Medan barnen och barnbarnen kämpar i en liten tvåa någonstans i södra Stockholm, lever svärsonens föräldrar lyxliv i en stor, ljus och rymlig lägenhet i Bromma.
Min dotter, Linnea ja, vad ska man säga, hon gifte sig med denne Mattias, och sedan dess har vi haft “lyckan” att umgås med hans stillsamt passiva föräldrar i snart åtta år. Vi gör allt för våra barn och då menar jag verkligen ALLT medan Mattias föräldrar verkat ha gett sig själva livstids semester från allt vad ansvar och engagemang innebär.
Det där med bostaden blev förstås ett drama. När det behövdes en större lägenhet till barnen, var svärsonens mamma och pappa snabba att markera: Nej, det där får ni lösa själva, det har vi verkligen inget med att göra. Ja, men tack så mycket för det, Inga och Bo!
Vi sålde motvilligt vår egen trivsamma tegelvåning i Sundbyberg mina pelargoner hade aldrig blommat så fint någonsin tidigare men vad gör man inte för att barnen ska få sitt eget lilla bo. Vi fixade i ordning, målade om, köpte Ikea-möbler och hela kitet. Allt detta medan de blivande svärföräldrarna satt hemma och drack bryggkaffe och läste DN, gissar jag.
Nu när Linnea är föräldraledig med lille Hugo och storasyster Elsa är sex år, så har schemat blivit ett milt kaos. Man tror ju att det bara är att ställa klockan på sex, dra på barnen kläderna, skicka iväg Elsa till skolan och ändå hinna dricka en kopp kaffe. Skulle inte tro det! Det slutar alltid med att jag och morfar Karl skjutsar Elsa till skolan varannan dag för att undvika total sammanbrott.
Och medan vi typ lever i bilen och andas ut över Animalyoghurt-fläckade bilsäten, låtsas svärsonens kära föräldrar som om de inte ens har barnbarn. Det är tydligen ett okänt fenomen för dem.
Så här har det varit sedan dag ett. Minns fortfarande samtalet innan bröllopet, när jag ringde till Inga och Bo för lite samordning: Nu gifter sig ungdomarna, ska vi inte träffas och snacka ihop oss? varpå de svarade: Ja, men vad händer om de skiljer sig efter en månad? Statistiken visar ju att 70% av paren skiljer sig det första halvåret.
I slutändan ordnade jag och Karl bröllopet, gav barnen en överraskningslägenhet i present och Mattias föräldrar dök upp som två gäster som råkat gå fel. Och tro inte de hade någon fantasirik bröllopsgåva ett tvivelaktigt kuvert, med hela 500 kronor i, låg på presentbordet. Festligt, eller hur?
Vad gäller lägenheten så köpte vi en etta för Linnea och Mattias, för det var vad vi hade råd med. Då var den så där mysigt lagom. Men nu har det ploppat ut två barn, och det börjar bli knökfullt.
Jag tycker ändå Mattias kunde visa lite mer initiativ. Men Mattias, kan inte dina föräldrar hjälpa till liiite grann? har jag försökt. Men nej då!
Jag kan inte fråga dem det! säger han. Då blir mamma upprörd eller nåt.
Men ska JAG ta snacket då? frågade jag. Nej minsann, det fick jag inte ens nämna.
Det är tydligen lättare att be om hjälp från svärmor än från den egna mamma. Varför ska mina pengar (och tålamod) ta slut, men aldrig hans stolthet? Åtta år har han snyltat, men att söka extrajobb eller ta ett vikariat på ICA är visst omöjligt.
Nu har Linnea börjat ringa och klaga också: Mamma, kan du inte bara låta oss vara ifred? Mattias säger att svärföräldrar inte går att ändra på. Vissa tycker tydligen det är viktigare att mamma och pappa Inga har råd med spahelger än att ens barnbarn har plats för en legolåda. Vad vet jag?
Det är väl som de säger man väljer inte sin svärfamilj. Men lite mindre egoism från Mattias och hans päron hade ändå känts ganska svenskt.
