Du har kastat bort din utbildning för den här kärleken! Vi har skickat dig hit för att studera, inte för att gifta dig! Vi saknar en landsbygdspiga i vår familj, muttrar pappa. Den hetsiga förälskelsen mellan sonen stoppas med avskiljning. På faderns begär går Viktor i värnplikt.
Viktoria ordnar hemmet. Hon tapetar om, hänger nya gardiner och ställer upp hyllor på loftet. Att ha ordning ger henne ro i själen.
I ett avlägset hörn hittar hon en låst låda med Viktors brev. Hur länge har hon inte öppnat den? Hon glömmer tvätten för ett ögonblick och börjar läsa. Ett brev, sedan två, sedan tre
Viktor och Alva träffas på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Viktor är en stadsguide, Alva har kommit från en liten by.
Alva lockar honom med sitt långa svarta hår, sina lysande ögon och den smala figuren.
De börjar dejta. För den blyga Alvan är Viktor som en storm. Varje dag kommer han med nya upptåg för att vinna hennes gunst. Han lämnar blommor på dörren till hennes studentrum och dyker upp på hennes fönster i natten för att säga god natt. Rummet ligger på första våningen.
Unga studentlivets högsta ljud, fester, promenader och kyssar flyger förbi under det första året. De är alltid tillsammans.
Men Viktor låter studierna slinka. Han har aldrig haft någon stark drivkraft för akademiska berg, men nu har kärleken tagit över. Universitetet sparkar ut honom men han blir inte nedslagen.
Jag får ett jobb, återupptar studierna på distans och kan sedan gifta mig med dig, min glädje, säger han till Viktoria.
Han får arbete på en verkstad i Norrköping och berättar för föräldrarna att han vill gifta sig. Alvas föräldrar vet lite om detta, men hon kommer ofta på besök.
Viktors far och mor hade tänkt gifta sonen med dottern till sina vänner, Karin. Varken Viktor eller Karin vill leva upp till deras förväntningar.
Viktor tror att han kan övertyga föräldrarna genom att tala om sin kärlek till Alva. Han tror att de ska förstå att han inte kan leva utan henne.
Men föräldrarna förstår inte.
Du har kastat bort din utbildning för kärleken! skriker fadern.
Den brinnande förälskelsen stoppas med avskiljning. På faderns begär går Viktor i värnplikt.
Alva lider utan sin älskade. Det enda som ger henne styrka är de kärleksbrev Viktor skrev, fyllda av ömhet och passion.
Plötsligt tystnar korrespondensen. En månad, två, ett halvår utan ett enda rad. Alva famlar i mörkret.
Så går det ibland, känslor svalnar i avstånd. Det var bara förälskelse, inte kärlek, tröstar klasskamraten Sven.
Sven är deras gemensamma vän. Alva vet inte att Sven har skrivit till Viktor om hur han älskar Alva och att de nu träffas. Han ber Viktor sluta skicka brev, för de planerar att gifta sig.
Alva accepterar, återvänder till studierna, umgås med vänner och låter Sven stå vid hennes sida. Sven har länge varit förälskad i henne, och hans planerade avsked av Viktor ger honom en chans att komma närmare henne.
Hans omsorg och kärlek känns uppriktiga.
Låt åtminstone Sven vara lycklig, tänker hon och tackar ja till hans förslag.
Alva vill kasta Viktors brev, men handen rycker inte. Hon lägger dem i lådan och gömmer dem.
Alva påbörjar ett nytt liv.
Viktors föräldrar skyndar att meddela att Alva har gift sig med Sven.
Tiden flyger. Ett årtionde går. Alva och Viktor lever i samma stad men i parallella liv som aldrig korsas.
Rykten når Alva om att Viktor har gift sig inte med Karin, utan med en annan kvinna. De har fått en son.
Alvas eget liv är lugnt men utan glädje. Med Sven får hon två döttrar. Barnens uppfostran och arbete blir hennes mening; det finns inget utrymme för själsliga bekymmer.
De bär sina bördor utan glädje och glömmer att livet kan vara färgstarkt och lyckligt.
Trettifem år har gått.
Alvas familj har gått sönder. Trots ansträngningar har ingen av relationerna funnits utan kärlek. Hennes man känner att hon aldrig kunnat älska honom. Han har en älskarinna. Döttrarna är vuxna, har egna familjer och inget binder dem längre.
Efter skilsmässan berättar mannen för Viktoria hur han ordnade avskiljningen från Viktor.
Viktor har också förlorat sin familj och är ensam.
Alva läser Viktors sista brev. Hon gråter och ler samtidigt. Hon inser att hon brinner av nyfikenhet: var är Viktor nu? Hur ser hans liv ut? Hon vill bara träffa honom och prata.
Hon skriver ett brev till hans gamla adress, i hopp om att någon släkt kan leverera det. Alva är beslutsam. Hon sätter brevet i brevlådan precis utanför sitt hus.
Nästa dag skämtar hon med sig själv: Varför är jag så dum?
Viktor, på väg hem från verkstaden, tittar i sin brevlåda. Ett brev? Så sällsynt nuförtiden! På kuvertet ser han Alvas namn och tror inte sina ögon. Han öppnar och tiden rullar tillbaka.
Vid överenskommen tid går han in i kaféet mitt emot hans hus. Hjärtat klappar. Lokalen är tom förutom ett bord där en kvinna sitter.
Alva, viskar han nästan.
Ja, svarar hon och möter hans blick.
Hans minne av hennes ögon lever kvar i alla år. Det är hon, samma Alva. De pratar, gråter, skrattar.
De lämnar kaféet hand i hand, bestämda att aldrig skiljas åt igen.
P.S.
Från mötet har fem år gått. Alva och Viktor lever sida vid sida, och varje dag räknas som lycklig. Äkta kärlek försvinner inte utan ett rop; nu är de helt säkra på det.
