Svarta änkan
Söta och smarta Ylva, som snart skulle ta examen från Journalisthögskolan, träffade Henrik mångt mycket äldre än henne. Naturligtvis var det Henrik Johansson som först fick upp ögonen för den smala, milda Ylva. Han var en lokal kändis i Stockholm, känd för sina sånger som faktiskt uppskattades och ständigt hördes i stans radio.
Henrik var allas vän, hade sitt eget program på lokal-TV och var så bekant med alla att han nästan kunde ta över väderleksrapporten när han hade lust. Så det var inga svårigheter för honom att fixa ett jobb för Ylva på kanalen, där hon blev programledare för hans show. Inom kort hade hon sitt eget program: “Prat över kaffekoppen”. Första gästen var en uppskattad psykolog, och några andra lokala förmågor. Programmet gick som en frågestund kryddad med berättelser ur verkligheten.
Bra jobbat, Ylva! sa Henrik och klappade henne på axeln. Det här måste firas.
Henrik Johansson, 45 år, hade varit gift tre gånger och var lika trött på äktenskapet som han var på att hålla diet. Hans outtömliga energi fungerade lika dåligt med familjeliv som alkohol med gymbesöken. Han såg sig själv som en stor kompositör. Satt ständigt på barer, caféer och bastuklubbar helst med ett glas whisky i handen.
Tid gick. Ylva blev snabbt populär, gifte sig med Henrik och hennes program blev ett samtalsämne på stans lunchrum. Hon klädde sig med finess, såg alltid fräsch ut och hade ett vänligt leende. På TV blev hon snabbt “den där snygga tjejen”. Men äktenskapet var kanske feltänkt. Hon insåg snart felet när Henrik jämt kom hem halvberusad.
Henrik, lägg av nu, sa hans vän Simon vid ett restaurangbord, när Henrik var lite för hård mot Ylva. Den där tjejen kommer snart lära dig hur man bär slipsen.
Jag har aldrig valt smarta fruar, sa Henrik självsäkert och nöp henne skämtsamt i kinden.
När Henrik försökte vinna hennes hjärta var han rena gentlemannen; blommor, presenter, till och med två egenkomponerade sånger. Så snart hon blev hans fru försvann allt det där magiskt. Uppmärksamheten han gav henne var inte mer än den han gav sin katt.
Jag trodde verkligen att jag skulle bli TV-stjärna tack vare honom, tänkte Ylva bittert.
På universitetet hade hon kämpat med franskan inte det språk man har mest nytta av på charterresan. Henrik satte ideligen igång:
Lär dig engelska, Ylva. Du framstår som lantlolla utomlands! Gymmet är bara slöseri med tid, varför pluggar du aldrig engelska?
Det slutade med att Ylva trotsade honom och struntade i engelskan. Men när Simons belästa vän, Samuel, sa vid middagsbordet:
Engelska är lika viktigt för en kvinna som höga klackar nästa dag bokade hon kurs med bästa läraren i stan.
Samuel, du har verkligen fått fart på min fru, hon har köpt fler böcker än IKEA och pluggar hela dagarna. Och i bilen är det bara engelska på radion, skrockade Henrik.
Henrik och Ylva bodde i stor lägenhet på Östermalm, som Henrik ärvt av sin professor-morfar. De hade hemmahjälp, Vera en ensam, avundsjuk 43-årig kvinna som dolde sina bittra känslor skickligt. Nästan omöjligt att dölja något för Vera, hon var där mest hela tiden.
En morgon vaknade Ylva, insåg att Henrik åter somnat på soffan i arbetsrummet efter att ha snubblat hem sent och salongsberusad. Hon gick ut till köket där stod Vera med en tom konjaksflaska.
Den var full igår kväll. Vad ska han få till frukost?
Saltgurka, muttrade Ylva och gick till duschen.
Sju år gick utan barn Henrik ville inte ha fler, och Ylva prioriterade karriären. Ena dagen skickade hon Vera med kaffe till Henriks arbetsrum, där han låg på mage på soffan med ett rött fläck på kudden.
Ylva! skrek Vera. Vi måste ringa ambulans.
Vad hände?
Ingen aning.
Femton minuter senare satt Ylva i ambulansen mot Karolinska. Henrik hamnade direkt på IVA. Läkarna gav dystra besked:
Läget är svårt. Vi kan inte lova något.
Senare samma kväll ringde läkaren:
Din man är död.
Nää det är inte sant, mumlade hon. Han var ju inte ens gammal. Begravningen blev storslagen; vännerna, särskilt Simon, höll tal, och folk grät och smålog i kyrkan.
Låt oss inte sörja, sa Simon. Henrik levde ut varje dag nu får han vila och slippa deklarera.
Han hade allt, viskade någon bakom Ylvas rygg.
Ylva sörjde, ett tag. Hemmet blev så tomt att man nästan kunde höra ekot av dammsugaren. Vera kastade långa blickar, osäker på om hon skulle få stanna eller gå. Kollegorna däremot var märkligt nöjda:
Ylva, du är ung, snygg och har pengarna kvar. Finns två rejäla bankkonton efter Henrik och du tjänar ju redan gott själv.
Hon sökte sällskap, undvek att bli sittande hemma, blev ett stamkund på kvartersfiket.
En dag, efter en lyckad inspelning, hamnade Ylva på ett café i Vasastan. Hon satt fundersam med ett glas och lite spanskt vin. Snart kom en storväxt man och log bad om att få slå sig ner.
Får jag? Hon nickade. Rasmus, sa han, hon nickade igen. Varför så ledsen, Ylva? En vacker kvinna ska inte sitta och se ut som en sorglig hallonbåt.
Det är bara en skum dag.
Rasmus var ungefär fyrtio, bredaxlad, brunhårig, och såg mest ut som en kramgo björn, vilket fick Ylva på bättre humör.
Får jag bjuda dig på något? Vin, drink, prinsesstårta? Välj!
Tja, lite prinsesstårta kan väl inte skada, sa Ylva.
Rasmus var inte snygg, men desto charmigare; full av dråpliga berättelser, alltid med glimten i ögat. Hon skrattade så hon nästan tappade tårtan i knät. Han följde henne hem. De bokade nytt möte.
Morgonen därpå sa Ylva till Vera:
Du kan packa ihop, jag klarar matlagning och tvätt själv.
Men Ylvis, jag har ju varit hos er så länge! Vart ska jag gå?
Du hittar nog ett nytt hushåll eller blir vaktmästare.
Ska jag lämna, snyftade Vera. Jag har ju vant mig.
Tja, jag överlever nog. Slipper skura fönstren själv.
Men hon mjuknade:
Nåväl, Vera vill du stanna, så gör du det.
Vera lyste upp och pussade Ylva på kinden.
Ni och Henrik blev min familj. Nu är han borta och du ville skicka ut mig usch vad sorgligt.
Så fortsatte de och nu kom Rasmus allt oftare på besök, Ylva kallade honom för “Kramis”. Efter tre månader gifte de sig. Hon ville ha lågmäld ceremoni, men Rasmus ordnade hela bröllopsresan till Maldiverna. Han hade råd, det var affärsman.
Ylva väntade sig rutinaktigt charter: flyg, halvtrist hotell, ett par turistbarer. Men Rasmus, den stora björnen, hade helt andra idéer. De flög första klass, möttes av en guide och bjöds genast på sin egen båt. På ön tog personalen emot dem som VIP: med fyrverkerier, drinkar och folkdräkt.
Villan var praktfull, fyra rum, två badrum, pool utanför och egen strand.
Undrar hur mycket min björn pungat ut, tänkte Ylva.
Hon visste aldrig hur rik han var, men Rasmus var jämt så mjuk; baddade filten kring henne, höll henne i hand och såg till att hon fick ordentlig frukost, inte bara kaffe.
Henrik var spydig, ville lyfta mig till sin nivå. Kramis, även om han inte är en gud, lever för mig och lyssnar alltid. Det är faktiskt underbart, tänkte hon.
Vera älskade också Kramis och hade fått flytta med till ett stort hus i Danderyd. Det enda som störde Ylva var att Kramis stack sig med insulin några gånger i smyg.
Vad gör du?! ropade hon.
Bara insulin, diabetes bara. Ingen fara.
På Maldiverna tänkte Ylva: Har jag dragit vinstlott nu? Hon älskade lyxen, men önskade ibland att Kramis såg ut mer som en smidig surfare eller blåögd tennistränare.
Jag får sätta honom på diet och gym, sade hon tvekande.
Kramis blev ledsen och sa:
Jag lovar gymma, om du vill. Men min ämnesomsättning är inte min bästa vän. Jag kan aldrig bli Adonis, tyvärr.
Jaja, det går bra ändå, svarade Ylva.
Väl hemma jobbade hon på som vanligt, men nu kom en ny våg av rastlöshet. Finns det någon chans att jag får träffa riktig kärlek? Passion, eld, magi? Hon sneglade ibland på kollegorna och längtade efter nåt riktigt.
Promenerar du aldrig bort från din nalle, Ylva? Är du så moraliskt oklanderlig? skämtade kollegorna.
Fast hon var inte så dygdig egentligen hon ville bara inte såra sin snälle Kramis. På TV-husets julfest blev hon lagom berusad, och kollegan Oscar ringde sin vän David att köra hem henne.
Vi kan ge dig skjuts hem, sa Oscar. Ylva tackade ja.
David placerade henne i sin dyrbara Volvo, log och sa skrattande:
Oscar, varför har du hållit mig borta från Ylva?
Ylva stirrade som om David vore Skarsgård i James Bond. Han släppte av Oscar, höll hennes hand och frågade om telefonnumret. Vid porten hjälpte han henne ut, lutade henne mot bilen och kysste henne med sådan hetta att hon glömde allt om skam. Och det passade henne bra.
David blev en perfekt älskare. Hemma småpratade hon med sin nalle, men hos David fanns ingen tid för kel. Han var intensiv och snabbt på, och efteråt låg han nöjd och sa:
Du är fantastisk.
Allt dög. Kramis arbetade långa kvällar det var årsredovisning och han såg inget. En dag skyndade Ylva hem till David, låg redan i sängen, när dörrklockan ringde ilsket. David svor och gick mot dörren.
Hon hörde två bekanta röster: David och… Kramis. Hon flög ur sängen och drog på sig kläderna, och där i dörren stod nu Kramis tyst. Hon hade knappast kunnat önska sig ett skrik.
Kramis… det här… är inte vad du tror
David sa inget, han hade kunnat mota ut Kramis.
Vem skvallrade? viskade Ylva.
Spelar det någon roll nu? Jag trodde inte på det, men jag var tvungen att kolla.
Kramis såg blek och svettig ut, sedan föll han ihop. Hon kastade sig fram, hörde tunga andetag.
Ring ambulans fort!
David ringde. Ylva tog insulinsprutan hon visste fanns i Kramis ficka och gav honom en dos. Men han kom inte tillbaka. Ambulansen kom doktorn konstaterade bara:
Han är död.
Ylva hamnade till slut hos Vera och grät. Vera frågade med oro:
Ylvis, du är helt förstörd, vad har hänt?
Tänk om det var Vera som tipsade Kramis? Hon spanade alltid på David och frågade ut mig… men jag sa inget. Skulle ändå aldrig erkänna.
Efter begravningen tog livet ny vändning; Kramis dotter från ett tidigare äktenskap dök upp med sin advokat till pappa och slängde ut Ylva från huset. Hon hotade med domstol, men Ylva gav upp. Fick med sig en tjock bunt sedlar på 700000 kronor och tre dagar på sig att flytta med Vera.
Ylva struntade i arvet, flyttade med Vera tillbaka till sin gamla jättevåning. Tiden gick, David hjälpte henne, de träffades ibland, men det blev aldrig mer. En dag ringde Oscar och sa:
Sätt dig ner, Ylva David är död. Bilolycka, omedelbart.
Nu började Ylva fundera.
Varför dör alla mina män? Jag kanske är en svart änka! Snart börjar folk kalla mig det! Jag har nog svart aura, hur ska man annars förklara?
Senare dök den unge mannen Max upp som gäst på hennes program. Hon märkte genast att han såg på henne med hunger i blicken, och efter inspelningen bjöd han med henne till caféet.
Okej, sa hon. Det är dags att tänka på framtiden.
Max knep hennes hjärta; Ylva blev hisnande förälskad, lyckan sprutade åt alla håll.
Såhär känns kärlek på riktigt. Jag kan inte ens andas utan Max, än mindre leva. Men jag är livrädd att han också ska dö.
Max blev lika stormande förälskad och de hade kul ihop. Ylva brydde sig inte om bakgrund eller släkt, visste bara att han var fri, ensam och att hans pappa bodde någonstans ute på vischan.
En dag googlade hon Max, blev chockad: han var med på listan över Sveriges tusen rikaste. Hans förmögenhet fick Ylva att gapskratta, sedan skakade hon nervöst.
Tänk om något händer honom också?
Hon lugnade sig och for till TV-huset. På kvällen ringde hon Max på mobilen, men han svarade inte. Hon ringde kontoret.
Hej, kan jag få prata med Max, var han snäll?
Vem är du? frågade sekreteraren.
Det är Ylva
Han är på sjukhuset nu, du kan hitta honom där.
Ylva kastade sig till Sankt Göran.
Vad har hänt honom? frågade hon panikslagen.
Ta det lugnt, förklarade doktorn. Hans hjärta krånglar men han kommer klara sig. Allt är under kontroll.
Kan jag få träffa honom, bara en kort stund?
Tio minuter går bra.
Ylva smög in Max satt och väntade med ett leende. Hon slog sig ner, de fattade varandras händer.
Allt blir bra Ylva, jag älskar dig. När jag kommer ut härifrån gifter vi oss, okej?
Ja! Självklart! Hon kysste honom. Nu väntar ett helt liv och riktig lycka. På riktigt.
Tack för att du läser, gillar och hejar på lycka till själv där ute i verkligheten!
