Sanitärsköterskan, en kvinna med ett trött, väderbitet ansikte och ögon som varit blottade för andras lidande ända sedan hon började jobba på akuten, stack försiktigt över den genomskinliga väskan som tillhört Alva från den ena svettiga handen till den andra. En tunn knäppning från plasten bröt hissens dödligt tysta sus. I väskan låg, som ett skämt, ett färgglatt barnklädesutslag en liten rosa overall med kaninöron, en liten rock med broderiet Jag är mammas lycka och en vit, blåkantad förpackning med blöjor. På förpackningen stod den stora, iögonfallande siffran 1 för nyfödda. För de som precis påbörjat livets vandring.
Hissen, som gnisslade på sina slitna kablar, sänkte sig sakta mot bottenvåningen, och för varje våning kramade Alvas hjärta sig ännu hårdare, som en liten, hjälplös boll av smärta.
Det är lugnt, lilla, lät sanitärsköterskans röst, raspig och hopplös som en otäckt smult dörr i ett tomt hus. Du är ung, stark. Det blir nog bättre Det löser sig.
Hon kastade ett snabbt, ögonbrynsryggande bläddrande ögonkast på Alva, fullt av tafattig medkänsla och ett brinnande begär att bli klar med den här torterande färden.
Har du några äldre barn? frågade hon för att fylla den tunga tystnaden.
Nej suckade Alva och stirrade på de blinkande våningsknapparna. Hennes röst var tom, livlös.
Det blir lite knepigt fortsatte sanitärsköterskan. Vad har ni bestämt? Ska ni begrava eller koka ner?
Vi ska begrava, svarade Alva med vitnade läppar. Hon stirrade ner i hissens smutsiga, repiga spegel där hennes eget okända ansikte reflekterades blekt, tömt.
Sanitärsköterskan suckade förstående, nästan professionellt. Hon hade sett tusentals sådana. Ungdomar, äldre, slitna. Livet i dessa väggar delades i före och efter. För Alva hade just efter börjat.
Hon hade blivit tagen från förlossningsavdelningen utan någon påse med rosa eller blå band. Inga glada kvidden från ett omhändertaget hörn. Inga leenden, inga lyckliga familjekramar, inga stilla vinterdoftande pionbuketter. Bara en man, Mats, ståendes vid sjukhustrappan med sänkta, skuldbelägra ögon, böjd som om han bar på världens tyngsta börda. Och en iskall tomhet som dunkade i öronen och hindrade andetaget.
Mats omfamnade Alva knappt, osäkert, som en främling rädd för att med en beröring göra ännu mer ont. Hans famn var en formalitet, en ceremoni som måste utföras. Utan några löftesord, utan några löjliga, men efterlängtade foto vid utgången, lämnade de tyst förlossningsbyggnaden. Dörrarna stängdes automatiskt bakom dem, som om en hel livsepok förseglades för alltid.
Jag har redan äh stokade Mats när han satte igång bilen. Motorn svarade med ett dämpat, livlöst vrål. De där ritualklipparna de här gamlingarna har bokat allt till imorgon. Men du, om du vill, äh, kan du justera lite. Välj en vit krans, en liten, och kistan den är beige med rosa kant han tystnade och kvävde en klump i halsen.
Det spelar ingen roll, avbröt Alva, stirrandes på bilrutan som dimmats av hans andetag. Jag kan inte Jag kan inte prata om det nu.
Okej. Äh han hostade nervöst och spände ratten.
Hur fruktansvärt ljus och glatt sken decembersolen! Den studsade i pölar, bländade ögonen och glittrade på bilarnas rutor. Den skrek om ett liv som redan var borta. Var var vinden, den kyliga, isiga regnet, den snöiga, envisa snön som slog i ansiktet som en gudomlig spott för alla dina synder? Det hade varit mer rättvist mer ärligt. De körde förbi en kontrollpost och rullade ut på den solkönade gatan. Alva kastade en försenad, absurd medkänsla på bilens jordiga, saltiga sidor.
Oj, den är riktigt smutsig
Glömde tvätta den. Tre dagar sedan skulle jag, men så äh hände allt.
Är du sjuk? vände Alva sig mot honom.
Nej. Varför tror du det?
Du hostar.
Nej, det är bara nerver. Halsen känns som en tråd.
De körde vidare. Världen utanför var oförändrad. Samma stad, samma gator med kassar som fastnat i trottoarer, kala träd mot grå husfasader, himlen blå utan en enda molnbit. En rostig skolgård med en färskkärleksskylt målade i rosa. Duvor som hängde som ballonger på elledningar. En oändlig grå asfalt som ledde ingenstans. Allt var som förr. Och det var outhärdligt.
* * *
Redan i den tredje graviditetsmånaden började Alva känna sig krasslig. Först bara en sträv hals, sen feber, sedan värmevallningar och värk. En förkylning, tänkte hon. Men sannolikt influensa. Hon fick medicin, men läkarna lugnade: inget farligt, barnet är skyddat. När febern lagt sig fick hon en märklig utslag på ryggen. En infektionsläkare sneglade och förklarade att det var herpes, skrev ut tunga antivirala tabletter. Alva svalg dem med skuldkänsla, men inget hjälpte. En annan läkare, en hudläkare, skakade på huvudet: Det är ingen herpes bara en allergisk reaktion! Han skrev recept på en oskyldig salva, och utslaget försvann. Så verkade alla sjukdomar ha gett upp. Alva suckade av lättnad och väntade på förlossningsdagen, köpte barnutrustning och fixade barnkammaren.
När förlossningsdagen kom, började kramperna svaga, knappt märkbara men Alva, med alla förlossningsböcker i minnet, gick till sjukhuset.
Ingen öppning alls, konstaterade jourens barnmorska efter undersökning. Det är falska värkar. Vänta tills livmoderhalsen öppnar sig.
De satte in en dropp med ett läkemedel som skulle dämpa förlossningsarbetet. Men kramperna fortsatte, snarare ökade, blev allt mer säkra och smärtsamma. Alva kämpade hela natten, och på morgonen undersöktes hon igen öppningen hade börjat. De bestämde att påskynda processen och punktera fostervattnet.
Är vattnet klart? frågade Alva, försökte låta jämn. Hon hade förberett sig noggrant, läst allt.
Ja, klart, utan färg, svarade de. Allt är bra.
En ny dropp, nu för stimulans, startade. En timme, två, tre Smärtan blev helvetes, allomfattande. Efter sex timmar skrämde monitorn med hjärtklappning fostrets puls saktade. Hypoxi, viskade barnmorskan. Läkaren lade sin hand på Alvas svettiga panna: Barnet blir sämre, risk för komplikation. Vi föreslår kejsarsnitt. Alva, ej längre stark nog att säga nej, nickade bara.
Operationen gick snabbt och, enligt läkarna, utan komplikationer. Flickan föddes i god hälsa, skrek, presenterades för Alva ett litet, skrynkligt ansikte med mörka hårstrån, lämnades på bröstet kort. Och så var det Lyckan varade fem minuter. Dagen därpå såg Alva sin dotter igen i neonatalavdelningen, omgiven av monitorer och slangar, på en respirator som andades åt henne. Ur barnets lilla mun droppade blod.
Pneumoni, förklarade avdelningschefen utan att möta Alvas blick. Infektion. Troligen vatten hon svalde som smittats under graviditeten. Svårt att bekämpa.
På den tredje dagen, när den lilla enheten verkade stabilisera sig och ett hopp lyste upp rummet, kämpade Alva för att pumpa varje droppe bröstmjölk. Hon bad till alla gudar hon kunde minnas. Mats, som för första gången på länge gick i kyrkan för att tända ett ljus, fick senare ett märkligt uppdrag att byta barnets namn. En gammal faster på släktträdet hade viskat att det födelsedagsnamnet kanske inte passade. De bestämde namnet Nora, starkt och gammalt. När Alva, övertygad om att hennes barn skulle överleva, kämpade för den sista droppen, kom avdelningschefen in, stannade hennes hand.
Jag är så ledsen, Alva, sade han, blickade mot väggen. Därefter följde långa, undvikande medicinska utsagor som bara ledde till en slutsats: Det är slut. Allt var över.
* * *
Bilarna på vägen flimrade förbi med grå glas. Främlingar, likgiltiga, hastade vidare. Det skulle ha varit tre i bilen, men återigen var det bara två. Som alltid. Fast nu låg ett tomrum mellan dem.
Jag är så ledsen vilken töntig, trubbig fras! vrålade Alva inombords. Hur ska man nu leva? Hur andas man när hela världen har stannat, frusen i ett ögonblick som en spänd båge redo att brista?.
Släktingar som kom för att trösta pekade på läkarna, på fördröjningarna, på rättvisa, på rättegångar. Men Alva, uppslukad av sin egen sorg, ville inget. Själva rörelsen kändes som en oöverstiglig börda. Hon bestämde sig för att återgå till jobbet först efter nyårsfirandet. Att sitta hemma omgiven av barnkläder som hon inte kunde ge bort eller kasta, kändes som galenskap.
Nyår och jul firade de i Mats föräldrahem i en tyst, snötäckt by. Tystnaden var öronbedövande. På julafton bestämde de sig för att besöka bastun och spola bort stadens och sjukhusets smuts. Först gick männen Mats och farfar in och stannade länge. Alva och hennes mamma fick gå in först efter midnatt. Pga en opererad rygg fick Alva stå utanför, men mamman, vidskeplig och känslig, var rädd för att gå ensam i den mörka trädgården där bastun stod, så Alva följde med, svept i en gammal frottémantel.
Bastun var varm, fylld av björkvippor och torrt trä. Mamma, rökig av värme, kom ut till förhallen där Alva satt på en bred bänk.
Vet du att man på natten brukar spå om framtiden? sa mamma och torkade av sig med handduken. När vi var unga, satte vi upp speglar, tände ljus spårde framtida makar.
Alva andades in den varma, läkande luften som följde efter mamman. Tröttheten sänkte henne nästan i sömn.
Och? frågade mamma.
Ger det nåt svar?
Åh mamman rodnade. En gång stod vi två speglar mitt emot varandra i mörkret och väntade Plötsligt kändes det som om en mörk, otydlig gestalt rörde sig i spegelns djup. Vi skrek och sprang därifrån. Sedan försökte vi igen med kaffebönor på botten av koppen
Aldrig mer! svarade Alva och rynkade på näsan.
Hon hjälpte mamma att tvätta sig, och mamman, trött, gick hem.
Gå du hem, mamma, mumlade Alva. Jag stannar lite till här.
Mamma nickade, tittade förstående på dottern och gick. Kvar i förhallen hördes golvbrädornas knarrande, nästan som om träet föll sönder av värmen. På taket dinglade dammiga spindelnät, och genom den frostiga fönsterrutan såg man snö, greniga körsbär som var täckta av ett vitt, mjukt täcke. Alvas hjärta klamrade sig fast vid en seg, tjärliknande sorg. Hon lade sig på den varma bänken, försökte låta tankarna vila och bara lyssna: på brasan som knastrade, på den gamla almen som gnällde i vinden, på den tysta låten som bara tystnaden spelade. Sakta somnade hon, drömde och gick in i en dimma där verkligheten och fantasin smälte samman.
I drömmen var hon hemma i sin lägenhet i Stockholm. Solljuset fyllde vardagsrummet. Hon gick mot barnkammaren, den vita spjälsängen med vackra sniderier. Något rörde sig i spjälsängen, ett svagt ljud. Alvas hjärta stannade.
Hon kom närmare och såg på den rosa lakanet en nyfödd flicka. Ett litet, skrynkligt ansikte, mörka hårstrån precis den hon minns. Flickan vände på huvudet och mötte Alva med enorma, blå ögon och log. En tandlös, änglalik leende.
Mamma, hördes en klar, barnlik röst.
Alva frös till is. Flickan öppnade munnen, som om hon skulle säga något, men en vuxen röst kom ur hennes lilla mun: hon talade tydligt, som en vuxen. Alva såg på, oförmögen att röra sig, och en våg av hopp sköljde över henne. Kunde allt bara vara en dröm? Är hela den mardrömslika månaden, smärtan, förlusten bara en dröm och allt är egentligen bra? Men spädbarn kan ju inte tala! Insikten slog som en blixt. Hon brast i tårar.
Flickan log igen, med ett oändligt leende.
Mamma, kära, gråt inte, sa hennes kristallklara röst. Allt kommer bli bra, tro på mig! Du kommer att bli lycklig. Du får en dotter. Namnge henne Nora. Oroa dig inte, mamma. Allt går i ordning. Jag är alltid med dig.
Flickan räckte fram sin lilla hand, och Alva vaknade. Hastigt, flämtande, med tårar som rann ner för kinderna. Hon satt på bänken i förhallen, men nu kände hon sig lättare, som om en bergstopp som vilat påNär morgonens ljus silade in genom bastuns fönster, kände Alva hur hoppet, som en nyfödd vårblomma, äntligen fick ta rot i hennes hjärta.
