Hon får inte bo här, hon är ingen för oss, hör jag hur min svärdotters röst dånar i drömmen, medan hon pekar på mig åt sin bror, och förklarar att jag måste bli utkastad ur huset som har burit mig i femton år.
Vänta, Inga, allt är inte så enkelt. Vart ska faster Tamara gå när hon blir tvungen att lämna? svarar Johan, min makes son, den som alltid verkade mer jordnära än sin syster. På femton år av gemensamt liv med min man har jag minst en gång fått se en glimt av sanningen.
Min make hade nyligen gått bort. Hans barn från ett först giftermål anlände som skuggor och kastade sig omedelbart på arvet: stuga i Dalarna, sommarträdgård, verkstad, en Volvo 240. Jag hade aldrig krävt något, men innerst inne hade jag aldrig trott att de skulle driva mig ut ur hemmet så fort som vinden i en sen sommarstorm.
Johan och jag hade mötts när vi båda redan bar på misslyckade äktenskap och växande barn. Jag hade två döttrar, Alva och Ebba, och Johan hade en son, Lukas, och en dotter, Selma. Jag hade precis firat mitt femtionde födelsedagsjubileum och giftat bort min äldsta dotter, Alva, med sin fästman Henrik. De kom med honom hem, och den yngre dottern, Ebba, var fortfarande ensam. Vår lilla lägenhet i Stockholm kändes som en krypande fårikål, men snart mötte jag Johan, fem år äldre, ensam i sin by. Hans barn var redan vuxna och gifta, och han hade under sina år som förman på ett sågverk sparat en hel del kronor.
Utan att dröja länge föreslog Johan att jag flyttade in i hans lantstuga. Jag tänkte på det en stund, suckade och svarade: varför inte? Han var en god människa, en vänlig själ som behandlade mig som en vårdande granne. Så flyttade jag in i hans hus vid sjön. Vi skötte gården tillsammans hönsen pickade i hönshuset, kaninerna hoppade i det gröna, och ibland hade vi en ko som låg i hageln och en griskult som grymtade i gruset.
Barnen kom ofta på besök, både mina och hans, och vi välkomnade dem med öppna armar. Vi skickade dem aldrig hem med tomma händer; deras väskor var alltid fulla av hemmagjorda kanelbullar, färska morötter och en liten bit av sommarens sol. Vi var inte lagligt gifta, men i våra drömmar talade vi om vigsel som om papperens stämpel skulle kunna förändra stjärnornas bana. Snart nog blev den stämpeln oviktig, som en glömd bokstav i en gammal dikt.
Femton år gick som en stilla sjö i skymningen, och jag ångrade inget. Under den tiden gifte sig min yngre dotter, Ebba, med en man som heter Erik. De två systrarna hamnade i ett slags saga där de bråkade om vem som ägde den lilla lägenheten i staden. Alva, som redan hade gjort sig hemmastadd i den, ville varken dela med sig eller låta Ebba och hennes man komma in. Så Alva och hennes svärfar betalade en penningkompensation till Ebba, och det verkade som om allt var löst.
Men för ett år sedan skiljde sig Ebba från Erik, och med sitt barn återvände hon till det gamla hemmet. Alvas vrede vaknade åter, och gräl och skrik ekade genom husets väggar som fjädrar i en storm. Jag hade hoppats att de skulle försonas, att kärleken skulle återvända, men drömmen var fortfarande förvirrad.
Nu var min make borta, och jag stod inför beslutet att återvända till lägenheten som jag fortfarande ägde på papper, men som kändes som en tom korg i en vindlande marknad. Johan kom en morgon med ett erbjudande som skimrade i morgondimman: Tant Tamara, om ni vill, kan ni stanna här tills vi hittar köpare.
Jag kände en kort glädje i hans stora hjärta, men då steg Marit fram och förklarade villkoren: jag måste fortsätta sköta gården ensam. Så jag skulle bli deras kostnadsfria arbetskraft, som om jag bytte hyra mot att sopa bort de osynliga spökena i trädgården. Jag var inte förtjust i tanken i byn krävs det att man känner varje jordklump, varje hönsägg och varje kanins hjärta, och jag var redan sextiofem år gammal.
Jag befann mig i ett komplext väv av drömmar, utan att veta om jag skulle stanna som hushållerska åt andras barn, som när jag blir kastad ut så snart köparen dyker upp, eller gå tillbaka till lägenheten där mina döttrar fortfarande slåss om vem som får den sista kakan. Jag är överflödig på båda ställena.
Vad ska jag göra? Finns det någon väg i detta dimslöja?
Vänner, om ni vill följa fler av våra drömlika berättelser lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det ger oss kraft att fortsätta skriva!
