Min man lämnade mig efter elva års äktenskap, och anledningen han gav mig var förvånansvärt enkel: enligt honom hade jag slutat ta hand om mig själv. Han påstod att detta hade byggts upp under en längre tid, trots att han aldrig riktigt pratat öppet om det.
När vi träffades fixade jag mig varje dag. Smink, noggrant valda kläder, håret alltid i ordning. Jag hade jobb, gick ut, tog mig tid för mig själv. Sen kom barnen, vardagen, ansvaret. Jag fortsatte arbeta men fick även ta hand om hemmet, maten, städningen, barnens läkarbesök allt som krävs för att hålla en familj flytande, men som sällan syns eller uppmärksammas.
Mina dagar började före sex på morgonen och slutade långt efter midnatt. Ofta gick jag hemifrån utan smink för att tiden helt enkelt inte räckte till. Jag tog det första rena plagget jag hittade, inte för att jag inte brydde mig, utan för att jag var slutkörd. Han kom hem, åt, satte sig framför TV:n och somnade. Aldrig frågade han hur jag mådde eller om jag behövde hjälp.
Med tiden började honom komma med kommentarer. Att jag inte tog hand om mig som förut. Att jag aldrig hade klänning längre. Att jag såg ovårdad ut. Jag trodde att det bara var enstaka kommentarer. Jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle bli hans anledning att lämna mig. Han sa aldrig Jag känner mig distanserad från dig eller Vi behöver prata. Han packade bara ihop och gick.
Den dagen han stack, sa han det rakt ut. Att han inte kände likadant längre, att jag var förändrad, att han saknade kvinnan som brukade göra sig fin för honom. Jag påminde honom om allt jag gjort för vårt hem, för barnen, för oss. Han svarade att det inte räckte, han behövde känna stolthet över kvinnan vid sin sida.
Tyst samlade han ihop sina saker. Några dagar senare fick jag veta att han redan träffade någon annan. En kvinna utan barn, med tid att gå på gym och ta hand om sig själv varje dag. Då förstod jag att problemet aldrig bara handlade om sminket.
Än idag går jag upp tidigt, jag jobbar, jag tar hand om vårt hem. Jag sköter om mig själv när jag vill, inte för att någon annan kräver det. Det var aldrig så att jag slutade bry mig för att jag tappade kärleken jag gjorde det för att jag hade ett helt liv att bära. Ändå valde han att gå. Jag funderar ibland på att börja träna på gym, men tiden finns inte riktigt. Hur som helst det är uppenbart att han egentligen bara inte ville ha mig.
Livet har lärt mig att man aldrig ska förlora sig själv för någon annan. Yttre skönhet bleknar, men styrkan man bygger inom sig räcker för att stå upprätt oavsett om någon står bredvid dig eller inte.
