Många år har gått sedan den dagen då Astrid steg in i rummet och stannade på tröskeln. Framför henne stod Linnea i sin bröllopsklänning och såg verkligen ut att stråla. Klänningen följde hennes kropp på ett perfekt sätt och i hennes ögon lyste ett stilla nästan lättsamt välbehag. Astrid kunde inte dölja sin beundran.
Herre gud du lyser ju upp allt omkring dig! ropade hon utan att släppa blicken från väninnan. Jag gläder mig så för din skull! Äntligen har du kunnat lämna det gamla bakom dig och öppna dig för nya känslor och släppa tankarna på Olle! Du har verkligen klarat det bra!
Linnea ryckte lätt till och leendet slocknade på en gång. Hon började genast knappa upp klänningen utan att möta Astrids ögon.
Jag tar av den nu mumlade hon medan fingrarna arbetade snabbt med de små haken längs sidan. Det är bara fjorton dagar kvar till festen. Om något händer med klänningen blir det omöjligt att hitta en likadan.
Astrid bet sig i läppen. Hon insåg direkt att hon hade sagt fel sak. Varför dra upp Olle just då? Nu när Linnea äntligen hade en bra man vid sin sida var det helt onödigt att väcka minnen från det förflutna! Olle var inte värd ens en av Linneas tårar särskilt efter allt han hade ställt till med!
En gång hade Linnea verkligen trott att han var den rätta den ende. Hon var övertygad om att deras förhållande var på allvar och skulle hålla för alltid! Men sakta började allt falla sönder. Först drog han sig undan och hittade ursäkter för att slippa träffas sedan kritiserade han öppet hennes val hennes vänner och hennes drömmar. Han övertalade henne att släppa ett lovande projekt på jobbet fick henne att tacka nej till en praktikplats utomlands och krävde till slut att hon skulle byta yrke helt.
Linneas familj begrep inte vad som pågick. De såg hur hon förändrades och tappade bort sig själv men kunde inte göra något. Försök att prata slutade i gräl eftersom Olle hade fått Linnea att tro att de närmaste inte accepterade honom och ville förstöra deras perfekta kärlek. Konflikten växte och till sist slutade Linnea nästan helt att ha kontakt med sina föräldrar.
Sedan försvann han bara. Han gick utan förklaring utan att lämna ens ett avskedsbrev. Kvar blev ett djupt sår i själen och barnet som Linnea bestämde sig för att behålla hur det än var.
Nu när hon såg hur väninnan snabbt tog av sig bröllopsklänningen kände Astrid en stark skuldkänsla. Hon hade bara velat glädjas åt Linnea och se henne lycklig. Hon hade absolut inte velat väcka gamla smärtor.
Vid den här tiden hade lille Olle fyllt fyra år. Han var en livlig och nyfiken pojke som ständigt frågade om allt möjligt. Ibland undrade han varför himlen är blå ibland var han nyfiken på vart molnen tar vägen och ibland kunde han titta förtjust på småkryp under en promenad. På förskolan märkte pedagogerna ofta hur snabbt han fattade saker: Olle lärde sig nya saker lätt memorerade dikter utan problem och lyssnade intresserat på långa sagor.
Pojken tillbringade nästan all sin tid hos mormor och morfar Linneas föräldrar. De tog gärna hand om sin sonson och hjälpte honom att utvecklas. Det var de som valde en förskola med engelska det var de som tog med honom till simhallen och det var de som anmälde honom till dans. Linnea besökte sin son några gånger i veckan men stannade aldrig längre än en timme.
Anledningen var enkel och plågsam. Lille Olle liknade sin far på ett slående sätt. Samma mörka lockiga hår samma ögonform och samma lite hånfulla leende. Varje gång hon såg på sin son kändes det som att hon hamnade tillbaka i det förflutna till de dagar då hon trodde att deras familj skulle bli lycklig. Hon älskade pojken av hela sitt hjärta var stolt över hans framsteg och gladde sig åt varje leende. Men med kärleken kom alltid en skarp bultande smärta. Så fort hon tog honom i famnen eller såg honom i ögonen steg tårarna fram av sig själva. Hon vände bort blicken låtsades rätta till kläderna eller leta i väskan och grät sedan tyst när Olle inte kunde se.
En kväll kom Linnea för att hämta Olle hos sina föräldrar. Pojken satt på mattan och la pussel med rynkade ögonbryn. När han såg sin mamma hoppade han upp och sprang fram.
Mamma titta! drog han henne mot mattan. Jag har nästan lagt klart. Här är ett hus och ett träd och här ska det bli en hund!
Linnea satte sig bredvid och försökte le.
Det ser riktigt fint ut sa hon och strök honom över håret. Du är duktig som lägger allt så noga.
Olle funderade en stund sedan såg han upp på henne:
Mamma var är min pappa? I förskolan har alla barn en pappa utom jag.
Linnea stannade upp. Inuti drog allt ihop sig men hon försökte hålla rösten lugn:
Jag vet inte sonen min. Pappa är långt borta just nu. Men han tänker på dig det är säkert.
Varför ringer han inte? Olle rynkade pannan som om han löste en svår fråga. Jag skulle berätta att jag lärt mig knyta skorna själv!
Han är bara väldigt upptagen mumlade Linnea och kände hur en klump steg i halsen. Men jag är säker på att han är stolt över dig.
Pojken tänkte en sekund nickade sedan som om han accepterade svaret och vände sig tillbaka till pusslet.
Okej. Då lägger jag klart huset så pappa får se hur smart jag är!
Linnea satt kvar bredvid och tittade på honom medan hon tyst svalde tårarna. Hon ville säga något mer för att trösta honom men orden kom inte. Istället sträckte hon ut handen och strök honom över håret igen andades in doften av barns schampo och försökte hålla fast detta ögonblick då hennes son var nära lycklig och tillitsfull trots alla frågor hon inte hade svar på.
Trots allt fortsatte Linnea att tänka på Olle. I djupet av sig själv letade hon fortfarande efter ursäkter för honom. Kanske hade något hemskt hänt honom? Kanske hade han hamnat i trubbel och kunde inte ge livstecken? De tankarna hjälpte henne att hålla sig uppe och inte sjunka ner i förtvivlan.
De närmaste försökte många gånger tala öppet med henne. Mamman antydde försiktigt att det inte var bra att leva i det förflutna utan att man borde tänka på sonen och sitt eget liv. Vännerna sa rakt ut att han hade lämnat henne och att det var dags att acceptera det och gå vidare. Men Linnea vägrade lyssna. Hon svarade hett berättade hur lyckliga de hade varit och mindes löftena han gett. Grälen slutade ofta med att hon stängde in sig och de andra suckade och lät henne vara.
Samtidigt satt Linnea inte overksam. Då och då kollade hon sociala medier ringde till gamla ställen där han kunde dyka upp och skrev till och med inlägg där hon bad om hjälp att söka. Allt utan resultat. Men hon kunde inte eller ville inte acceptera tanken att Olle bara hade gått av egen vilja och inte tänkte komma tillbaka.
Efter fem långa år dök det upp en person i Linneas liv som lyckades värma hennes hjärta. Det hände nästan av en slump de träffades på en gemensam bekants födelsedag. Johan fångade genast hennes uppmärksamhet. Mannen var pålitlig annars går det inte att säga. Han var äkta uppriktig snäll och omtänksam den bästa sortens man.
Redan från början kände Linnea att hon kunde vara sig själv med honom. Johan krävde inte att hon skulle verka glad eller le hela tiden. Om hon var trött föreslog han bara att gå hem. Om hon ville vara tyst försökte han inte tvinga fram samtal. Johan visade sig vara just den man hon verkade ha letat efter seriös balanserad och framför allt uppriktigt förälskad.
Hans känslor syntes i små saker som hur han i förväg tog reda på vilket kaffe hon gillade hur han memorerade namnen på hennes kollegor och frågade om deras vardag och hur han diskret tog hand om praktiska saker. Han var redo att bära henne på händerna och Linnea det är ingen idé att dölja utnyttjade det fullt ut.
Särskilt rörde det henne hur Johan kom överens med lille Olle. Vid första mötet tittade pojken vaksamt på den okände mannen och höll sig vid mammans hand. Men Johan överraskade henne även här. Han hukade sig ner för att vara på samma nivå som Olle och frågade vilka tecknade filmer han gillade. Efter en halvtimme byggde de redan med klossar tillsammans och Olle visade entusiastiskt sina favoritleksaker.
Med tiden blev Johan en vanlig gäst hos Linneas föräldrar där Olle bodde. Han tog med pojken till parken lärde honom cykla och läste sagor innan läggdags. En gång när Linnea kom in under ett gemensamt ritande sa Johan lugnt att han skulle vilja bli en riktig far för honom och att han var redo att adoptera Olle om hon tillät det.
Astrid gladdes verkligen för sin väninna. Hon såg hur Linnea långsamt förändrades hur glansen kom tillbaka i ögonen hur oron försvann från ansiktet och hur leendet blev äkta istället för påtvingat. Men idag hade Astrid gjort ett misstag och råkat vidröra ett gammalt sår genom att nämna Olle. Nu hoppades hon bara att Linnea inte hade blivit alltför upprörd och dragit sig tillbaka i sig själv.
Men Linnea tog det överraskande lugnt.
Jag har vuxit upp sa hon med ett lätt leende medan hon lade ut klänningen på sängen. Och jag förstår klart att mina känslor för Olle hör till det förflutna. Ibland ångrar jag till och med att jag gav sonen samma namn. Jag var dum och ville inte lyssna på några råd. Hur orkade ni med mig egentligen?
Astrid rörde försiktigt vid hennes hand.
Tänker du ta Olle från dina föräldrar?
Ja svarade Linnea och blev genast allvarlig. Johan insisterar särskilt på det. Han föreslog till och med att byta namn på pojken. Han säger att det blir enklare för mig så. I vilket fall måste födelseattesten göras om när adoptionen är klar.
Hon tystnade en stund och tittade på hur regndroppar rann ner för fönsterrutan.
Vet du jag var rädd tidigare att lille Olle skulle påminna mig om det förflutna hela tiden. Men nu ser jag att jag hade fel. Han är min son och han förtjänar en riktig barndom med två föräldrar som älskar honom. Mormor och morfar är bra men de kan inte ersätta föräldrar. Och Johan förstår det. Han vill verkligen bli far för honom. Du skulle se hur starkt han har fäst sig vid pojken!
Bra idé! sa Astrid livligt. Du kan fråga sonen vilket namn han tycker bättre om. Då blir det lättare för honom att vänja sig vid förändringen.
Jag är inte säker. Jag vet inte hur jag ska göra än. Det finns tid vi får fundera.
I själva verket var Linnea inte helt ärlig. Hon älskade fortfarande Olle och den känslan hade inte försvunnit. Men den kärleken ledde henne inte till något gott. Föräldrarna vägrade henne oftare tid med sonen eftersom hon nästan varje gång började gråta och skrämde pojken. Vännerna ville inte höra mer om hennes problem och tvivlade i tysthet på hennes omdöme. Så det var dags att släppa det förflutna och tänka på nuet.
På bröllopet till exempel.
Men det var fruktansvärt svårt.
Johan var utan tvekan en bra person men han var inte Olle. Linnea kände inga djupa känslor för honom hon använde bara hans tillgivenhet för sina egna syften.
Om Olle kom tillbaka skulle hon ge allt för att vara nära honom.
Det blir inget bröllop! sa Linnea med glödande ögon nästan dansande på stället. Vi skiljs åt som skepp i havet!
Johan tittade förbryllad på henne och försökte förstå. Det var bara en vecka kvar de hade redan pratat om maten valt blommor och skickat inbjudningar. Allt hade känts så verkligt och nära. Och nu säger hon att det inte blir något bröllop?
Hur menar du inte blir? försökte mannen förstå om hans fästmö menade allvar eller bara skämtade illa. Linnea vad har hänt? Förklara ordentligt.
Men Linnea viftade bara bort frågorna. Hon rörde sig fram och tillbaka i rummet tog saker från hyllorna och kastade dem i den öppna resväskan. Hennes ögon lyste och ett ovanligt äkta leende spelade på hennes läppar.
Olle har kommit tillbaka! sa hon ut utan att se på Johan. I hennes röst fanns en sådan äkta glädje att något bröts inom honom. Han kom igår och vi förklarade oss. Jag kunde knappt tro att det var sant!
Hon stannade till sist vände sig mot honom och i hennes blick fanns ingen ånger bara glädje och otålighet.
Jag är tacksam för de senaste sex månaderna fortsatte hon och mjukade tonen. Med dig var det lugnt och bekvämt. Du är en underbar person Johan. Men jag har aldrig älskat dig på riktigt. Nu när jag har en chans till riktig lycka kan jag inte missa den.
Johan kände en kall tomhet växa i bröstet. Olle igen Olle. Den man Linnea talade om med sådan beundran att Johan kände sig överflödig. Han visste att hon fortfarande tänkte på honom men hade hoppats att tiden och deras gemensamma liv skulle ändra hennes känslor.
Har du redan pratat med honom? frågade han till slut med en röst som lät pressad som om luften inte räckte. Vad sa han? Vilken ursäkt hittade han den här gången?
Han ursäktade sig inte alls svarade Linnea ganska skarpt. Han sa bara att han hade förstått vilket misstag han hade gjort. Att han hela tiden bara hade tänkt på mig!
Hon vände sig bort igen och fortsatte packa medan Johan stod kvar och kände hur världen runt honom tappade färg.
Vi pratade i telefon fortsatte hon och rotade i en låda för att kolla om något viktigt fanns kvar. Hans föräldrar hade insisterat på studier i London och han kunde inte varna mig för avresan. Kan du tänka dig? Hela tiden tänkte han bara på mig men hade ingen möjlighet att ta kontakt. Men nu blir allt bra vi ska vara tillsammans och leva ett långt lyckligt liv!
I Linneas minne dök det upp det där telefonsamtalet med Olle det första efter lång tid. Olles röst hade låtit upprörd och lite avbruten.
Linnea jag vet att allt det här ser hemskt ut. Men förstå mina föräldrar ställde mig inför ett faktum. Antingen studier i London eller så förnekar de mig. Jag försökte motstå jag försökte verkligen. Men de blockerade alla mina kort och stängde av tillgången till kontona. Jag hade inte ens en egen telefon!
Varför ringde du mig inte ens en gång? Linneas röst hade darrat men hon hade kämpat för att inte visa sin besvikelse.
Jag kunde inte. Vad skulle jag ha sagt? Att jag var för svag för att stå emot föräldrarna?
Medan hon lyssnade på hans osammanhängande förklaringar hade Linnea känt hur värme spred sig inuti. All besvikelse och bitterhet från de senaste månaderna verkade lösas upp i hans röst. Hon hade plötsligt förstått att hon hade väntat på det där samtalet hela tiden varje dag varje timme.
Nu blir allt annorlunda hade Olle fortsatt. Jag slutade studierna och kom tillbaka. Jag åker inte någonstans mer.
De orden ekade i hennes medvetande när hon stod framför Johan.
Hon tystnade en stund tittade snabbt runt i rummet som för att försäkra sig om att hon inte glömt något. Först då märkte hon hur blek Johan hade blivit. Hans ansikte var nästan vitt och blicken fast i en punkt som om han såg rakt igenom henne.
Oroa dig inte tillade Linnea lite mjukare men utan minsta tvekan i rösten. Jag har redan berättat för alla att bröllopet är inställt. Jag förklarade allt och bad dem att inte besvära dig. Visst kommer folk att tycka synd om dig men du är stark och klarar det.
Hon gick fram till resväskan drog den till sig och rättade till handtaget som om det var det viktigaste just då. Sedan såg hon på Johan igen och i hennes blick fanns varken ånger eller tvekan.
Och snälla ring inte skriv inte onödiga meddelanden och lämna inte röstmeddelanden sa hon bestämt nästan som en order. Mitt beslut är slutgiltigt och jag ändrar det inte oavsett vad som händer!
Hon lyfte resväskan svajade lite under tyngden men rättade sig genast och gick mot dörren som om minsta dröjsmål kunde rubba hennes beslutsamhet.
Johan stod mitt i rummet och kände hur allt inom honom drog ihop sig av smärta och förvirring. Han andades djupt och försökte ta sig samman. Han ville skrika och kräva svar men höll sig för att inte verka svag och desperat. Han knöt nävarna sedan öppnade han dem långsamt och försökte tala lugnt nästan vardagligt.
Kanske skyndar du på för mycket? sa han och tittade noga på Linnea.
Hon stannade vid dörren med handen på resväskans handtag men vände sig inte om. Hennes axlar var spända och fingrarna höll hårt om det läderklädda handtaget.
Tänk om han inte vill börja om? fortsatte Johan och tog ett steg närmare. Eller vägrar erkänna sonen? Eller kanske har han redan friat till någon annan?
Linnea vände sig snabbt om. Hennes ansikte glödde av upphetsning och irritation. Hon tog några steg mot Johan som om hon ville bevisa något och få honom att förstå.
Han bjöd in mig till ett seriöst samtal! sa hon ut. Det räcker! Och försök inte svärta ner honom Olle är inte sådan!
Hennes röst darrade på de sista orden men hon tog sig samman reste sig och drog resväskan mot dörren igen.
Du kunde ha hjälpt till mumlade hon genom tänderna medan hon med möda lyfte den tunga resväskan.
Johan steg mekaniskt fram som om han tänkte hjälpa men stannade genast. Varför skulle han hjälpa någon som hade trampat på hans känslor? Han såg tydligt att hon mentalt redan var långt borta bredvid Olle. I hennes ögon låg tillförsikt nästan eufori snart börjar ett nytt liv fullt av lycka och kärlek. Hon såg redan framför sig hur Olle skulle möta henne med ett leende och säga att allt blir bra och att de äntligen ska vara tillsammans.
Men i verkligheten var det annorlunda. Olle som hade bjudit in henne till ett seriöst samtal tänkte inte fria eller svära evig kärlek. Han ville bara förklara sig stänga ett gammalt kapitel och börja ett nytt utan Linnea. Dessutom var han redan upptagen.
Linnea som var uppslukad av sina drömmar såg inte det uppenbara. Hon hade väntat så länge på det här ögonblicket att hon nu var beredd att tro på vad som helst bara för att slippa bli besviken igen.
Med möda släpade hon resväskan till dörren stannade en sekund med handen på handtaget som om hon tänkte säga något. Men hon ändrade sig öppnade dörren snabbt och gick ut utan att titta tillbaka.
Johan stod kvar mitt i rummet och tittade på den stängda dörren. I luften fanns fortfarande en svag doft av hennes parfym och i öronen ekade de sista orden Olle är inte sådan!
Mannen satte sig långsamt på en stol och kände hur tröttheten kom som en tung våg. Allt hade hänt för snabbt och för oåterkalleligt. Nu återstod bara att lära sig leva med det utan Linnea utan framtidsplaner och utan illusioner.
Olle öppnade dörren förvånad över ett så tidigt besök. På tröskeln stod Linnea med två resväskor hennes ansikte lyste av glädje och ögonen brann av förväntan. Han stannade oförmögen att säga ett ord. I huvudet snurrade bara en tanke Hur kunde hon missta sig så?
Han hade varit säker på att allt var över för länge sedan. När Linnea började träffa Johan hade Olle äntligen andats ut av lättnad. Nu kunde han lugnt återvända till sin hemstad och bo där med sin fru utan att frukta plötsliga samtal tårar eller anklagelser. Han hade till och med tackat Linnea i tankarna för att hon hade hittat någon annan det hade löst alla problem på en gång.
Ja han hade ringt och försökt säga att allt hade förändrats och till och med föreslagit att träffas på neutral mark men det hade bara varit en ren formalitet.
Och nu stod hon vid hans dörr med sina saker och räknade uppenbarligen med något mer än bara ett samtal. Olle backade ett steg och försökte samla tankarna.
Olle! ropade Linnea så snart hon såg honom. Jag har bestämt allt. Jag är här och vi ska äntligen vara tillsammans!
Hennes röst lät så säker som om det inte kunde finnas något annat alternativ. Hon tog ett steg fram men Olle höjde instinktivt handen och stoppade henne.
Linnea vänta började han och försökte tala så mjukt han kunde. Du vet förmodligen inte allt.
Hon rynkade pannan och leendet gled långsamt bort.
Vad menar du? Vi kom ju överens om att träffas och prata igenom allt!
Olle suckade djupt och insåg att stunden var oundviklig.
Jag är gift Linnea. Redan två år. Vi är mycket lyckliga med min fru.
Linnea stannade upp och hennes ögon vidgades av chock. Hon tystnade några sekunder som om hon inte kunde tro vad hon hörde. Sedan förvrängdes hennes ansikte och blicken blandade panik besvikelse och indignation.
Vad säger du? viskade hon och skakade på huvudet. Det kan inte vara sant. Du ringde ju och sa att allt hade förändrats!
Jag ringde för att säga adjö på ett mänskligt sätt svarade Olle tyst. Jag ville förklara att tiden hade gått och att var och en av oss nu har sitt eget liv. Men du förstod det tydligen annorlunda.
Linnea backade ett steg och hennes händer darrade. Hon knöt nävarna försökte ta sig samman men känslorna blev för starka.
Du ljög bara för mig hela tiden! skrek hon och rösten darrade av ilska. Hur kunde du göra så? Jag lämnade allt för din skull!
Olle kände hur irritationen växte inuti. Han ville inte ha någon scen eller behöva förklara sig men Linnea tänkte uppenbarligen inte gå utan att reda ut saker.
Jag lovade dig aldrig något sa han bestämt. Du bestämde själv att vi skulle vara tillsammans. Jag ville bara inte såra dig därför talade jag försiktigt. Men nu är allt klart eller hur?
Linnea skrek till grep en av resväskorna och kastade den med kraft på golvet. Sakerna spreds i hallen men hon brydde sig inte. Hon skrek anklagade och krävde förklaringar med allt högre röst.
Olle var tvungen att artigt men bestämt visa ut henne till trapphuset. Han stängde dörren och hoppades att det skulle sätta punkt. Men Linnea lugnade sig inte hon bankade på dörren skrek och ropade hans namn. Grannarna började titta ut från sina lägenheter någon hostade missnöjt och någon protesterade högt.
Efter en timme när Linneas rop blev ännu högre och grannarna allvarligt hotade att ringa polisen gick hon äntligen. Innan hon lämnade vände hon sig om tittade på dörren till Olles lägenhet och skrek genom tårarna:
Jag kommer tillbaka! Du kommer att ångra dig!
Olle stängde ögonen och kände hur tröttheten kom över honom. Han förstod att det inte var slutet. Linnea var envis och om hon hade bestämt sig för något gav hon inte upp så lätt.
Han gick in i vardagsrummet satte sig i soffan och funderade. Han var tvungen att agera snabbt. Det gick inte att stanna i den här lägenheten längre Linnea kunde komma igen skapa scen och störa grannarna. Olle tog fram telefonen och öppnade en sida med bostäder.
Jag måste sälja lägenheten och hitta en ny beslutade han. Helst i en annan del av staden.
Linnea gick längs gatan utan att lägga märke till något runt omkring. Tårar skymde sikten och i huvudet snurrade fragment av tankar medan själen kändes tung och tom. Hon kunde fortfarande inte riktigt förstå vad som hade hänt. I hennes fantasi skulle Olle möta henne med öppna armar och säga att han hade väntat på det här ögonblicket och att de äntligen skulle vara tillsammans. Men verkligheten hade visat sig vara helt annorlunda grym och obarmhärtig.
Hon vandrade länge runt i staden och försökte samla krafter. Fötterna ledde henne till slut till Johans hus. Linnea stannade vid porten torkade tårarna och rättade till håret hon ville se åtminstone lite samlad ut. Hon andades djupt gick upp till rätt våning och tryckte tveksamt på dörrklockan.
Johan öppnade inte direkt. När han äntligen stod i dörröppningen var hans ansikte kvar kallt och distanserat. Han tittade tyst på Linnea utan att bjuda in henne in.
Johan snälla började hon med darrande röst. Jag vet vad jag har gjort. Jag förstår hur dumt och grymt det var. Men jag vill rätta till allt.
Hon tystnade och försökte hitta orden. Tårar glittrade igen i ögonen.
Jag kommer aldrig mer nämna Olles namn fortsatte hon och såg honom rakt i ögonen. Jag lovar. Allt det här var ett misstag. Jag har förstått att bara med dig kan jag vara lycklig. Snälla ge mig en chans.
Hennes röst lät uppriktig nästan desperat. Hon trodde verkligen på vad hon sa i det ögonblicket kändes det som att om Johan förlät henne skulle allt bli bra.
Johan skakade långsamt på huvudet. Nej den här gången gick han inte på det.
Linnea sa han tyst du har redan bestämt allt. För några timmar sedan stod du i min lägenhet med resväskor och sa att du gick till honom. Du var säker på ditt val.
Då hade jag fel! avbröt hon. Jag förstod inte vad jag gjorde! Jag var på känslor! Jag
Johan suckade och drog handen genom håret. Det var inte lätt för honom men han visste bestämt att han inte kunde ge efter för känslor igen.
Du gick inte bara från mig du gick till honom. Du gjorde ett val och jag accepterade det. Och nu när allt gick snett vill du komma tillbaka?
Ja! ropade Linnea. För att jag älskar dig. Bara dig.
Han tystnade några sekunder sedan flinade han och sa oväntat bestämt:
Jag tror inte längre på uppriktigheten i dina ord. Adjö.
Linnea kände hur allt bröts inuti. Johan tittade på henne lugnt utan ilska men i hans ögon fanns inte en droppe tvivel. Han trodde verkligen inte på henne längre.
Snälla viskade hon men rösten darrade och bröts.
Förlåt sa Johan. Men det blir bättre för oss båda.
Han stängde dörren och lämnade Linnea stående i den tomma korridoren. Hon stod orörlig några sekunder sedan sjönk hon långsamt ner på trappsteget täckte ansiktet med händerna och grät. Den här gången var tårarna inte av besvikelse eller ilska utan av bitter insikt att hon hade förlorat både Olle och Johan och nu inte visste hur hon skulle gå vidare.Många år har gått sedan den dagen då Astrid steg in i rummet och stannade på tröskeln. Framför henne stod Linnea i sin bröllopsklänning och såg verkligen ut att stråla. Klänningen följde hennes kropp på ett perfekt sätt och i hennes ögon lyste ett stilla nästan lättsamt välbehag. Astrid kunde inte dölja sin beundran.
Herre gud du lyser ju upp allt omkring dig! ropade hon utan att släppa blicken från väninnan. Jag gläder mig så för din skull! Äntligen har du kunnat lämna det gamla bakom dig och öppna dig för nya känslor och släppa tankarna på Olle! Du har verkligen klarat det bra!
Linnea ryckte lätt till och leendet slocknade på en gång. Hon började genast knappa upp klänningen utan att möta Astrids ögon.
Jag tar av den nu mumlade hon medan fingrarna arbetade snabbt med de små haken längs sidan. Det är bara fjorton dagar kvar till festen. Om något händer med klänningen blir det omöjligt att hitta en likadan.
Astrid bet sig i läppen. Hon insåg direkt att hon hade sagt fel sak. Varför dra upp Olle just då? Nu när Linnea äntligen hade en bra man vid sin sida var det helt onödigt att väcka minnen från det förflutna! Olle var inte värd ens en av Linneas tårar särskilt efter allt han hade ställt till med!
En gång hade Linnea verkligen trott att han var den rätta den ende. Hon var övertygad om att deras förhållande var på allvar och skulle hålla för alltid! Men sakta började allt falla sönder. Först drog han sig undan och hittade ursäkter för att slippa träffas sedan kritiserade han öppet hennes val hennes vänner och hennes drömmar. Han övertalade henne att släppa ett lovande projekt på jobbet fick henne att tacka nej till en praktikplats utomlands och krävde till slut att hon skulle byta yrke helt.
Linneas familj begrep inte vad som pågick. De såg hur hon förändrades och tappade bort sig själv men kunde inte göra något. Försök att prata slutade i gräl eftersom Olle hade fått Linnea att tro att de närmaste inte accepterade honom och ville förstöra deras perfekta kärlek. Konflikten växte och till sist slutade Linnea nästan helt att ha kontakt med sina föräldrar.
Sedan försvann han bara. Han gick utan förklaring utan att lämna ens ett avskedsbrev. Kvar blev ett djupt sår i själen och barnet som Linnea bestämde sig för att behålla hur det än var.
Nu när hon såg hur väninnan snabbt tog av sig bröllopsklänningen kände Astrid en stark skuldkänsla. Hon hade bara velat glädjas åt Linnea och se henne lycklig. Hon hade absolut inte velat väcka gamla smärtor.
Vid den här tiden hade lille Olle fyllt fyra år. Han var en livlig och nyfiken pojke som ständigt frågade om allt möjligt. Ibland undrade han varför himlen är blå ibland var han nyfiken på vart molnen tar vägen och ibland kunde han titta förtjust på småkryp under en promenad. På förskolan märkte pedagogerna ofta hur snabbt han fattade saker: Olle lärde sig nya saker lätt memorerade dikter utan problem och lyssnade intresserat på långa sagor.
Pojken tillbringade nästan all sin tid hos mormor och morfar Linneas föräldrar. De tog gärna hand om sin sonson och hjälpte honom att utvecklas. Det var de som valde en förskola med engelska det var de som tog med honom till simhallen och det var de som anmälde honom till dans. Linnea besökte sin son några gånger i veckan men stannade aldrig längre än en timme.
Anledningen var enkel och plågsam. Lille Olle liknade sin far på ett slående sätt. Samma mörka lockiga hår samma ögonform och samma lite hånfulla leende. Varje gång hon såg på sin son kändes det som att hon hamnade tillbaka i det förflutna till de dagar då hon trodde att deras familj skulle bli lycklig. Hon älskade pojken av hela sitt hjärta var stolt över hans framsteg och gladde sig åt varje leende. Men med kärleken kom alltid en skarp bultande smärta. Så fort hon tog honom i famnen eller såg honom i ögonen steg tårarna fram av sig själva. Hon vände bort blicken låtsades rätta till kläderna eller leta i väskan och grät sedan tyst när Olle inte kunde se.
En kväll kom Linnea för att hämta Olle hos sina föräldrar. Pojken satt på mattan och la pussel med rynkade ögonbryn. När han såg sin mamma hoppade han upp och sprang fram.
Mamma titta! drog han henne mot mattan. Jag har nästan lagt klart. Här är ett hus och ett träd och här ska det bli en hund!
Linnea satte sig bredvid och försökte le.
Det ser riktigt fint ut sa hon och strök honom över håret. Du är duktig som lägger allt så noga.
Olle funderade en stund sedan såg han upp på henne:
Mamma var är min pappa? I förskolan har alla barn en pappa utom jag.
Linnea stannade upp. Inuti drog allt ihop sig men hon försökte hålla rösten lugn:
Jag vet inte sonen min. Pappa är långt borta just nu. Men han tänker på dig det är säkert.
Varför ringer han inte? Olle rynkade pannan som om han löste en svår fråga. Jag skulle berätta att jag lärt mig knyta skorna själv!
Han är bara väldigt upptagen mumlade Linnea och kände hur en klump steg i halsen. Men jag är säker på att han är stolt över dig.
Pojken tänkte en sekund nickade sedan som om han accepterade svaret och vände sig tillbaka till pusslet.
Okej. Då lägger jag klart huset så pappa får se hur smart jag är!
Linnea satt kvar bredvid och tittade på honom medan hon tyst svalde tårarna. Hon ville säga något mer för att trösta honom men orden kom inte. Istället sträckte hon ut handen och strök honom över håret igen andades in doften av barns schampo och försökte hålla fast detta ögonblick då hennes son var nära lycklig och tillitsfull trots alla frågor hon inte hade svar på.
Trots allt fortsatte Linnea att tänka på Olle. I djupet av sig själv letade hon fortfarande efter ursäkter för honom. Kanske hade något hemskt hänt honom? Kanske hade han hamnat i trubbel och kunde inte ge livstecken? De tankarna hjälpte henne att hålla sig uppe och inte sjunka ner i förtvivlan.
De närmaste försökte många gånger tala öppet med henne. Mamman antydde försiktigt att det inte var bra att leva i det förflutna utan att man borde tänka på sonen och sitt eget liv. Vännerna sa rakt ut att han hade lämnat henne och att det var dags att acceptera det och gå vidare. Men Linnea vägrade lyssna. Hon svarade hett berättade hur lyckliga de hade varit och mindes löftena han gett. Grälen slutade ofta med att hon stängde in sig och de andra suckade och lät henne vara.
Samtidigt satt Linnea inte overksam. Då och då kollade hon sociala medier ringde till gamla ställen där han kunde dyka upp och skrev till och med inlägg där hon bad om hjälp att söka. Allt utan resultat. Men hon kunde inte eller ville inte acceptera tanken att Olle bara hade gått av egen vilja och inte tänkte komma tillbaka.
Efter fem långa år dök det upp en person i Linneas liv som lyckades värma hennes hjärta. Det hände nästan av en slump de träffades på en gemensam bekants födelsedag. Johan fångade genast hennes uppmärksamhet. Mannen var pålitlig annars går det inte att säga. Han var äkta uppriktig snäll och omtänksam den bästa sortens man.
Redan från början kände Linnea att hon kunde vara sig själv med honom. Johan krävde inte att hon skulle verka glad eller le hela tiden. Om hon var trött föreslog han bara att gå hem. Om hon ville vara tyst försökte han inte tvinga fram samtal. Johan visade sig vara just den man hon verkade ha letat efter seriös balanserad och framför allt uppriktigt förälskad.
Hans känslor syntes i små saker som hur han i förväg tog reda på vilket kaffe hon gillade hur han memorerade namnen på hennes kollegor och frågade om deras vardag och hur han diskret tog hand om praktiska saker. Han var redo att bära henne på händerna och Linnea det är ingen idé att dölja utnyttjade det fullt ut.
Särskilt rörde det henne hur Johan kom överens med lille Olle. Vid första mötet tittade pojken vaksamt på den okände mannen och höll sig vid mammans hand. Men Johan överraskade henne även här. Han hukade sig ner för att vara på samma nivå som Olle och frågade vilka tecknade filmer han gillade. Efter en halvtimme byggde de redan med klossar tillsammans och Olle visade entusiastiskt sina favoritleksaker.
Med tiden blev Johan en vanlig gäst hos Linneas föräldrar där Olle bodde. Han tog med pojken till parken lärde honom cykla och läste sagor innan läggdags. En gång när Linnea kom in under ett gemensamt ritande sa Johan lugnt att han skulle vilja bli en riktig far för honom och att han var redo att adoptera Olle om hon tillät det.
Astrid gladdes verkligen för sin väninna. Hon såg hur Linnea långsamt förändrades hur glansen kom tillbaka i ögonen hur oron försvann från ansiktet och hur leendet blev äkta istället för påtvingat. Men idag hade Astrid gjort ett misstag och råkat vidröra ett gammalt sår genom att nämna Olle. Nu hoppades hon bara att Linnea inte hade blivit alltför upprörd och dragit sig tillbaka i sig själv.
Men Linnea tog det överraskande lugnt.
Jag har vuxit upp sa hon med ett lätt leende medan hon lade ut klänningen på sängen. Och jag förstår klart att mina känslor för Olle hör till det förflutna. Ibland ångrar jag till och med att jag gav sonen samma namn. Jag var dum och ville inte lyssna på några råd. Hur orkade ni med mig egentligen?
Astrid rörde försiktigt vid hennes hand.
Tänker du ta Olle från dina föräldrar?
Ja svarade Linnea och blev genast allvarlig. Johan insisterar särskilt på det. Han föreslog till och med att byta namn på pojken. Han säger att det blir enklare för mig så. I vilket fall måste födelseattesten göras om när adoptionen är klar.
Hon tystnade en stund och tittade på hur regndroppar rann ner för fönsterrutan.
Vet du jag var rädd tidigare att lille Olle skulle påminna mig om det förflutna hela tiden. Men nu ser jag att jag hade fel. Han är min son och han förtjänar en riktig barndom med två föräldrar som älskar honom. Mormor och morfar är bra men de kan inte ersätta föräldrar. Och Johan förstår det. Han vill verkligen bli far för honom. Du skulle se hur starkt han har fäst sig vid pojken!
Bra idé! sa Astrid livligt. Du kan fråga sonen vilket namn han tycker bättre om. Då blir det lättare för honom att vänja sig vid förändringen.
Jag är inte säker. Jag vet inte hur jag ska göra än. Det finns tid vi får fundera.
I själva verket var Linnea inte helt ärlig. Hon älskade fortfarande Olle och den känslan hade inte försvunnit. Men den kärleken ledde henne inte till något gott. Föräldrarna vägrade henne oftare tid med sonen eftersom hon nästan varje gång började gråta och skrämde pojken. Vännerna ville inte höra mer om hennes problem och tvivlade i tysthet på hennes omdöme. Så det var dags att släppa det förflutna och tänka på nuet.
På bröllopet till exempel.
Men det var fruktansvärt svårt.
Johan var utan tvekan en bra person men han var inte Olle. Linnea kände inga djupa känslor för honom hon använde bara hans tillgivenhet för sina egna syften.
Om Olle kom tillbaka skulle hon ge allt för att vara nära honom.
Det blir inget bröllop! sa Linnea med glödande ögon nästan dansande på stället. Vi skiljs åt som skepp i havet!
Johan tittade förbryllad på henne och försökte förstå. Det var bara en vecka kvar de hade redan pratat om maten valt blommor och skickat inbjudningar. Allt hade känts så verkligt och nära. Och nu säger hon att det inte blir något bröllop?
Hur menar du inte blir? försökte mannen förstå om hans fästmö menade allvar eller bara skämtade illa. Linnea vad har hänt? Förklara ordentligt.
Men Linnea viftade bara bort frågorna. Hon rörde sig fram och tillbaka i rummet tog saker från hyllorna och kastade dem i den öppna resväskan. Hennes ögon lyste och ett ovanligt äkta leende spelade på hennes läppar.
Olle har kommit tillbaka! sa hon ut utan att se på Johan. I hennes röst fanns en sådan äkta glädje att något bröts inom honom. Han kom igår och vi förklarade oss. Jag kunde knappt tro att det var sant!
Hon stannade till sist vände sig mot honom och i hennes blick fanns ingen ånger bara glädje och otålighet.
Jag är tacksam för de senaste sex månaderna fortsatte hon och mjukade tonen. Med dig var det lugnt och bekvämt. Du är en underbar person Johan. Men jag har aldrig älskat dig på riktigt. Nu när jag har en chans till riktig lycka kan jag inte missa den.
Johan kände en kall tomhet växa i bröstet. Olle igen Olle. Den man Linnea talade om med sådan beundran att Johan kände sig överflödig. Han visste att hon fortfarande tänkte på honom men hade hoppats att tiden och deras gemensamma liv skulle ändra hennes känslor.
Har du redan pratat med honom? frågade han till slut med en röst som lät pressad som om luften inte räckte. Vad sa han? Vilken ursäkt hittade han den här gången?
Han ursäktade sig inte alls svarade Linnea ganska skarpt. Han sa bara att han hade förstått vilket misstag han hade gjort. Att han hela tiden bara hade tänkt på mig!
Hon vände sig bort igen och fortsatte packa medan Johan stod kvar och kände hur världen runt honom tappade färg.
Vi pratade i telefon fortsatte hon och rotade i en låda för att kolla om något viktigt fanns kvar. Hans föräldrar hade insisterat på studier i London och han kunde inte varna mig för avresan. Kan du tänka dig? Hela tiden tänkte han bara på mig men hade ingen möjlighet att ta kontakt. Men nu blir allt bra vi ska vara tillsammans och leva ett långt lyckligt liv!
I Linneas minne dök det upp det där telefonsamtalet med Olle det första efter lång tid. Olles röst hade låtit upprörd och lite avbruten.
Linnea jag vet att allt det här ser hemskt ut. Men förstå mina föräldrar ställde mig inför ett faktum. Antingen studier i London eller så förnekar de mig. Jag försökte motstå jag försökte verkligen. Men de blockerade alla mina kort och stängde av tillgången till kontona. Jag hade inte ens en egen telefon!
Varför ringde du mig inte ens en gång? Linneas röst hade darrat men hon hade kämpat för att inte visa sin besvikelse.
Jag kunde inte. Vad skulle jag ha sagt? Att jag var för svag för att stå emot föräldrarna?
Medan hon lyssnade på hans osammanhängande förklaringar hade Linnea känt hur värme spred sig inuti. All besvikelse och bitterhet från de senaste månaderna verkade lösas upp i hans röst. Hon hade plötsligt förstått att hon hade väntat på det där samtalet hela tiden varje dag varje timme.
Nu blir allt annorlunda hade Olle fortsatt. Jag slutade studierna och kom tillbaka. Jag åker inte någonstans mer.
De orden ekade i hennes medvetande när hon stod framför Johan.
Hon tystnade en stund tittade snabbt runt i rummet som för att försäkra sig om att hon inte glömt något. Först då märkte hon hur blek Johan hade blivit. Hans ansikte var nästan vitt och blicken fast i en punkt som om han såg rakt igenom henne.
Oroa dig inte tillade Linnea lite mjukare men utan minsta tvekan i rösten. Jag har redan berättat för alla att bröllopet är inställt. Jag förklarade allt och bad dem att inte besvära dig. Visst kommer folk att tycka synd om dig men du är stark och klarar det.
Hon gick fram till resväskan drog den till sig och rättade till handtaget som om det var det viktigaste just då. Sedan såg hon på Johan igen och i hennes blick fanns varken ånger eller tvekan.
Och snälla ring inte skriv inte onödiga meddelanden och lämna inte röstmeddelanden sa hon bestämt nästan som en order. Mitt beslut är slutgiltigt och jag ändrar det inte oavsett vad som händer!
Hon lyfte resväskan svajade lite under tyngden men rättade sig genast och gick mot dörren som om minsta dröjsmål kunde rubba hennes beslutsamhet.
Johan stod mitt i rummet och kände hur allt inom honom drog ihop sig av smärta och förvirring. Han andades djupt och försökte ta sig samman. Han ville skrika och kräva svar men höll sig för att inte verka svag och desperat. Han knöt nävarna sedan öppnade han dem långsamt och försökte tala lugnt nästan vardagligt.
Kanske skyndar du på för mycket? sa han och tittade noga på Linnea.
Hon stannade vid dörren med handen på resväskans handtag men vände sig inte om. Hennes axlar var spända och fingrarna höll hårt om det läderklädda handtaget.
Tänk om han inte vill börja om? fortsatte Johan och tog ett steg närmare. Eller vägrar erkänna sonen? Eller kanske har han redan friat till någon annan?
Linnea vände sig snabbt om. Hennes ansikte glödde av upphetsning och irritation. Hon tog några steg mot Johan som om hon ville bevisa något och få honom att förstå.
Han bjöd in mig till ett seriöst samtal! sa hon ut. Det räcker! Och försök inte svärta ner honom Olle är inte sådan!
Hennes röst darrade på de sista orden men hon tog sig samman reste sig och drog resväskan mot dörren igen.
Du kunde ha hjälpt till mumlade hon genom tänderna medan hon med möda lyfte den tunga resväskan.
Johan steg mekaniskt fram som om han tänkte hjälpa men stannade genast. Varför skulle han hjälpa någon som hade trampat på hans känslor? Han såg tydligt att hon mentalt redan var långt borta bredvid Olle. I hennes ögon låg tillförsikt nästan eufori snart börjar ett nytt liv fullt av lycka och kärlek. Hon såg redan framför sig hur Olle skulle möta henne med ett leende och säga att allt blir bra och att de äntligen ska vara tillsammans.
Men i verkligheten var det annorlunda. Olle som hade bjudit in henne till ett seriöst samtal tänkte inte fria eller svära evig kärlek. Han ville bara förklara sig stänga ett gammalt kapitel och börja ett nytt utan Linnea. Dessutom var han redan upptagen.
Linnea som var uppslukad av sina drömmar såg inte det uppenbara. Hon hade väntat så länge på det här ögonblicket att hon nu var beredd att tro på vad som helst bara för att slippa bli besviken igen.
Med möda släpade hon resväskan till dörren stannade en sekund med handen på handtaget som om hon tänkte säga något. Men hon ändrade sig öppnade dörren snabbt och gick ut utan att titta tillbaka.
Johan stod kvar mitt i rummet och tittade på den stängda dörren. I luften fanns fortfarande en svag doft av hennes parfym och i öronen ekade de sista orden Olle är inte sådan!
Mannen satte sig långsamt på en stol och kände hur tröttheten kom som en tung våg. Allt hade hänt för snabbt och för oåterkalleligt. Nu återstod bara att lära sig leva med det utan Linnea utan framtidsplaner och utan illusioner.
Olle öppnade dörren förvånad över ett så tidigt besök. På tröskeln stod Linnea med två resväskor hennes ansikte lyste av glädje och ögonen brann av förväntan. Han stannade oförmögen att säga ett ord. I huvudet snurrade bara en tanke Hur kunde hon missta sig så?
Han hade varit säker på att allt var över för länge sedan. När Linnea började träffa Johan hade Olle äntligen andats ut av lättnad. Nu kunde han lugnt återvända till sin hemstad och bo där med sin fru utan att frukta plötsliga samtal tårar eller anklagelser. Han hade till och med tackat Linnea i tankarna för att hon hade hittat någon annan det hade löst alla problem på en gång.
Ja han hade ringt och försökt säga att allt hade förändrats och till och med föreslagit att träffas på neutral mark men det hade bara varit en ren formalitet.
Och nu stod hon vid hans dörr med sina saker och räknade uppenbarligen med något mer än bara ett samtal. Olle backade ett steg och försökte samla tankarna.
Olle! ropade Linnea så snart hon såg honom. Jag har bestämt allt. Jag är här och vi ska äntligen vara tillsammans!
Hennes röst lät så säker som om det inte kunde finnas något annat alternativ. Hon tog ett steg fram men Olle höjde instinktivt handen och stoppade henne.
Linnea vänta började han och försökte tala så mjukt han kunde. Du vet förmodligen inte allt.
Hon rynkade pannan och leendet gled långsamt bort.
Vad menar du? Vi kom ju överens om att träffas och prata igenom allt!
Olle suckade djupt och insåg att stunden var oundviklig.
Jag är gift Linnea. Redan två år. Vi är mycket lyckliga med min fru.
Linnea stannade upp och hennes ögon vidgades av chock. Hon tystnade några sekunder som om hon inte kunde tro vad hon hörde. Sedan förvrängdes hennes ansikte och blicken blandade panik besvikelse och indignation.
Vad säger du? viskade hon och skakade på huvudet. Det kan inte vara sant. Du ringde ju och sa att allt hade förändrats!
Jag ringde för att säga adjö på ett mänskligt sätt svarade Olle tyst. Jag ville förklara att tiden hade gått och att var och en av oss nu har sitt eget liv. Men du förstod det tydligen annorlunda.
Linnea backade ett steg och hennes händer darrade. Hon knöt nävarna försökte ta sig samman men känslorna blev för starka.
Du ljög bara för mig hela tiden! skrek hon och rösten darrade av ilska. Hur kunde du göra så? Jag lämnade allt för din skull!
Olle kände hur irritationen växte inuti. Han ville inte ha någon scen eller behöva förklara sig men Linnea tänkte uppenbarligen inte gå utan att reda ut saker.
Jag lovade dig aldrig något sa han bestämt. Du bestämde själv att vi skulle vara tillsammans. Jag ville bara inte såra dig därför talade jag försiktigt. Men nu är allt klart eller hur?
Linnea skrek till grep en av resväskorna och kastade den med kraft på golvet. Sakerna spreds i hallen men hon brydde sig inte. Hon skrek anklagade och krävde förklaringar med allt högre röst.
Olle var tvungen att artigt men bestämt visa ut henne till trapphuset. Han stängde dörren och hoppades att det skulle sätta punkt. Men Linnea lugnade sig inte hon bankade på dörren skrek och ropade hans namn. Grannarna började titta ut från sina lägenheter någon hostade missnöjt och någon protesterade högt.
Efter en timme när Linneas rop blev ännu högre och grannarna allvarligt hotade att ringa polisen gick hon äntligen. Innan hon lämnade vände hon sig om tittade på dörren till Olles lägenhet och skrek genom tårarna:
Jag kommer tillbaka! Du kommer att ångra dig!
Olle stängde ögonen och kände hur tröttheten kom över honom. Han förstod att det inte var slutet. Linnea var envis och om hon hade bestämt sig för något gav hon inte upp så lätt.
Han gick in i vardagsrummet satte sig i soffan och funderade. Han var tvungen att agera snabbt. Det gick inte att stanna i den här lägenheten längre Linnea kunde komma igen skapa scen och störa grannarna. Olle tog fram telefonen och öppnade en sida med bostäder.
Jag måste sälja lägenheten och hitta en ny beslutade han. Helst i en annan del av staden.
Linnea gick längs gatan utan att lägga märke till något runt omkring. Tårar skymde sikten och i huvudet snurrade fragment av tankar medan själen kändes tung och tom. Hon kunde fortfarande inte riktigt förstå vad som hade hänt. I hennes fantasi skulle Olle möta henne med öppna armar och säga att han hade väntat på det här ögonblicket och att de äntligen skulle vara tillsammans. Men verkligheten hade visat sig vara helt annorlunda grym och obarmhärtig.
Hon vandrade länge runt i staden och försökte samla krafter. Fötterna ledde henne till slut till Johans hus. Linnea stannade vid porten torkade tårarna och rättade till håret hon ville se åtminstone lite samlad ut. Hon andades djupt gick upp till rätt våning och tryckte tveksamt på dörrklockan.
Johan öppnade inte direkt. När han äntligen stod i dörröppningen var hans ansikte kvar kallt och distanserat. Han tittade tyst på Linnea utan att bjuda in henne in.
Johan snälla började hon med darrande röst. Jag vet vad jag har gjort. Jag förstår hur dumt och grymt det var. Men jag vill rätta till allt.
Hon tystnade och försökte hitta orden. Tårar glittrade igen i ögonen.
Jag kommer aldrig mer nämna Olles namn fortsatte hon och såg honom rakt i ögonen. Jag lovar. Allt det här var ett misstag. Jag har förstått att bara med dig kan jag vara lycklig. Snälla ge mig en chans.
Hennes röst lät uppriktig nästan desperat. Hon trodde verkligen på vad hon sa i det ögonblicket kändes det som att om Johan förlät henne skulle allt bli bra.
Johan skakade långsamt på huvudet. Nej den här gången gick han inte på det.
Linnea sa han tyst du har redan bestämt allt. För några timmar sedan stod du i min lägenhet med resväskor och sa att du gick till honom. Du var säker på ditt val.
Då hade jag fel! avbröt hon. Jag förstod inte vad jag gjorde! Jag var på känslor! Jag
Johan suckade och drog handen genom håret. Det var inte lätt för honom men han visste bestämt att han inte kunde ge efter för känslor igen.
Du gick inte bara från mig du gick till honom. Du gjorde ett val och jag accepterade det. Och nu när allt gick snett vill du komma tillbaka?
Ja! ropade Linnea. För att jag älskar dig. Bara dig.
Han tystnade några sekunder sedan flinade han och sa oväntat bestämt:
Jag tror inte längre på uppriktigheten i dina ord. Adjö.
Linnea kände hur allt bröts inuti. Johan tittade på henne lugnt utan ilska men i hans ögon fanns inte en droppe tvivel. Han trodde verkligen inte på henne längre.
Snälla viskade hon men rösten darrade och bröts.
Förlåt sa Johan. Men det blir bättre för oss båda.
Han stängde dörren och lämnade Linnea stående i den tomma korridoren. Hon stod orörlig några sekunder sedan sjönk hon långsamt ner på trappsteget täckte ansiktet med händerna och grät. Den här gången var tårarna inte av besvikelse eller ilska utan av bitter insikt att hon hade förlorat både Olle och Johan och nu inte visste hur hon skulle gå vidare.
