Lilla Fågeln

Valborg! Vad dröjer du med? Jag väntar ju! Kom och sätt dig! Annika, Valborg Mattssons granne, vickade rastlöst på bänken under körsbärsträdet, tills hon hittade en bekväm plats.

Och vilket kvällsljus ändå! Varför sitta hemma? Där finns bara tv:n och katten Sigge. Tristessen vilar tung. Men på gården vår! Fast det bara är april är luften redan varm. Till och med det gamla körsbärsträdet, som Annikas man Stig planterade för många år sen, har slagit ut i blom. Och bänken därunder, den som Stig tillverkat själv, är nymålad och skinande. Den längtar efter att grannkärringarna återigen slår sig ner bredvid varandra och låter snacket rulla om barnbarnen, krämporna, livet och kärleken.

Vad annat vill kvinnor prata om? Oavsett att de känner varandra ut i fingerspetsarna, finns det alltid något nytt som kommer fram. Något att förundras över, älta tillsammans. Barnen blir vuxna, värker gör det mer och mer, och kärleken Kärleken, ja, den sinar lätt. Lyssnar man till någon som ännu har den blir allting lite lättare. Även om ens egen själ är tom så känns det hoppfullt när någon annan påminner om en värld där kärleken finns kvar, lyser och värmer, ger livet glöd.

Annika, som i kvarteret kallades Ann-Britt men alltid varit Annika för Valborg, hade känt sin granne så långt tillbaka hon kunde minnas. Över femtio år på samma våningsplan i ett hyreshus i Uppsala. Då de var små flickor låstes dörrarna sällan. Om de inte lekte i Annas lägenhet, så var de hos Valborgs mor. Men det där med lås lärde de sig när de som sexåringar gav sig ut på jakt efter lyckans fågel.

Det var när Annikas mormor var på besök och förklarade för flickorna att det viktigaste i livet är att fånga lyckans fågel och hålla den kvar. Då skulle allt gå lätt, och alla skulle vara nöjda.

De förstod inte mycket om livet, men tog fasta på alla. Vem ville inte att föräldrarna skulle leva i samförstånd? Så de bestämde sig för att hitta lyckans fågel.

Särskilt eftersom Annika var säker på var den bodde. I huset intill, hos den där sura gubben med skrovlig röst. Ibland tog han ut en stor, alla färgers fågel på gården högljudd, vacker och alldeles ovanlig. Bättre än på Skansen när de var där på söndagar med sina föräldrar.

Flickorna förberedde allt noga. Hittade en gammal bur på Annikas balkong, där det en gång bott en kanin från hennes mormors torp. Man måste ju sätta lyckofågeln någonstans att bara hålla i den i svansen hela tiden var otänkbart, särskilt när de sedan skulle få köpa GB-glass för veckopengen! De tog med brödskivor, kakor och Valborg packade även med en kola för säkerhets skull. Man vet aldrig godis tycker ju alla om!

De hade inte bråttom det gällde stora saker. Annikas mormor åkte hem, föräldrarna började packa inför sommaren i stugan vid Höga Kusten. Alla åkte tillsammans, två familjer i en Volvo Kombi, så att det inte blev så dyrt. De hyrde ett gammalt hus, vars trädgård var stor och med gungställning. Till havet var det ett stenkast.

Annika väntade på resan, men tyckte samtidigt synd om Valborg, som saknade mormor helt och hållet. Hur kan ett barn vara utan mormor? Vem skulle nu skämma bort henne när ingen såg? Vem skulle berätta en lång saga, inte den om Pannkakstårtan för att disken var kvar? Vem skulle sticka en solhatt så fin att man blev avundsjuk på dagis?

Om vi fångar fågeln så får du också en mormor, tänkte Annika. Kanske till och med en från samma by som hennes egen. Då skulle de kunna ses hela sommaren. För det var värt att kämpa!

Dagen innan de skulle åka till havet ropade de till sina mammor att de gick ut till varandra. Dörren stängdes försiktigt, så att ingen skulle höra skratten och ana något. De smög nerför trapporna.

Ute var det ödsligt och tyst, för hettan höll barnen inne. Hur skulle de hitta fågeln nu? Valborgs underläpp började darra, men Annika tänkte inte gråta för sådant. Om man ska få en mormor till Valborg, en låda glass och matchande prästkrageklänningar måste man handla! Ingen fågel inga nya pengar, inga glada föräldrar!

Raskt grep Annika Valborgs hand och gick mot porten till huset där gubben bodde. Det var många dörrar. Någon öppnade aldrig, någon skrek åt dem att sluta busa.

Men Annika och Valborg fortsatte knacka. Överallt samma fråga:

Var bor lyckans fågel?

De vuxna var oförstående, ruskade på huvudet eller såg arga ut. Någon hotade med att ta fram rottingen. De gömde sig för den ilskna tanten, men den gröna dörren med konstigt handtag undvek de framöver.

Till sist öppnade en äldre pojke dörren, ryckte på axlarna:

Kom in då.

Fågeln fanns inte där heller, men där var så mycket annat: masker från Afrika, snäckor som sorlade havsljud, en stor skeppsmodell med segel och små gubbar uppe i masterna.

Den har jag byggt med pappa. Heliga Anna.

Oj! Som jag! Annika glömde tid och rum.

Heter du Anna? Min mamma också.

Var är hon?

På jobbet. Kommer snart hem. Varför leker ni ensamma, blir ni inte skällda på?

Då minns flickorna varför de var där, att lunch för länge sedan passerat och att någon nog snart skulle ringa polisen.

Kom, Valborg, vi springer! Annika drog Valborg i armen.

Men pojken hann ifatt dem i dörren.

Vänta! Ta dessa!

Fjädrarna han sträckte fram var så vackra att de blev stumma av förundran.

Vad är det?

Påfågelfjädrar. Min mamma jobbar på Skansen. De är till er!

Andlös tog de emot gåvan och skyndade hem.

Där mötte dem kaoset. Gråtande mammor letade överallt och papporna rökte nervöst i väntan på polisen.

När de kom in på gården sjönk Valborgs mamma ihop på marken:

Ni är funna

Det blev både tårar, kramar och pappa Ahlbergs omilda händer över sittplatsen. Tur att tiden var knapp så straffet inte blev värre.

Några dagar senare, i hängmattan utanför sommarhuset, viskade flickorna till varandra:

Vet du, Valborg, vi behöver ingen lyckofågel.

Nej?

Mormor sa att lycka är när någon älskar dig.

Och?

Om vi inte var älskade, varför grät alla när vi försvann? Hade de varit likgiltiga skulle ingen varit rädd för oss. Eller hur?

Ja

Då är vi redan lyckliga!

Tror du?

Jag vet!

Sommaren blev det bästa barndomsminnet. Annika mindes alltid med glädje att någon fanns att minnas med och att fråga när minnet svek. Valborg höll mycket bättre reda på allt, kanske för att hon var lugnare, satt gärna och tänkte, fångade tankarna i rätt ordning. Så mindes hon allt i detalj, som igår.

Annika kände inte ens igen sin framtida man när de sågs första gångerna inte förrän hon kom hem till honom och såg modellen Heliga Anna på samma hylla, precis som då de var barn. Då lyfte hon ur boken påfågelfjädern hon sparat hela livet, visade den för honom.

Minns du?

De skrattade gott när han försökte minnas. Sedan följde trettio år av stillsam lycka, dotter, son, svåra år när Stig blev svårt sjuk men tack vare Annas envishet och läkare klarade sig. Tills den dag då tiden stannade, Annas andedräkt tog slut, när luften gick med Stig. Då fanns Valborg där, beredd. Hon slog vännen till sans, tröstade, höll om.

Håll ut, Annika! Dina barn behöver dig

Annika vaknade. Lyckan fanns kvar, om än halv. Det som blev över av Stigs gåva barnen, vuxna nu de behövde henne. Så länge någon står mellan barnet och himlen är det inget föräldralöst barn, brukade mormor säga. Så Annika satte sig att leva för barnbarnens skull, glädje till dem, hjälp till barnen. Väskan stod alltid redo för resor till Kalmar eller Göteborg, där barnen nu bodde. Eller väntade hon till sommarlov och huset fylldes av stoj, mjuka andetag tätt intill, och hennes säng var aldrig tom.

Frid kom åter, låg och mjuk som fjäder. Kanske inte så vacker som den gamla fjädern, men lika innerligt önskad.

Inte alla får det så. En del kan önska livet ut, och ändå regnar lyckan aldrig över dem. Valborg och Annika hade haft turen att förstå, redan som barn, vad kvinnors lycka egentligen var. För dem handlade det om levande barn, varma hem. Resten kunde man jobba för.

Valborg, hon kämpade och önskade. Barn blev det först inga i hennes och Antons äktenskap, trots stark kärlek som alla avundades. Syskonen tjatade två svägerskor, sju mostrar från båda håll ett evigt nosande och jämförande, vad de än gjorde. Alltid var Valborg fel.

Men Antons mor, Maria, var en pärla. Hon tog Valborg till sig direkt, blev hennes stöd. Maria var mjuk och kunde inte säga nej. Flyttade tvärs över gården för att inte tränga sig på, även när hennes egna döttrar tyckte det var fel. Hon visste att Valborg och Anton skulle ordna adoption i hemlighet, för släkten skulle inte acceptera annat än blodsband. Och när Valborg och Anton efter ett år kom hem med sin lille pojk, frågade ingen mer.

Anton jobbar på akademiska sjukhuset, men dog ändå plötsligt av en propp. Allt rasade för Valborg men nu var det Annas tur att ta över, att inte släppa taget.

Du har ju sonen, Valborg! Maria! Vem ska de luta sig mot, om du ger upp? Anton älskade dig innerligt! Ska du slänga bort hans kärlek? Nej, du måste respektera honom och er son. Kan inte ge upp!

Det hjälpte. Valborg fann tillbaka till livet, fostrade sonen Pavle till en stolt kapten i flottan. Oavsett postering, kom han alltid hem till Valborg, ibland med fru, ibland med barn. Svärdottern, Sofia, hade en son sedan tidigare från ett förhållande som sprack tidigt. När Pavle tog sonen till sig och Valborg omfamnade pojken direkt, smälte allting.

Hej! Jag är din farmor. Vill du ha en kanelbulle? Nej? Men vi kan titta efter paket under granen

Så enkelt får man en plats i ett barns hjärta.

Nu planerade Annika och Valborg för sommarstugan.

När drar vi till landet? undrade Annika, blickade upp mot skymningen och körsbärsblomman.

I helgen, när fönstren är tvättade.

Just det, påsk är tidig i år. Är barnbarnen på väg?

Bara två dagar, storpojken ska snart till Stockholm för högskoleproverna. De små kanske stannar några veckor efteråt. Och dina då?

Inte förrän till sommaren, det är skola. Får vänta.

Bara en och en halv månad!

Tiden sniglar sig när man väntar på det bästa. Men när det väl kommer, rusar det förbi. Vet du Annika?

Vad då?

För den där sekunden av glädje ger jag allt. Man lever länge på den, trär minnena som pärlor på tråd. Lyckan är alltid liten bara när du missar att se hur mycket du fått.

Så sant! Minns du vår jakt efter lyckofågeln?

Hur skulle jag kunna glömma? Valborg skrattade. Jag kunde inte sitta på en vecka, mamma blev så orolig, pappa gav sitt straff. Och du bredvid, lika dan!

Men, Valborg, menar du inte att vi faktiskt fångade den där fågeln redan som barn? Och att den följt oss, tyst och tryggt. Att vi fått det som andra bara drömmer om: våra familjer, våra män, våra barn och, viktigast barnbarnen. Visst är vi lyckliga?

Ja, du har rätt. Vi får tacka vår fågel att den fladdrade med fjädrarna just kring oss. Hoppas den viftar lite till, så att de vi älskar också får bli lyckligaValborg log stilla, plockade ned ett av körsbärsträdets vita blomblad som landat i hennes knä. Hon höll det mot ljuset.

Tänk ändå hur livet blivit, sa hon mjukt. Att vi började här och att vi fortfarande sitter kvar.

Annika lät handen vila över Valborgs. Doften av vår, ljudet av ett avlägset skratt från något öppet fönster. Och bänken, stadigt kvar där under trädet.

Så länge vi har varandra, viskade Annika, så kan ingen vinter dröja för evigt.

De satt tysta en stund, lät minnen och löften samsas i skymningstimmen. Fjärilar snuddade över gräsmattan, vinden bar toner av grillkvällar och nya blommor, och genom grenverket föll ljuset över två väninnor som vet vad kärlek och lycka egentligen är.

Just då föll ännu ett blomblad, landade i Annika hår. Valborg skrattade till och rättade det med varsam hand.

Fjädrar och blomblad, vännen. Det behövs inte mycket mer.

Och så satt de kvar, under sitt gamla körsbärsträd, tills kvällens sista ljus sakta vek undan och lyckans fågel, den som funnits bland dem hela livet, bredde sina vingar mjukt omkring dem en gång till.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Lilla Fågeln
Jag vet bäst – Men vad är det här, – Dmitrij satte sig trött på huk framför sin dotter och betraktade de rosa fläckarna på hennes kinder. – Igen… Fyraåriga Sonja stod mitt i rummet, tålmodig och ovanligt allvarsam för sin ålder. Hon hade redan vant sig vid dessa undersökningar, föräldrarnas bekymrade ansikten, eviga salvor och tabletter. Maria kom fram, satte sig bredvid sin man. Hennes fingrar strök försiktigt bort en hårslinga från dotterns ansikte. – De här medicinerna hjälper ju inte alls. Det är som om vi bara ger henne vatten. Och läkare på BVC… Läkare och läkare, jag vet inte. De har ändrat behandlingen för tredje gången, men resultatet är noll. Dmitrij reste sig och gnuggade näsroten. Utanför började dagen gry, lika grå och matt som så många andra. De gjorde sig snabbt i ordning – svepte in Sonja i en varm jacka och satt redan efter en halvtimme hemma hos Dmitrijs mamma. Olga suckade, skakade på huvudet och strök sitt barnbarn över ryggen. – Så liten och redan så mycket medicin. Det är en sån påfrestning för kroppen, – hon satte Sonja i knät och flickan kramade om sin farmor. – Det gör ont att se. – Vi skulle gärna slippa, – Maria satt på kanten av soffan och höll händerna hårt. – Men allergin vägrar ge sig. Vi har tagit bort allt. Precis allt. Hon äter bara basvaror – men ändå kommer utslagen. – Vad säger läkarna då? – Ingenting konkret. De kan inte lokalisera det. Vi tar prover, gör tester, men resultatet… – Maria viftade med handen mot dotterns kinder. Olga suckade och rättade till Sonjas krage. – Man får hoppas hon växer ifrån det. Det händer ju att barn gör det. Men nu finns det ju inget direkt uppmuntrande. Dmitrij såg tyst på sin dotter. Liten, smal. Stora, tankfulla ögon. Han strök henne över huvudet och mindes plötsligt sin egen barndom – hur han brukade stjäla bullar från köket, be om godis, äta mammas sylt direkt ur burken. Och hans dotter… Kokta grönsaker. Kokt kött. Vatten. Inga frukter, ingen sötsaker, ingen vanlig mat för barn. Fyra år och hennes diet strängare än någon magsårssjuk. – Vi vet verkligen inte vad mer vi ska utesluta, – sa han tyst. – Nu är det knappt något kvar. Hem åkte de tysta. Sonja somnade i baksätet och Dmitrij kastade ständiga blickar mot henne i backspegeln. Hon sov lugnt. Klådan märktes inte just nu. – Mamma ringde, – sa Maria plötsligt. – Hon undrar om vi kan ta med Sonja nästa helg. Hon har köpt biljetter till dockteatern, vill ta med sitt barnbarn. – Teater? – Dmitrij växlade. – Det är bra. Skönt för henne att tänkte på annat. – Jag tänkte samma. Hon behöver det. …På lördagen parkerade Dmitrij vid svärmors hus, lyfte ut Sonja ur bilbarnstolen. Dottern blinkade sömnigt med ögonen, gnuggade dem – hade fått gå upp tidigt, var trött. Han bar henne i sina armar och hon snuddade genast näsan mot hans hals, varm och lätt som en sparv. Tatjana Mikhailovna kom ut genom dörren i sin blommiga morgonrock, slog ut med armarna som om hon såg ett skeppsbrutet offer och inte sitt barnbarn. – Oj, mitt lilla hjärta, min sol, – hon lyfte Sonja och höll henne mot sin stora barm. – Så blek och smal hon är. Ni har förstört henne med dieter, ni svälter ihjäl barnet. Dmitrij tryckte ned händerna i fickorna, höll tillbaka sin irritation. Det var alltid samma sak. – Vi gör det här för hennes skull. Det är inte av lyx, tror mig. – Vilken nytta då? – svärmor snörpte på munnen, studerade barnbarnet som om Sonja kommit från koncentrationsläger. – Bara skinn och ben. Ett barn ska ju växa, ni svälter henne. Hon bar Sonja in i huset utan att se sig om, och dörren gick igen med ett klick. Dmitrij blev stående på trappan. Någonting skavde djupt inne i honom, en tankegång ville ta form men gled undan som dimma. Han gnuggade pannan, stod kvar en minut, lyssnade till tystnaden i den främmande trädgården, vände om och gick mot bilen. Barnfria helger – en konstig, nästan bortglömd känsla. På lördagen gick de till stormarknaden, fyllde vagnen med veckans mat. Hemma höll han på i tre timmar med den läckande kranen i badrummet. Maria rensade garderoben, packade gamla kläder i säckar för återvinning. Vanligt vardagskaos, men utan barnets röst kändes lägenheten fel, märkligt tom. På kvällen beställde de pizza – samma, med mozzarella och basilika, som Sonja inte fick äta. De öppnade en flaska rött vin. Satt i köket och pratade om ingenting – som de inte gjort på länge. Om jobbet, semesterplaner, renoveringen som aldrig blev klar. – Vad skönt det är, – sa Maria plötsligt och tystnade, bet sig i läppen. – Alltså… du fattar. Bara tyst. Lugnt. – Jag förstår, – Dmitrij lade sin hand över hennes. – Jag saknar henne också. Men lite vila gör oss gott. På söndagen körde han för att hämta dottern vid kvällningen. Solen sjönk och färgade gatan gyllene. Svärmors hus låg bortom gamla äppelträd, såg nästan hemtrevligt ut i skymningen. Dmitrij öppnade grindarna – gångjärnen gnällde – och stannade mitt i steget. På trappan satt hans dotter. Bredvid henne satt Tatjana Mikhailovna, överlycklig. Hon höll ett smörgåsbord. Stort, gyllenbrunt, glansigt av olja. Och Sonja åt. Kinderna kladdiga, smulor på hakan, ögonen lyste av lycka – som Dmitrij inte sett på länge. Några sekunder stod han bara där. Sedan steg något hett och argt inom honom. Han kastade sig fram, tog smörgåsbullen ur svärmors hand. – Vad är det här?! Tatjana Mikhailovna ryckte till och rödnade, hela ansiktet blossade. Hon började gestikulera med händerna, försökte slå bort hans ilska. – Det var bara en liten bit! Ingen fara, bara en bulle… Dmitrij brydde sig inte. Han lyfte Sonja, som tystnade skrämt och grep tag om hans jacka, och bar henne till bilen. Spände fast henne, fingrarna skakade. Sonja såg på honom med stora ögon, underläppen darrade. – Det är lugnt, lilla vän, – han strök henne över huvudet, försökte låta lugn. – Sitt här, pappa kommer strax. Han slog igen dörren och gick tillbaka till huset. Tatjana Mikhailovna stod kvar på trappen, pillade på morgonrocken, ansiktet fläckigt av oro. – Dima, du förstår inte… – Jag förstår inte?! – Han stannade, nu brast det. – Halvår! Halvår förstod vi inte vad som hände med vår dotter! Undersökningar, allergitester – fattar du hur mycket det kostade? Hur mycket oro, sömnlösa nätter?! Svärmor backade. – Jag ville ju bara väl… – Bara väl?! – Han steg till. – Vi har hållit henne vid liv på vatten och kokt kyckling! Tagit bort allt som kan finnas! Och du ger henne i smyg stekta bullar?! – Jag tränade upp hennes immunförsvar! – Svärmor sträckte på sig. – Gav henne lite i taget, så kroppen skulle vänja sig. Snart hade allt varit som vanligt – tack vare mig! Jag vet vad jag gör, jag har uppfostrat tre barn! Dmitrij såg på henne, kunde inte tro vad han hörde. Denna kvinna, som han stått ut med för fridens skull – hon skadade hans barn. Med flit. Tyckte sig veta bättre än läkarna. – Tre barn, – han upprepade tyst, och Tatjana Mikhailovna blev vit i ansiktet. – Men alla barn är olika. Sonja är inte din dotter, hon är min. Och du får inte träffa henne mer. – Vad säger du?! – svärmor grep tag om räcket. – Du har ingen rätt! – Jo. Han gick till bilen, hörde hennes skrik bakom sig. Men han vände sig inte om. Satt sig, startade motorn, svärmor dök upp i backspegeln, viftade med armarna. Han tryckte på gasen. Hemma väntade Maria i hallen, såg på sin mans ansikte och den gråtande dottern – förstod allt direkt. – Vad har hänt? Dmitrij berättade rakt, kort, känslolöst – ilskan var redan borta. Maria blev stelare och stelare i ansiktet, sedan tog hon telefonen. – Mamma. Ja, han har berättat. Hur kunde du? Dmitrij tog med Sonja till badrummet, tvättade bort resterna av smörgåsbullen och tårarna. Från köket hördes Marias bestämda röst, vass och främmande. Hon skällde ut sin mor som Dmitrij aldrig hört. Slutligen: «Innan vi vet vad hon är allergisk mot – du får inte träffa Sonja.» Två månader senare… Söndagslunch hos Olga hade blivit tradition. Idag stod det tårta på bordet: sockerkaka med grädde och jordgubbar. Och Sonja åt, med stor sked, kladdig överallt. Kinderna helt fria från utslag. – Vem hade kunnat gissa, – Olga skakade på huvudet. – Solrosolja. Så ovanlig allergi. – Läkaren sa att det bara är en på tusen, – Maria bredde bröd med smör. – När vi tog bort solrosolja och bara använde oliv – gick utslagen bort på två veckor. Dmitrij kunde inte sluta titta på sin dotter. Rosa kinder, glänsande ögon, grädde på näsan. Ett lyckligt barn som äntligen får äta vanlig mat. Tårta, kakor – allt som går att baka utan solrosolja. Det är mycket mer än man tror. Med svärmor var det kyligt. Tatjana Mikhailovna ringde och grät, bad om ursäkt. Maria pratade kort och kallt. Dmitrij – inte alls. Sonja sträckte sig efter mer tårta, Olga drog tallriken närmare. – Ät, lilla vän. Ät och må bra. Dmitrij lutade sig bakåt. Utanför föll regnet, men inne luktade det gott av bakverk och det var varmt. Dottern mådde bättre. Resten spelade ingen roll.