Förra året överraskade min mamma oss alla hon bestämde sig för att sälja grönsaker från sin egen trädgård till oss barn. Hon sa att vi ändå inte kom ut och hjälpte henne, så nu var det dags att börja ta betalt. Vem det var som hade fixat vattenledningen, byggt växthusen och betalat för de som hjälpte till att gräva och ordna odlingslådorna, det glömde hon snabbt bort.
Jag har alltid köpt frukt och grönt billigt på ICA. Vår familj har aldrig haft något sommarställe. Vi bodde hela livet inne i Stockholm och pappa, som var riktig stadsbo, såg nog aldrig en potatis i jorden innan han handlade den på Konsum. Mamma däremot, hon är uppväxt på landet utanför Uppsala. Hon var mer än less på att rensa ogräs från sin barndom, så länge jag minns har hon sagt att det där med trädgård var inget för henne.
Pappa var den som alltid bar familjen ekonomiskt, även när det verkade omöjligt. Mamma jobbade visserligen också, men pappa stod för det mesta.
Det förändrades knappt ens när pappa gick bort. Jag hjälpte till så gott jag kunde när jag blev vuxen, och vi bodde länge tillsammans det var först när jag gifte mig med Ruben för två år sedan som jag flyttade ut.
Förra året gick mamma i pension, och någonstans vaknade den gamla barndomsdrömmen om att åter igen ha ett eget litet torp. Hon tog ut pengar från banken och köpte en kolonistuga utanför Enköping, långt ifrån så bekvämt som jag själv skulle valt, men hon var lycklig och det var huvudsaken.
Självklart hjälpte jag och Ruben till ekonomiskt med renovering. Vi tjänade bra, så vi hjälpte nog till med mer än vad de flesta skulle gjort. Det blev nya rör, kran till tomten, nytt glas till verandan och annat som behövdes.
Att jobba i hennes trädgård var inget för oss. Vi var vana vid stan och inga trädgårdsmänniskor. På helgerna ville vi sova ut, ses med kompisar eller ta det lugnt ihop. Mamma var inte nöjd, och vi fick ofta långa sms med klagomål om vår lättja men det gick över när vi skickade pengar eller betalade nästa renovering. Och det blev en hel del sådant, ska jag erkänna. Det skulle byggas nya rabatter, växthusen renoveras, stommar sättas upp och buskar rensas bort. Vi betalade för allt, mamma behövde bara peka och beställa.
Det blev ofta taxi för mamma när hon storhandlat, för vi ville inte att hon skulle släpa matkassar på pendeln, eller gå långa sträckor.
Efter en särskilt lyckad odlingssäsong skickade hon bilder till mig över hur grönskande, ordnat och prydligt allting blivit. Jag visade inte så mycket intresse, för ärligt talat förstod jag aldrig fascinationen över trädgård. Men så plötsligt, skickade hon en bild på sina jordgubbar.
Stora, röda, perfekta bär jag blev nästan barnsligt sugen och bad henne lägga undan några åt mig i en separat ask, så kunde jag hämta efter jobbet. Trodde aldrig att hon då skulle skicka en ny bild med olika förpackningar och ett meddelande med priserna i kronor räknade.
Jag trodde att jag missförstått allt när jag läste. Fick dubbelkolla att det inte var jag som blandade ihop det. Men när jag ringde mamma och frågade, sa hon tydligt att ja, nu fick jag betala för jordgubbarna.
Vad hade du väntat dig? Jag sliter här med varje planta medan du och Ruben latar er i Stockholm. Varför ska ni få allt gratis? Den som inte jobbar, äter inte, sa mamma med bestämd röst.
Jag försökte påminna henne om att det faktiskt var vi som finansierat hela trädgården. Nu var det plötsligt oartigt att prata om pengar med sin egen mamma, men det var ingen idé att bråka vidare.
I ren trots beslöt jag och Ruben att vi inte skulle köpa något alls från mammas trädgård. Vill hon sälja, så får hon hitta andra kunder. Vi köper hellre från Hötorget. Och när det gäller själva trädgården hjälper vi inte till mer, varken praktiskt eller ekonomiskt, om det bara är för hennes egen skull.
Däremot, om mamma behöver hjälp med räkningar, mediciner eller något som rör hennes hälsa, så hjälper vi absolut till. Men när det gäller hennes älskade tomt? Där får hon klara sig utan oss.
Slutsatsen av det här är tydlig för mig: vänskap och familj kan aldrig köpas för pengar, och ibland är det viktigare att sätta gränser än att alltid vara till lags även när det gäller den egna mamman.
