Min försenade man
Jag gifter mig för första gången när jag är femtiofem. Det har nu gått fem år sedan vi höll vårt bröllop. Jag är sextio år och min man femtiofem. Det är inte konstigt livet bjuder på många överraskningar. Men det som är otroligt är att detta är mitt första äktenskap. Och för honom också.
Föreställ dig att jag aldrig hade planerat att gifta mig. Aldrig! Redan innan jag hade tjugo år lämnade min kärlek mig. Han hette Sven och han gick när jag var i femte månaden av min graviditet. Till en början tänkte jag, förlåt mig, Gud, jag vill bara sluta andas. Men jag samlade mig, svor att jag aldrig skulle gifta mig igen. Jag ville inte ha någon annan otrogen man som försvinner vid första tillfället.
Jag höll på mitt löfte. Min dotter växte upp, gifte sig, fick barnbarn, och jag, som en envis åsna, bar mitt ensamma liv. Mannen försökte naturligtvis närma sig mig hur många! Men min natur är sådan att när jag bestämt mig för något, lämnar jag inte vägen. Ensamheten har gjort mig hård, nästan oigenkännlig som kvinna.
Men ödet är en lurendrejare. Jag vill berätta hur en man ändå lyckades föra mig under knuten.
När jag går i pension, likt de flesta pensionärer, börjar jag odla i min lilla sommarstuga. Jag har ärvt ett litet hus med en tomt på landet. Jag pendlar dit med pendeltåget. Resan tar lite över en timme, så jag tar alltid med mig en korsordstidning tiden går fort.
En dag på stationen kliver ett par in i vagnen, tydligt gifta, tillsammans med en kortväxt äldre man. Först sitter alla tysta. Sedan hör jag hur kvinnan försiktigt säger:
Sven, vill du kanske åka hem till barnen och hjälpa till? Du är ju far
Men hennes röst drunknar i en högljudd röst från mannen:
Vad tror du, din idiot? Ska jag krypa framför er?
Han kastar en hård förolämpning mot kvinnan och barnen. Jag höjer ögonen och blir helt stel. Det är Sven. Samma Sven som en gång lämnade mig medan jag var gravid. Han har knappt förändrats, bara ansiktet är rynkigt och surt. Stor, grov, precis som förr. Sven ser mig inte, men märker min blick och ropar:
Vad tittar du på? Vänd om, annars slår jag dig i ögat!
Jag blir förlamad. Plötsligt reser sig en liten man som sitter mittemot, ställer sig mellan mig och Sven och säger med bestämd röst:
Om du inte slutar förolämpa kvinnor, får du slåss med mig. En man som talar så här till kvinnor är inget annat än en värdelös människa. Jag ska knyta dig i ett fårhorn!
Jag blir rädd; Sven skulle kunna krossa honom. Men mannen spänner sig, drar upp axlarna och mumlar något. Då inser jag att framför mig inte är någon hjälte, utan en rädd liten karl som bara vågar slåss när kvinnor blir förolämpade. Och jag har låtit honom hela mitt liv bryta ner mig! Tårarna samlas i ögonen. Allt rusar förbi som en film i snabbspolning trettio år på några sekunder.
Efter två hållplatser stiger Sven och hans fru av, och jag bryter ut i gråt. Det känns tomt och bittert.
Även tårarna smutsar inte ditt vackra ansikte, säger han med ett leende. Nu ser jag dig inte som liten längre. Framför mig står en riktig man. Han heter Gustav Andersson, före detta militär.
Så möts vi. Och plötsligt känner jag, för första gången på många år, att jag vill gifta mig igen. Jag vill bli älskad.
Och det blir så.
Gustav och jag är mycket lyckliga. Livet placerar visst allt på sin plats. Åldern spelar ingen roll. Även i livets höst kan kärleken dyka upp och ge sann lycka.
