Mamma gick äntligen i pension för några år sedan. “Trött, helt slut i kroppen. Jobbet är stressigt, kollegorna kunde stressa ihjäl en och jag är inte tjugo längre. Nu vill jag leva lite för min egen skull, basta!” förkunnade hon med sin sedvanliga bestämdhet.
Ingen av oss hade invändningar att protestera mot mamma är ungefär lika meningsfullt som att försöka styra vädret i november.
Så nu bor hon på sin sommarstuga utanför Söderköping och lever sitt bästa liv: odlar pioner och västeråsgurkor, puffar på en cigarrill på altanen, dricker kaffe ur muminmugg. Ibland spetsat med lite punsch, ibland med en bok av Kerstin Ekman. Ställer saker i ordning, vilar från arbetslivet och känner en lätt rysning när hon minns jobbet och är tacksam för att barnbarnen är vuxna, så ingen skickar en hög ungar till henne hela sommaren.
Vi barn får också ett återkommande strategiskt råd:
Gå inte i pension förrän barnbarnen tagit examen från universitetet. Det är viktigt. Då har de blivit självständiga och ingen hänger dem på din redan slitna nacke. Barnbarnsbarnen? Nä, där är det deras egna föräldrars huvudvärk. Du får ha lite självbevarelsedrift.
I det stora hela har hon fått till det på landet: paketutlämning i ICA-bilen varje vecka, närlivs, fiber bredband, rosenrabatt under fönstret, syrendoft och tysta grannar. Allt är frid och fröjd tills mamma började känna sig, tja, lite uttråkad.
Så då fick mamma för sig att hon skulle bre ut några kvadratmeter betong på uppfarten. Den såg enligt mamma “för oglamorös ut” och man kan ju inte bara sitta och invänta nåd från Moder Jord, inte när internet finns.
Efter ett snabbt sök bokade hon in ett snabbt och väldigt självsäkert gäng från “Bygg & Fixarna Söderköping AB”. Fem man starka och deras boss hette Anders Svensson, men mamma kallade honom envist för “Anderspojken” trots att han såg ut som en fd hockeyback.
Två betongbilar står redan och spinner otåligt på vägen. Mamma står och betraktar skådespelet från altanen och nästan zappar till en serie, men då smyger Anders igång sin lilla föreställning:
Det går inte att göra såhär, det blir snett, så allting måste dubblas! Annars drar vi härifrån direkt. Ni får hitta ett annat gäng, det här kostar er minst åttio tusen, annars så…
Mamma nickar sakligt och blåser ut ett rökmoln. “Åttio tusen, säger du? Och fyrtio går inte, eller? Nåja, Anderspojken jag tror dig, det gör jag. Hur skulle man kunna vara misstänksam mot sådana stiliga pojkar?”
Men sen får hon plötsligt glimten i ögat:
Säg såhär, vi slår vad. På just åttiotusen. Slår vi vad om att jag, Anders, så styr upp din arbetsgrupp att ni får till det här på tre timmar istället för en hel dag? Klarar ni det så får du dina åttio tusen, annars får jag åttio tusen av dig. Deal?
Jag hade aldrig tagit det där vadet om jag varit Anders. Men han gick på ren självsäkerhet och aningslöshet och dealen var spikad.
Anders sjönk ner på farstutrappen med kaffet och väntade på att kunna skratta åt “den där galna tanten”, men mamma alias Birgitta Karlsson snörde på sig gummistövlarna och gick loss.
På fem minuter drillade hon upp grabbarna till ett svenskt OS-lag. Hon placerade ut varenda karl på rätt plats så att de knappt själva hann blinka, instruerade, visade, motiverade, berättade exakt hur mixern skulle användas för max effekt utan spill. Tempot? En tysk arbetsledare hade rodnat av avund. Inte en sekunds dötid.
Kort sagt en betonggudinna.
Det som “gossarna” planerat slöa med i åtta timmar löste mamma på dryga två. Resultatet? Perfekt. Spikrakt, slätt, rent så vackert att Bauhaus hade börjat gråta.
Anders pojken log först retsamt. Sen mer stelt. Sen inte alls. För då slog slanten honom i tanken: vadet. Åttiotusen kronor!
Han blev vit som ett nytvättat lakan och mumlade:
Men vänta Hur i allsin dar?! Kan man alltså, hur är det här möjligt?
Javisst kan man, sa Birgitta Karlsson och dammade av sina handskar. Såg du E4-korsningen utanför Norrköping på vägen hit?
Jo?
Och du körde på den?
Ja
Grymt! Det är jag som byggde den.
Och just där och då trillade tiokronorspolletten ner hos Anderspojken. En “söt pensionär” kan i själva verket vara någon som spenderat decennier med att skällt ut folk ifrån byggbaracker, där bara de med riktigt starka nerver överlever. Och att börja bråka med såna kostar mer än åttiotusen spänn och sin stolthet.
