UTAN SJÄL… Klara återvände hem efter sitt besök hos frisören, något hon fortfarande unnade sig så här på äldre dar – nyligen fyllde hon 68 år och gick regelbundet till sin favoritfrisör för att fixa hår och naglar, små nöjen som gav henne livsglädje och energi. – Klaris, någon släkting var här och letade efter dig. Jag sa att du skulle komma hem lite senare, så hon kanske dyker upp igen, meddelade maken Jörgen. – Någon släkting? Jag har knappt några kvar. Säkert någon avlägsen fjärran kusin, vill väl bara ha något. Du borde sagt att jag har flyttat till andra sidan landet, muttrade Klara. – Man måste väl inte ljuga? Hon verkade faktiskt släkt med dig – lång, ståtlig, påminner om din mamma, vila i frid. Inte tror jag att hon kom för att be om något, hon såg ut som en bildad dam, snyggt klädd, försäkrade Jörgen. Efter ungefär fyrtio minuter ringde släktingen på dörren och Klara själv släppte in henne. Hon var verkligen lik Klaras bortgångna mor och elegant – dyr kappa, stövlar, handskar, små diamanter i öronen, sådana detaljer har Klara alltid kunnat se. Klara välkomnade kvinnan till det redan dukade bordet. – Låt oss bekanta oss, om nu vi är släkt. Jag heter Klara, du kan hoppa över efternamnet, vi är nog ungefär jämngamla. Det här är min man Jörgen… Från vilken gren är du släkt med mig? frågade värdinnan. Kvinnan blev förlägen och rodnade lite: – Jag heter Gunilla… Gunilla Valdemarsdotter. Det skiljer inte så mycket i ålder mellan oss – jag fyllde 50 den 12 juni. Säger det dig ingenting? Klara blev blek. – Du minns… Ja, jag är din dotter. Oroa dig inte, jag vill inte ha något av dig. Jag ville bara en gång få se min biologiska mamma. Jag har levt i ovisshet hela livet, aldrig förstått varför min mamma inte älskade mig. Förresten, hon gick bort för åtta år sedan. Och pappa – han älskade mig, han gick bort för bara två månader sedan. Han berättade sanningen om dig strax innan han dog. Han bad dig förlåta honom, om du kan, sa Gunilla skakigt. – Vad är detta? Du har en dotter? frågade Jörgen, chockad av avslöjandet. – Verkar så. Jag berättar allt för dig sen, svarade Klara. – Så du är min dotter? Jaså! Har du sett mig nu? Om du tror jag kommer ångra eller be om ursäkt – nej, det gör jag inte. Jag bär ingen skuld i detta. Jag hoppas pappa hann berätta allt för dig. Om du hoppas väcka någon moderskänsla i mig, så nej – inte en gnutta! Förlåt, sa Klara till Gunilla. – Får jag komma och hälsa på dig fler gånger? Jag bor i en villa här i förorten. Du och Jörgen får gärna komma hem till oss. Du kanske vänjer dig vid tanken att jag finns. Jag har tagit med bilder på din sonson och sondotter – vill du se? frågade Gunilla försiktigt. – Nej. Jag vill inte. Kom inte. Glöm mig. Hej då, svarade Klara krasst. Jörgen beställde taxi åt Gunilla och följde henne ut. När han kom tillbaka hade Klara redan städat undan och satt lugnt och tittade på TV. – Du har då verkligen skinn på näsan! Du borde vara överbefälhavare. Har du ingen själ alls? Jag har alltid misstänkt att du är hård och kallhjärtad, men inte i den här graden, sa maken. – Vi blev ihop när jag var 28, eller hur? Då ska du veta att min själ blev illa tilltygad långt innan. Jag var en byflicka, drömde hela livet om staden – därför var jag bäst i skolan och den enda i klassen som kom in på universitetet. När jag var 17 träffade jag Valdemar. Jag älskade honom så det gjorde ont. Han var nästan tolv år äldre, men det störde mig inte. Allt var som en saga efter min fattiga barndom – men stipendiet räckte inte till så jag tackade alltid ja när han bjöd ut mig. Han lovade mig aldrig något, men jag trodde att vi skulle gifta oss. När han bjöd mig till stugan en kväll, följde jag med utan tvekan. Allt blev mer och mer intimt och snart insåg jag att jag bar på hans barn. Jag berättade och han jublade, men när jag undrade när vi skulle gifta oss – jag hade ju fyllt 18 – svarade han: – Har jag sagt att jag ska gifta mig med dig? Jag kommer inte att gifta mig – är redan gift. – Men barnet då? Och jag? – Du är ung och stark, ta studieuppehåll och bo hos oss ett tag. Min fru är mycket äldre än jag, vi har försökt få barn länge. När du föder tar vi hand om barnet. Hur det löses administrativt får du inte lägga dig i, vi båda är välkända här i stan. Min fru är avdelningschef på sjukhuset. Du får pengar och kan fortsätta med dina studier. På den tiden hade ingen hört talas om surrogatmödraskap – men jag blev det, antagligen den första i landet. Jag kunde ju inte åka hem till byn och dra skam över familjen… Jag bodde hos dem till födseln. Valdemars fru pratade aldrig med mig. Dottern föddes hemma, allt korrekt. Jag ammade inte, hon fördes bort direkt och jag såg aldrig henne igen. Efter en vecka fick jag pengar och skickades hem. Tillbaka till universitetet, sen fabriken. Blev mästare, sen senior kvalitetskontrollant. Hade många vänner, men ingen friade – tills du dök upp. Jag var 28, gifte mig mest för att det var dags. Sen vet du resten: vi har haft det bra, bytt bil tre gånger, ett hem fullt av allt man kan önska, sommarstuga, resor varje år. Företaget klarade krisen – vi är specialister på traktordelar, inhägnade och vakter än idag. Fick förtida pension. Allt har vi. Barn? Nej tack. Har du sett dagens barn… avslutade Klara. – Vi har haft det kallt mellan oss. Jag har älskat dig och försökt tina ditt hjärta hela livet men aldrig lyckats. Visst, vi fick inga barn – men du har aldrig brytt dig om vare sig katt eller hund. Min syster bad dig hjälpa min brorsdotter, men du lät henne aldrig bo hos oss ens en vecka. Idag kom din dotter – och hur mötte du henne? Dottern! Ditt eget blod! Jag svär – hade vi varit yngre hade jag begärt skilsmässa, men nu är det för sent. Det är kallt med dig, kallt, svarade Jörgen argt. Klara blev faktiskt lite rädd – han hade aldrig talat så till henne förut. Hennes lugna liv splittrades av dottern. Jörgen flyttade ut till stugan. Har bott där de sista åren. Där har han tre hundar, han har tagit hand om övergivna valpar, och ett okänt antal katter. Han kommer sällan hem. Klara vet att han besöker hennes dotter Gunilla, har lärt känna hela familjen, älskar sitt lilla barnbarnsbarn. – Han har alltid varit lite känslig, får väl göra som han vill, tänker Klara. Hon har aldrig velat lära känna dottern, barnbarnet eller barnbarnsbarnet. Hon åker ensam till havet, kopplar av, samlar kraft och mår utmärkt.

UTAN SJÄL

Gunborg Kristoffersson kom hem till sin lägenhet i Solna. Hon hade varit hos frisören; även om hon nyligen fyllt 68, unnar hon sig regelbundet besök hos sin trogna frisör. Gunborg tycker om att få håret och naglarna i ordning, och de enkla rutinerna ger henne både bättre humör och påminner om att livet är till för att njutas.

Gunborg, det var någon släkting som sökte dig idag. Jag sa att du skulle komma hem senare. Hon lovade att titta förbi igen, berättade hennes man Ove.

Vilken släkting nu igen? Jag har ju knappt några släktingar kvar. Någon avlägsen tremänning Hon vill väl ha något. Du borde ha sagt att jag rest till Kiruna och stannar där länge, muttrade Gunborg.

Varför ljuga? Hon såg ut att vara från din sida lång, stilig, påminner om din mor, må hon vila i frid. Verkar inte vara någon som tigger. Välklädd och vänlig, försökte Ove lugna sin hustru.

Cirka fyrtio minuter senare ringde släktingen på dörren. Gunborg öppnade själv. Mycket riktigt kvinna påminner om hennes bortgångna mamma, i dyr vinterkappa, stövlar, läderhandskar och diskreta örhängen med små diamanter. I sådana detaljer har Gunborg blick för kvalitet.

Hon bjöd kvinnan till det dukade bordet.

Då bekantar vi oss ordentligt när vi ändå är släkt. Jag heter Gunborg du behöver inte säga Kristoffersson, vi är väl jämnåriga. Det här är min man Ove. Hur är vi släkt, egentligen? frågade Gunborg.

Kvinnan rodnade svagt, tvekade innan hon svarade: Jag heter Elisabet Elisabet Lennartsson. Ja, vi har drygt en generations skillnad. Jag fyllde 50 år den 12 juni. Känner du igen det datumet?

Gunborg stapplade till.

Jag ser att du minns. Ja, jag är din dotter. Oroa dig inte, jag vill inte be dig om något. Jag har bara velat se min mamma. Jag har levt i ovisshet. Alltid undrat varför mamma aldrig älskade mig. Hon har varit borta i åtta år nu. Varför var det bara pappa som älskade mig? Han dog nyligen, bara två månader sedan. I sista stund berättade han om dig. Han bad dig förlåta om du kan, berättade Elisbabet nervöst.

Vad säger du? Har du en dotter? frågade Ove, tagen av beskedet.

Det verkar så. Jag förklarar senare, svarade Gunborg.

Så du är min dotter. Fint. Du har sett mig nu. Om du tror att jag kommer be om ursäkt och ångra mig, så nej det kommer jag inte. Jag har inget att ångra, sa Gunborg, Förhoppningsvis berättade din pappa allt. Om du tror du kan väcka några moderskänslor hos mig, så glöm det. Inte ett uns! Förlåt.

Får jag hälsa på dig igen? Jag bor i Sundbyberg, i ett stort tvåvåningshus. Kom gärna med Ove. Du kanske vänjer dig vid att jag finns. Jag tog med foton på din sonson och ditt barnbarnsbarn, vill du se? frågade Elisabet försiktigt.

Nej. Jag vill inte. Kom inte hit igen. Glöm mig. Hej då, svarade Gunborg iskallt.

Ove ringde efter taxi åt Elisabet och följde henne ut. När han kom tillbaka hade Gunborg redan röjt undan och såg lugnt på TV.

Du har ett otroligt tålamod! Du borde vara general för svenska armén. Har du verkligen ingen själ alls? Jag har trott att du var hård men att det gick så här långt kunde jag inte tänka mig, sa Ove.

Du och jag träffades när jag var 28, stämmer? Men min själ försvann långt innan. Jag är en bondjänta, uppväxt i Småland, och drömde alltid om Stockholm därför kämpade jag i skolan, och kom som enda i klassen in på universitetet.

Jag var 17 när jag träffade Leif. Jag älskade honom gränslöst. Han var tolv år äldre, men det störde mig inte. Efter min fattiga barndom kändes allt i storstan som magi. Studiebidraget räckte inte långt. Jag var ofta hungrig, så när Leif bjöd mig på kafé eller glass, blev jag överlycklig.

Han lovade mig inget, men jag trodde ändå att kärleken skulle sluta med giftermål. En kväll bjöd han mig till sitt sommarställe i skärgården och jag åkte dit utan tvekan nu tänkte jag nu är vi ihop på riktigt. Allt blev mer regelbundet, och snart stod det klart att jag var gravid.

Jag berättade för Leif. Han blev överlycklig. Men han svarade på min fråga om bröllop:

Har jag någonsin lovat att gifta mig? Nej och jag tänker inte göra det. Jag är redan gift.

Men barnet? Jag då?

Du är ung och frisk, du fixar det. Ta studieuppehåll på universitetet. Ingen märker något direkt, så plugga på, sedan när det syns kommer min fru att ta hand om dig i vårt hem. Vi har försökt få barn i många år. Kanske för att frun är äldre. När du har fött, tar vi barnet. Hur det ska registreras är inte din sak att fundera över. Jag är inte obetydlig; min fru är avdelningschef på S:t Görans sjukhus. Du behöver inte bekymra dig över barnet. Efter förlossningen får du vila, sedan tillbaka till universitetet. Du får även betalt av oss.

På den tiden hade ingen hört om surrogatmödraskap. Jag blev nog Sveriges första. Vad kunde jag göra? Åka hem till Småland och skämma ut familjen?

Före förlossningen bodde jag hos dem i villa. Leifs fru besökte mig aldrig, kanske var hon svartsjuk. Dottern kom hemma barnmorskan hämtades, allt var ordnat. Jag ammade henne inte, dottern bars genast bort. Jag såg henne aldrig mer. En vecka senare avskedades jag artigt. Leif gav mig pengar.

Jag återvände till universitetet. Efter utbildningen fick jag jobb på fabriken i Solna. Fick ett rum i kollektivhus. Började som arbetsledare, blev senare kvalitetschef.

Vänner hade jag gott om, men gifta mig ville ingen tills du, Ove, dök upp. Då var jag redan 28, inte särskilt sugen på familjeliv, men ändå dags.

Du vet resten. Vi har haft det bra: tre Volvos, huset fullt, sommarstuga i Vaxholm. Var andan faller på har vi rest, varit på Kreta och Mallorca. Fabriken höll under 90-talets lågkonjunktur våra reservdelar till traktorer gick knappt att få någon annanstans. Fabriken står kvar taggtråd och vakttorn runtom.

Vi gick i pension. Vi har allt. Inga barn, och det har varit lika gott så. Med tanke på hur barn blivit nuförtiden avslutade Gunborg sitt samtal.

Nej, vi har inte haft det bra. Jag har älskat dig. Försökt tina ditt frusna hjärta hela livet, men aldrig lyckats. Nåväl, inga barn men du har aldrig haft medlidande eller värme ens för en katt eller hund. Min syster bad dig hjälpa hennes dotter, du nekade till och med att låta henne bo här en vecka.

Idag kommer din egen dotter och hur mötte du henne? Din egen blod. Hade vi varit yngre, hade jag skilt mig. Men det är för sent. Det är kallt att leva med dig, Gunborg, svarade Ove.

Gunborg blev faktiskt rädd. Ove hade aldrig tidigare talat så skarpt med henne.

Hela hennes trygga tillvaro hade rubbats av dotterns återkomst.

Ove flyttade ut till stugan i Vaxholm. Alla dessa år har han bott där. Han plockade upp tre övergivna hundvalpar och har nu en hel flock katter och hundar runt sig.

Han kommer hem sällan. Gunborg vet att han hälsar på hennes dotter Elisabet, och har lärt känna allt och alla där, avgudar sitt barnbarnsbarn.

Han var alltid lite blödig. Låt honom leva så, tänker Gunborg.

Hon har aldrig känt något behov av att lära känna dotter eller barnbarn, ännu mindre barnbarnsbarn.

Hon reser ensam till Öland varje sommar. Kopplar av, återhämtar sig och mår utmärkt.

Men Gunborg har aldrig riktigt förstått vad det är att leva och älska fullt ut. I hennes kalla avstånd har hon förlorat ett helt liv av relationer som aldrig blev; och ibland, bland tallarna på Öland, undrar hon hur hade livet varit om hon vågat öppna sitt hjärta, även bara lite? Livet lär oss att kärlek och värme inte kan köpas eller krävas; de måste ges och tas emot med en öppen själ.