nu åker vi hem.
Hon sköt upp samtalet med Viktor tills nästa morgon och ägnade kvällen åt att tvätta och försöka mata den lilla katten.
Hur lyckades du samla på dig så här mycket loppor? Herre Gud! Hur kunde jag gå med på det här? Lovisa skrubbade kattungen i badkaret medan Viktor stod redo med handdukar.
Ovanligt… han verkar inte ett dugg rädd för vatten.
Han spinner dessutom. Hör du inte? Under huden är det motorvägar.
Hon svepte in en halvstor blöt katt i handdukarna.
Nu! Dags för mat!
När den lilla, mätta kattungen slutligen snusade vid Lovisas sida i soffan, samlade sig Viktor och frågade:
Lovisa, hur blev det? Vad sa läkarna?
Lovisa drog efter andan. Kanske bättre att säga det på morgonen, men varför skjuta upp något oundvikligt?
Vi måste skiljas, Viktor.
Vad nu? Varför det?
Eftersom jag aldrig kan få barn. Det är mitt fel. Du har fortfarande tid du kan hitta någon och bli pappa.
Viktor såg på henne som om hon blivit någon annan.
Så där enkelt? Du tror jag är någon maskin som bara ersätter en kvinna med en annan? Lovisa, vad är det med dig? Det viktigaste för mig är inte barn, det är att vara med dig. Men verkar som det inte spelar någon roll för dig du har redan bestämt dig.
Viktor tog kattungen under armen, sa:
I natt sover jag i arbetsrummet. Godnatt!
Lovisa nickade och lät honom gå. Hon började gråta när han lämnat rummet. Men tvivlet gnagde. Idag säger han så, men om två-tre år?
Hon låg sömnlös. Gick igenom sitt liv med Viktor i tankarna, vägde för och emot. Hon ville verkligen tro att hon gjorde rätt lite ädelhet nu kunde ju bli ett långt ånger senare. Viktor skulle aldrig kritisera henne för det, för han var en god man.
Hon somnade till slut, hoprullad i fåtöljen, hörde varken när Viktor gjorde i ordning eller när han fodrade katten och gick. Vaknade först till middag, invirad i en filt. På bordet låg en lapp: “Kommer hem ikväll vi måste prata. Tro inte att du kan lämna mig. Jag släpper dig inte. Älskar dig.”
Kattungen satt med stora, gröna ögon.
Vad? Lovisa reste sig, kroppen öm efter natten. Kaffe vill jag ha. Ska du ha?
För första gången på dagar log hon, när katten rusade till köket.
Snabb att anpassa dig, minsann
När kaffet puttrade insåg Lovisa att hon faktiskt mådde lite bättre idag. Om det var Viktors lapp eller tidens läkekraft spelade ingen roll. Det var inte lika tungt längre. Hon kunde ännu inte sätta ord på det, men någonting hängde i luften något hoppfullt.
Hon ringde jobbet och tog en ledig dag. Bokade klipptid, manikyr och gick ut.
Regnet smattrade över Stockholm, bilarna forslades fram genom vattenmassor. Lovisas paraply låg förstås kvar hemma, så hon var genomvåt när hon nådde bilen. Att vända och ge sig hemmåt lockade, men hon beslöt nej! Nu har det varit nog med tårar.
Väntetiden på salongen blev lång av försenade kunder. Lovisa bläddrade i närmaste magasin reklam, artiklar om barn och föräldraskap. Hon smålog bittert när hon såg omslaget av alla glossiga tidningar fick hon just den. Hon bläddrade och fastnade på en uppslag: pojken på bilden hade stora, lika gröna ögon, och hon kände instinktivt att hon kände honom. Någon tanke gnagde, men Lovisa vände blad och läste texten.
Frisören letade i rummet efter sin kund men Lovisa var borta, liksom tidningen.
Viktor höjde på ögonbrynen när Lovisa stormade in i hans rum, utan ett ord.
Titta! Hon räckte fram tidningen.
Vem är det där?
Jag vet inte. Bara namn och ålder står. Men titta!
Hon drog med honom till glasväggen mellan deras kontor, pekade på bilden i spegeln.
Påminner det inte om någon?
Viktor såg sig i spegeln och såg barnets spegelbild som en liten kopia av sig själv från trettio år sen.
Det är otroligt, Lovisa. Viktor läste texten, såg frågande upp. Men är du säker?
Nej. Jag vet ingenting. Och tidningen är gammal, kanske har han fått familj. Jag vet ingenting Men en sak vet jag. Jag vill aldrig mer skjuta på livet!
De hämtade Alexander från barnhemmet ett halvår senare. Efter två år hittade Lovisa i ett liknande magasin bilden på en liten flicka Malin, som fick bli deras dotter. Hon var så liten att hon aldrig kallat någon annan för mamma. Och sedan, en dag fem år senare, när Lovisa själv trodde att hennes kropp bara strulade på grund av för tidiga klimakteriebesvär, tappade hon hakan när läkaren sade:
Men du är gravid!
Julia föddes prick på dagen och blev en stor överraskning i familjen.
Ingrid hann träffa sitt yngsta barnbarn. Ett år efter Julias födelse tog sjukdomen över. Men den sista tiden ville hon bara vara med barnen.
Ni är min glädje I er lever mitt liv vidare
När Lovisa efter Ingrids bortgång rensade och hjälpte pappan inför flytten hem till sig själv, hittade hon en låda i garderoben. Hon öppnade och där låg mammas gamla skor. Lovisa föll i gråt, så att barnen rusade till.
Mamma, vad är det?! Alexander förstod inte vad som hänt.
Lovisa tryckte skorna mot bröstet, grät så att all sorg och tomhet rann ur henne. Hon hade klarat sig på begravningen, men nu brast allt.
Mamma, varför gråter du? Malin satte sig framför sin mamma, försökte få ögonkontakt, och när det inte gick, kramade hon bara om henne och grät hon med.
Julia tog genast upp ylandet, och till sist kom Viktor ut från köket, och han och Alexander fick tyst på flickorna:
Men nu räcker det! Lovisa, vad är det?
Flickorna tystnade och vände sig till pappa. Nu kunde de slappna av. Mamma skulle sluta gråta.
Vet du Hon har sparat dem I alla år
Lovisa la skorna åt sidan, hittade på hyllorna det “hemgift” mamma lagt ihop åt henne, men som hon själv lämnat kvar när hon gifte sig tyckte det inte passade det nya hemmet. Nu, när hon plockade fram prydligt vikta handdukar, lakan med broderier, lavendeldoftande tyg, insåg hon hur mamma sparat allt med kärlek. Ett påslakan, inköpt och aldrig använt, vackra spetsar och broderier bleknade med åren
Viktor Hur kan det vara så, att människan är borta men sakerna blir kvar? Varför skjuter vi på allt, väntar på rätt ögonblick, istället för att göra det nu? Det är ju orättvist.
Viktor kramade henne. Vad kunde han mer säga? Hon hade rätt.
Julia tryckte sig mot Lovisas ben, tittade upp med sina gröna ögon:
Mamma!
Lovisa stannade upp, först osäker, men Viktor nickade. Hon hukade sig:
Säg igen!
Mamma! Julia kröp upp i famnen. Mamma
Alexander och Malin klappade glatt i händerna.
Hon sa “mamma”! Nu får du leka, pappa!
Får väl ta er till Skansen.
När då? Malin hoppade ivrigt. På lördag?
Varför vänta till helgen? Lovisa kysste dottern. Inte skjuta upp till imorgon det vi kan göra idag. Kom, vi åker nu!
På golvet låg det gamla rederiet av saker kvar ja, det kunde vänta. Det visste hon nu med säkerhet.
Skjutande bilen genom regnet hörde hon barnens skratt där bak. Hon tänkte: Inte vet hon riktigt hur man gör barnen helt lyckliga det gör ingen förälder. Men hon kunde i alla fall lära dem detta: Skjut aldrig upp livet. “Sen” är mycket lurigt när man tror att ögonblicket är nära, så kan allt ha förändrats, och det kanske aldrig kommer.
Glass då, mamma?
Nu? Alexander såg förvånad ut. Vi har ju inte ens ätit lunch än!
Vi hinner. Eller hur?
Ja! ungarna jublade, och Viktor log.
Du skämmer bort dem, kära du!
Så ska det vara, min älskling. När om inte nu?
