Mamma, le ett leende Arina tyckte aldrig om när grannkvinnorna kom över och bad hennes mamma sjunga en sång. – Ann, sjung nu, du har en så vacker röst och dansa kan du ju också! – mamman började sjunga, grannarna stämde in och ibland dansade de allihop tillsammans ute på gården. På den tiden bodde Arina med sina föräldrar i ett litet hus på landet, och lillebror Anton fanns också där. Mamman var glad och gästvänlig, när grannarna gick hem sa hon alltid: – Kom tillbaka nästa gång, det var så trevligt idag! – och de lovade det. Arina tyckte inte om när hennes mamma sjöng och dansade, hon kände sig generad och förstod inte riktigt varför. Då gick hon i femte klass och en dag sa hon: – Mamma, snälla, sjung och dansa inte… jag skäms. – Hon kunde inte ens själv förklara varför. Än idag, när Arina själv är vuxen och mamma, kan hon inte ge ett svar. Men Ann svarade då: – Arina, du ska inte skämmas över att jag sjunger, du ska glädjas i stället. Jag kommer ju inte orka sjunga och dansa hela livet – passa på nu när jag är ung… Arina tänkte inte mer på det då. Ibland är inte livet alltid glatt. När dottern gick i sjätte klass och lillebror i andra, lämnade deras pappa dem. Han packade väskorna och gick för gott. Arina och Anton visste aldrig riktigt vad som hände mellan föräldrarna. Som tonåring frågade Arina en gång: – Mamma, varför lämnade pappa oss? – När du blir vuxen kommer du att förstå. – svarade mamman. Ann vågade inte berätta att hon tagit sin man på bar gärning hemma, tillsammans med en annan kvinna – Vera – som bodde i närheten. Barnen var i skolan, men Ann kom hem tidigare av misstag efter att ha glömt plånboken på jobbet. Dörren var olåst och det hon såg i sovrummet fick henne att stelna till. Ivan och Vera log som om ingenting hade hänt och frågade varför hon kom tillbaka så tidigt… På kvällen kom han hem från jobbet, det blev ett gräl och barnen hörde ingenting ute från gården. – Packa ihop dina saker, de står i sovrummet. Jag förlåter dig aldrig. Ivan visste att Ann aldrig skulle förlåta honom. Han försökte ändå prata: – Ann, det var ett misstag, vi glömmer det, snälla… vi har ju barn. – Jag har sagt mitt, gå nu! – sa Ann och gick ut på gården. Ivan tog sina saker och gick. Ann stod bakom hörnet och såg honom lämna deras hem och kände bara sorg över sveket. – Jag klarar mig med barnen, på något sätt… – tänkte hon och grät. – Jag förlåter aldrig. Hon gjorde det aldrig. Hon blev ensam med två barn. Först efteråt insåg hon hur svårt det faktiskt var. Hon behövde jobba dubbelt – städade på dagarna och bakade bröd på nätterna – och log aldrig längre. Barnen träffade ändå sin pappa ibland; han bodde fyra hus bort, hos Vera, som hade en son i Antons ålder. Ann förbjöd aldrig barnen att träffa pappan, men Vera bjöd dem aldrig på mat. De lekte, men gick alltid hem till Ann för att äta. Ibland följde Veras son med, och Ann bjöd alla på mat, men Annas leende var borta för alltid. Hon var vänlig och omtänksam, men slöt sig inom sig själv. Arina kom ibland hem från skolan och försökte prata, berättade om roliga saker som hände i klassen, men mamman svarade bara kort: – Jaha, okej. Arina såg hur ingenting längre gjorde hennes mamma glad. Natt efter natt hörde Arina henne gråta, stirrande ut genom fönstret. När Arina blev vuxen, förstod hon: – Mamma var väl så otroligt trött – jobbade dubbla skift och fick aldrig vila ordentligt. Ändå var vi alltid fina och rena. Hon gjorde allt för mig och Anton. Då bad hon ibland: – Mamma, kan du inte le lite? Jag har så länge saknat ditt leende. Ann älskade sina barn, men visade det på sitt eget sätt – kramarna var sällsynta, men hon berömde dem för att de skötte sig i skolan och aldrig ställde till besvär. Hon lagade alltid mat till dem och höll hemmet i ordning. När hon flätade Arinas hår, kände Arina alltid hennes kärlek – även om mammans axlar sjönk och ansiktet var tungt. När Arina gått ut skolan, sökte hon aldrig vidare till någon utbildning. Hon ville inte lämna mamman själv och tog jobb i en närbutik för att hjälpa till. Anton växte och behövde nya kläder. En dag kom Michail till butiken. Han var från grannbyn, nio år äldre och ensamstående. De blev kära och gifte sig så småningom. Arina flyttade till Michails gård. De fick två söner, svärmodern gick bort efter ett par år och Arina fick fullt upp med barn och hushåll. Men Michail var snäll, hjälpsam och generös. – Ska vi åka med kött och grädde hem till din mamma? Hon behöver det mer än vi, sa han. Ann tackade för allt, men log aldrig. Arina besökte henne ofta, försökte glädja henne, men utan att lyckas. – Arina, kanske du ska tala med prästen, kanske han har några råd? – föreslog Michail. Arina bad till Gud att hennes mamma skulle få möta kärleken igen. En dag bad Ann dottern om pengar för att sätta in nya tänder. Arina blev glad och hjälpte till. En tid senare hade Michail hjälpt sin farbror Kalle, som nyligen flyttat till byn. Han hade skilt sig och köpt ett hus. En dag berättade han för Arina: – Jag tror Kalle funderar på att gifta sig igen. Häromdagen pratade han i telefon med någon… Kort därefter bjöd Kalle in dem på middag. – Jag har träffat min ungdomskärlek, vi gick i skolan ihop. Hon flyttar in imorgon, kom gärna förbi sen! När Arina kom dit blev hon alldeles ställd – det var hennes mamma som stod där! Ann log försiktigt, och såg plötsligt mycket yngre ut. – Mamma! Jag är så glad… Varför sa du inget? – Ville inte säga något innan det blev säkert. – Och du då, farbror Kalle? – Jag vågade inte berätta innan jag visste att Ann sa ja. Nu var både Kalle och Ann lyckliga – och Ann log hela tiden. Tack för att du läste, för ditt stöd och att du följer oss. Lycka till i livet.

Mamma, le

Linnea gillade inte när grannfruarna kom på besök och bad hennes mamma att sjunga en sång.

Åsa, sjung du, du har så vacker röst! Och så bra du dansar! Mamma stämde upp, grannarna sjöng med, ibland dansade alla tillsammans ute på gårdsplanen.

Då bodde Linnea med sina föräldrar i en liten by på landet, i eget hus. Hon hade också en yngre bror, Viktor. Mamma var alltid glad och vänlig och när grannarna gick hem sa hon:

Kom tillbaka nästa gång, det var trevligt att umgås, tiden gick fort, och de lovade komma igen.

Linnea tyckte inte om när mamma sjöng och dansade, hon skämdes nästan och kunde inte riktigt förklara varför. En dag medan Linnea gick i femte klass sa hon:

Mamma, kan du låta bli att sjunga och dansa Jag skäms, även för sig själv var det oklart varför.

Inte heller nu, som vuxen och själv mamma, kan Linnea med ord förklara känslan. Men Åsa svarade:

Linnea, du behöver inte skämmas för att jag sjunger. Egentligen borde du vara glad det är ju inte för alltid jag sjunger och dansar, bara nu medan jag är ung

Linnea förstod inte då, tänkte aldrig på att livet inte alltid är glatt.

När Linnea gick i sjätte klass, och Viktor i andra, lämnade deras pappa dem. Han packade väskorna och försvann för gott. Linnea anade inte varför. När hon som tonåring frågade:

Mamma, varför stack pappa?

Det får du veta när du blir vuxen, svarade Åsa.

Åsa stod inte ut med att berätta för Linnea att hon hade kommit hem tidigare från jobbet av en slump, för att hämta glömda kontanter, och hittat sin man hemma, med en annan kvinna, Vera, som bodde längre ner på gatan. Barnen var i skolan. Dörren stod olåst, trots att klockan bara var elva på förmiddagen. I sovrummet fann hon dem. Förskräckt stod hon där, Ivan och Vera såg på henne med samma förvånade leende, som om hon vore i vägen…

På kvällen blev det bråk när Ivan kom hem från jobbet. Barnen, som lekte ute, hörde inget.

Packa ihop dina saker, de ligger i väskan i sovrummet gå nu. Jag kommer aldrig att förlåta sveket.

Ivan visste att Åsa menade allvar, men han försökte ändå försonas.

Åsa, jag blev bara förledd, vi kan väl gå vidare? Vi har barnen…

Nej, gå, var hennes sista ord innan hon gick ut på gården.

Ivan tog sina saker och lämnade dem. Åsa stod gömd bakom gaveln och såg honom försvinna. Sveket högg för djupt hon ville aldrig se honom igen.

Det går, vi klarar oss, tänkte hon och grät. Aldrig ska jag förlåta honom.

Förlät gjorde hon aldrig. Livet ensam med två barn blev mycket tuffare än hon kunnat drömma om. Hon behövde ta två jobb: städare på dagarna, och nätter på bageriet. Hon fick aldrig sova ut, leendet försvann från hennes ansikte.

Fast pappan flyttade bara fyra hus bort, och Viktor och Linnea fick fortsätta träffa honom. Vera hade själv en pojke i samma ålder som Viktor, de gick till och med i samma klass. Åsa förbjöd aldrig barnen att besöka sin pappa, men mat åt de alltid hemma Vera bjöd aldrig på något utom lek.

Ibland följde Veras son med hem till Linnea och Viktor och grannarna tittade förundrat. Åsa bjöd på mat till alla; hon var inte den som gjorde skillnad på barn. Men Linnea såg aldrig sin mors leende längre. Åsa var vänlig och omtänksam men hade gått in i sig själv.

Ibland när Linnea kom hem från skolan ville hon bara att mamma skulle prata med henne, så hon berättade om skoldagen.

Mamma, kan du tänka dig, Jens tog med en kattunge till klassen, den jamade hela lektionen! Fröken visste inte vem det var, och skällde på Jens tills vi sa att kattungen fanns i hans väska. Då blev Jens och katten utvisade ur klassrummet och hans mamma skulle tillkallas…

Jaha svarade Åsa tyst.

Linnea märkte att inget gjorde mamma glad längre. Hon hörde henne ofta snyfta nattetid och stirra ut i mörkret genom fönstret. När Linnea blev vuxen förstod hon.

Mamma var så trött Hon jobbade dubbla pass och fick aldrig sova. Hon försökte alltid för vår skull: vi hade snygga och rena kläder, mindes Linnea ofta.

Då och då bad Linnea:

Mamma, snälla, le lite. Jag saknar ditt leende.

Åsa älskade sina barn, även om hon inte alltid var så kramig. Hon berömde dem när det gick bra i skolan och bjöd alltid på god mat. Hemma var det rent och ordnat.

Linnea kände mammans omsorg när hon flätade hennes hår då strök Åsa len och sorgsen över dotterns huvud, axlarna tunga. Hennes tänder började tidigt lossna men några nya satte hon aldrig in.

När Linnea gick ut skolan, valde hon bort vidare studier för att inte lämna sin mamma ensam och för att hon visste att det saknades pengar. Hon tog jobb i den lilla affären i byn, hjälpte till att försörja, särskilt när Viktor växte ur kläder och skor.

En dag i butiken kom Mattias in. Han var från grannbyn, nio år äldre än Linnea.

Vad heter du, vackra du? log han. Du är nog ny här, jag har aldrig sett dig förut.

Linnea. Nej, jag har nog inte sett dig heller.

Jag är från Åsaby, åtta kilometer härifrån. Mattias är jag.

Så lärde de känna varandra. Snart började Mattias ofta hämta Linnea efter jobbet med sin bil. De åkte hem till honom på landet. Han bodde med sin sjuka mamma. Hans exfru hade lämnat honom när hans mamma blev sjuk och flyttat till stan med dottern.

Mattias hade både ett stort hushåll och ett rejält hus. Han bjöd alltid generöst gräddfil, kött, godis. Linnea trivdes hemma hos honom. Mammans sovrum låg vid sidan av.

Linnea, vill du gifta dig med mig? frågade Mattias rakt ut. Du har verkligen fångat mitt hjärta. Bara så du vet: det krävs omsorg om min sjuka mamma, men jag hjälper till.

Linnea blev glad men dolde det, det kändes inte svårt att ta hand om en gammal mamma. Mattias väntade:

Det här blir mitt och dina barns trygga hem, tänkte Linnea, och log, Ja, jag vill, sa hon högt.

Mattias blev överlycklig:

Linnea, vad glad jag är. Jag älskar dig! Jag trodde aldrig att en seriös tjej som du ville ha mig, en äldre och skild man. Jag mår bäst när du är lycklig.

Efter bröllopet flyttade Linnea in hos Mattias på landet. Hon längtade knappt hem längre. Viktor hade vuxit upp och studerade till bilmekaniker i stan. Han var hemma på loven.

Tiden gick, och Linnea blev lycklig med Mattias. Två söner föddes med kort mellanrum. Hon arbetade inte, hemmalivet krävde allt. Svärmodern gick bort efter två år. Mattias var hjälpsam, varnade henne ofta:

Du ska inte bära tunga hinkar, jag fixar det. Du mjölkar, matar hönsen och ankorna grisarna matar jag själv.

Linnea visste att Mattias älskade henne och barnen högt. Trots att hon inte vuxit upp på ett lantbruk kunde hon allt. Han var generös.

Linnea, nu åker vi och lämnar lite kött och gräddfil till din mamma. Hon behöver köpa allt annars, vi har ju eget.

Åsa tog emot allt tacksamt, men hon log aldrig. Inte ens med barnbarnen var hon annat än allvarsam. Linnea besökte henne ofta; det gjorde ont i hjärtat att se mamma så stilla, och hon ville inget hellre än ge henne livsglädjen tillbaka.

Linnea, kanske du ska gå till prästen i kyrkan och be om råd, föreslog Mattias och Linnea grep tag i tanken.

Prästen lovade att be för Åsa och sade:

Be att din mamma möter en fin människa som kan göra henne glad igen, Linnea bad och hoppades.

En dag bad Åsa:

Kan du låna mig lite pengar, gumman? Jag vill fixa tänderna.

Men mamma, självklart vill jag hjälpa dig! Linnea blev glad, men visste att mamma aldrig skulle ta emot gåvor gratis.

Hon gav mamman det som saknades, men Åsa lovade genast att betala tillbaka. Några veckor gick, Linnea hade inte hunnit åka till mamma, de talades bara vid på telefon. Mattias var upptagen med att hjälpa sin farbror Kalle, som hade flyttat från stan hem till byn. Kalle hade köpt sig ett gott hus efter skilsmässan.

Mattias hälsade ibland på hos Kalle, och Linnea var med några gånger. Så en dag kom Mattias hem:

Vet du, jag tror farbror Kalle ska gifta sig. Han pratade i telefon och jag hörde…

Bra det, sa Linnea, han är ju inte så gammal och huset behöver en kvinna.

Snart kom Kalle på besök till dem.

Jag tänkte bjuda er på middag. Jag har mött min första kärlek vi gick i skolan ihop. Hon flyttar in imorgon och ni kommer över på middag, va?

Två dagar senare gick Linnea och Mattias hem till Kalle med presenter. När Linnea klev in i huset, stod hon stum av förvåning: där, alldeles framför henne, stod hennes mamma Åsa och log. Åsa hade blivit vackrare och lyste av glädje.

Mamma! Jag är så glad… Men varför sa du inget?

Jag ville inte säga något innan, tänk om det inte hade gått.

Farbror Kalle, varför sa du inget?

Jag vågade inte, tänk om Åsa ångrade sig Men nu är vi verkligen lyckliga.

Mattias och Linnea var uppriktigt glada för Åsa och Kalle. Nu log Åsa igen, ofta och varmt.

Livet kan vara hårt, men även när leendet känns långt borta, kan glädje oväntat finna sin väg tillbaka till oss.